Carina Håkansson är socionom, leg. psykoterapeut, fil. dr i psykologi och grundare av Familjevårdsstiftelsen i Göteborg. I denna essä för Psyke & Samhälle ifrågasätter hon den ökade medikaliseringen och psykiatriseringen av barns erfarenheter och söker utifrån sitt eget arbete lyfta fram barnens röster och behov. |

”Igår tänkte jag på självmord. Det hjälper att tänka att det går att hjälpa sig själv.”
”Han högg henne om och om igen i bröstet och det kom ett gurglande ljud från hennes mun. Han var tyst. Han bara högg. Det var mörkt blod. Mina syskon och jag vågade inte göra något utan låg bara knäpptysta under sängen och såg när han högg sönder vår mamma.”
I mitt terapirum, men också som handledare och lektor tar jag del av utsatta barns verklighet och villkor. Under år som gått har jag mött barn som inte vill leva. Barn som blir slagna. Ledsna barn och arga barn. Uppgivna barn. Humoristiska barn. Barn som har kraft så det skulle räcka till en hel fredsarmé. Barn som tänker på hur det hade varit om det inte blev som det blev. Barn som oroar sig för framtiden. Barn som inget hellre vill än att bo i en vanlig familj. Barn som mer än något annat vill ha det på ett annat sätt.
”Mina föräldrar ska skiljas. Pappa säger att mamma har förstört hans liv. Vi ska flytta från vårt hus. Det vill inte jag.”
På 1980-talet när jag började arbeta var det ytterst ovanligt att diagnosticera barn och unga utifrån psykiatriska manualer. Hållningen baserades på förankrad erfarenhet och forskning vilken visade att barn och unga är föränderliga, dynamiska och tidvis labila. Vi visste att barn och unga påverkas av hur de har det i sina liv, vilka de har omkring sig och var de befinner sig. Vi fick lära oss att eftersom barn och unga är mer beroende än vuxna är de också mer sårbara och mer utelämnade.
”Om det inte varit för min lillasyster så hade jag inte suttit här men hon tvingar mig att leva. Asså hon säger inte så men det är det hon menar. För hon vill inte bli ensam med honom.”
”När min lillebror dog blev allt annorlunda. Jag blev annorlunda. Pappa blev annorlunda. Mamma blev annorlunda. Hon blev annorlundast. Jag önskar så fruktansvärt mycket att jag hade kunnat trolla tillbaka min bror”
Idag är den dominerande kunskapssynen en annan. Vi är många som erfar en växande oro inför konsekvenserna av den medikaliserade och individualiserade blick som råder på barn och unga. Detta synliggörs inte minst genom den kraftiga ökning av psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser som ägt rum de senaste decennierna, tillika utskrivning av psykofarmaka. De senaste tre åren har andelen barn och unga som fått ADHD-diagnos ökat med 50 %1.Denna diagnos är för övrigt den vanligaste psykiatriska diagnosen för barn.
I en essä i SvD (11/5, 2024) skriver läkaren Johan Bengtsson: ”Men diagnosen säger ingenting om varför man har besvär”. Han menar att problemet med tillämpningen av den amerikanska diagnosmanualen DSM är att detta system skapades för att efterforska orsakerna till psykiska störningar. Inte för att användas som orsak i sig själv. Denna fråga är enligt Bengtsson så central att den inte går att ducka för. ”En diagnos bör berätta något om orsaken. Annars är den bara en beskrivning av hur någon är. Och en beskrivning kan inte användas som förklaring till det den beskriver”.
Jag vill understryka att beskrivningen av hur någon är påverkas av den som beskriver, men också av det sammanhang som omger den berörda personen. Genom forskning och beprövad erfarenhet vet vi att det spelar stor roll vem den professionella hjälparen är och vi vet också att organisation och sammanhang påverkar såväl patienter som professionella2. Det går heller inte att förbise det cirkelresonemang som ofta förekommer vid diagnosticering av barn och unga. ”Pelle är som han är för att han har ADHD”, är ett vanligt förekommande argument. Varför Pelle agerar som han gör tycks mindre väsentligt och synliggörs heller inte.
”Jag kommer ihåg när mamma och jag skulle hälsa på honom på avdelningen. Det var konstigt att se honom där. Han såg så liten ut. Rädd på något vis. Och alla dörrar var låsta. En kille som jag tror jobbade där hade en stor knippa med massor av nycklar. Det var då jag förstod att pappa aldrig mer skulle komma tillbaka och det var som om luften tog slut. Som att suga i sig luft genom ett pyttelitet sugrör.”
I min senaste bok Terapeuten3 skriver jag om ett samtal med en psykiater som efter en dryg timme konstaterar att en av mina unga klienter har ”delvis ADHD under delar av dagen”. Läkaren syftar på att pojken fungerar bra i skolan, men att det är värre när han är hemma. Då är han orolig, skriker och har svårt att sitta stilla. Det tycks inte förespegla henne att pojkens reaktioner i hemmet måhända har med förhållandena där att göra, i stället tas pojkens agerande som en intäkt för att han har ADHD.
Läkarens resonemang upplever jag som vanligt förekommande, inte enbart inom psykiatrin utan också alltmer bland socialarbetare, lärare och en bred allmänhet. Här spelar media sannolikt en stor roll med sina braskande rubriker om psykiatriska diagnoser och symtom på desamma. Inte sällan saknas både bakgrundsperspektiv och aktuell situation för den det gäller. I tv-program får vi ta del av föräldrars oro för sina barn, alltmedan barnen figurerar i bakgrunden. Det leder mina tankar till gångna tiders uppvisning av patienter i stora föreläsningssalar på något mentalsjukhus.
”Jag har varit fastspänd så många gånger så jag har ingen koll och jag har slutat räkna för länge sedan. Ingen mening heller för dom säger att dom inte har spänt fast mig fast det har dom. Säkert femtio gånger. Men jag skiter i det. Faktiskt. När jag fyller arton ska jag aldrig mer ha med dom att göra. Aldrig någon gång i hela livet ska jag ha med dom att göra.”
DN (23/5, 2024) rapporterar om FN:s barnrättskommittés kritik mot Sverige för den för höga nivån av förskrivning av antidepressiva läkemedel till barn. De senaste tio åren har antalet barn som tar antidepressiv medicin ökat med 190% och Sverige har två-tre gånger högre uttag på ett år jämfört med de nordiska grannländerna. På FASS läser jag om tänkbara biverkningar: I kliniska studier förekom självmordsrelaterat beteende (självmordsförsök och självmordstankar) och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) mer frekvent hos barn och ungdomar som behandlades med antidepressiva läkemedel än hos dem som behandlades med placebo. Dessutom saknas uppgifter om säkerhet på lång sikt hos pediatrisk population beträffande tillväxt och mognad samt kognitiv och beteendemässig utveckling.
”Första gången jag var på HBV-hem var jag tretton eller kanske fjorton. Jag vet inte varför jag kom dit. Det var nåt med pappa. Fast det sa dom aldrig.”
Samtidigt som antalet diagnoser hos barn och unga ökar, är utrymmet att få hjälp begränsat, speciellt för dem som saknar pengar och kunskap om vilken hjälp som finns att få. Köerna till BUP är långa och tillgång till en varaktig terapeutisk behandling i offentlig vård är sällsynt. Många av de barn och unga som jag möter beskriver känslan av att ha blivit betraktade via en psykiatrisk lins. De talar om hur det kändes som att något var fel inom dem själva när de blev bedömda och fick en diagnos. De uttrycker en önskan att i stället över tid få tala med någon. Om hur det är att ens pappa sitter i fängelse eller att själv ha blivit fastspänd i tvångsbälte vid upprepade tillfällen. Om vanmakten att inte kunna hjälpa sin mamma när ens lillebror dör. Om att flyttas mellan olika ställen utan att begripa varför, och heller inte själv få komma till tals.
Sedan några år är jag handledare för personalen på Barnrättsbyrån4. I det dagliga arbetet möter de barn och unga som blivit omhändertagna och tvångsvårdade, men också många som trots svåra förhållanden bor kvar i sin ursprungsfamilj. Dessa barn och unga vittnar om sin längtan efter att tala med någon om vad som händer i deras liv, i deras tankar och i deras kroppar. Med deras familjer, i skolan och på fritiden. På institutionen och i familjehemmet.
Under sin gärning som professor i idé- och lärdomshistoria undersökte Karin Johannisson innebörden av att vara människa, och hur sammanhang och historia påverkar vår syn på normalitet och sjuklighet. I radioprogrammet Söndagsintervjun (10/1, 2020) uttrycker hon sin kritik mot att allt fler psykiska tillstånd patologiseras: ”Det är en process som löper amok idag. Jag kan förstå det för det ger en förklaring. Det ger resurser. Det ger ansvarsbefrielse. Det innehåller många lättnader, men det är inte mitt sätt att vilja se på alla dessa diagnoser. Jag kan aldrig se ett sjukdomstillstånd så smalspårigt och enkelspårigt. Jag måste lika tvångsmässigt se det i en bred, samhällelig kontext”.
I Terapeuten skriver jag om ett samtal på en psykiatrisk mottagning där jag deltog utifrån ett arbete med en trettonårig flicka. Kuratorn inledde med att läsa ur journalen om hur flickan alltsedan hon var ett år varit med om återkommande separationer: flyttat från sin mamma till familjehem nummer ett, tillbaka till mamman, flyttat till familjehem nummer två, uppbrott därifrån och vidare till familjehem nummer tre, sedan tillbaka till mamman och efter mindre än två månader till familjehem nummer fyra där hon nu bor sedan ett tag tillbaka. Kuratorn säger att flickan uppvisar tydliga tecken på oro. Hon har svårt att sova på nätterna och att sitta still i klassrummet. Hon slår ner blicken när någon tittar på henne. Hon har inga vänner och hon syns ofta ensam på raster och lunch. Läkaren som har träffat flickan vid två tillfällen tar nu till orda: ”Jag lutar åt att hon har ADHD, men också depression, så jag kommer att skriva ut medicin så att hon kommer ner i varv och upp ur depressionen.”
Flickans erfarenhet av bristande relationer och otrygga sammanhang transformeras på två korta möten till två psykiatriska diagnoser och beslutet att hon ska behandlas med medicin. Jag protesterar och säger att det är en alltför snabb och felaktig slutsats. Det är något annat som behövs: ett bemötande som visar att vi vuxna har förstått att flickan varit med om en rad traumatiska händelser, och att hennes sätt att vara har med hennes livssituation att göra. Vuxenvärldens ansvar är att erbjuda henne och aktuellt familjehem stöd, tid och möjlighet att bearbeta det flickan varit med om.
Familjevårdsstiftelsen5 grundades 1987 utifrån en vision att kombinera vardagskunskap med professionellt kunnande för att på bästa sätt möta människor som sökte vår hjälp. Men hur går det till att skapa sammanhang som är bra för berörda människor? Vad är det allra viktigaste? Som grundare och verksamhetsansvarig sökte jag under många år svar på dessa frågor. Svaren från såväl barn och unga som vuxna handlade om vikten av att ingå i ett sammanhang tillsammans med några som gick att lita på och som inte byttes ut. De regelbundna mötena spelade roll, liksom struktur och tillgänglighet. Vetskapen att det alltid gick att nå någon och att i sin takt och på sitt sätt få tala om sina erfarenheter.
I min avhandling The extended therapy room6 som utgår från denna erfarenhet diskuterar och refererar jag till vad kliniker och forskare inom psykoterapi, filosofi och konstnärliga yrken finner vara det viktigaste när livet ställs på sin spets. Barnläkaren och psykoanalytikern D.W. Winnicott är en av dem. I sitt kliniska arbete såg han den reella betydelsen av barnets vårdare. Han betonade hur levnadsomständigheter, både aktuella och tidiga gör avtryck och träder fram i ord och handlingar. I ett nära samarbete med hustrun Clare Britton utvidgade Winnicott det psykoanalytiska perspektivet genom att integrera sociala sammanhang och relationens påverkan. Han var inte främmande för att lämna sin praktik och möta unga klienter i deras vardagliga sammanhang. Tilltron till en enkel och personlig sanning, sparsmakad med psykologiska tolkningar och uttryckt på ett vardagsspråk, satte sin prägel på hans sätt att arbeta.
År 2022 var 26 500 barn och unga någon gång under året heldygnsplacerade7. Den vanligaste placeringsformen var familjehem. Socialstyrelsen uppger att av de placerade i familjehem var 51 procent pojkar och 49 procent flickor. Den näst vanligaste placeringsformen var hem för vård eller boende.
”I första fosterhemmet hade jag det bra. Om bara inte det där hade hänt med katten så hade jag nog fortfarande varit där.”
I november 2023 presenterades en statlig utredning gällande placerade barn. Utredaren Carina Ohlsson konstaterar i en rad punkter att den vård som erbjuds är undermålig. I en intervju i P4 Skaraborg (6/11, 2023) säger hon att: ”det blir som ett lotteri om barn verkligen får en bra samhällsvård”. Hon pekar på att barn och unga omplaceras i alltför hög grad. Hon föreslår bland annat att familjehemmens kompetens behöver höjas och att familjehemsvården bör förstärkas för att undvika institutionsplacering. Ansvarig socialsekreterare bör, enligt Ohlsson, besöka placerat barn åtminstone en gång i månaden det första året.
Den 5 augusti 2024 rapporterar Ekot att var tionde barn som placerats i familjehem omplaceras minst tio gånger.
”Ett fosterhem är för den som ingen annan vill ha.”
När Familjevårdsstiftelsen grundades var det ytterst ovanligt med stiftelser och privata verksamheter inom socialtjänsten. Idag har familjevård blivit något av en marknad, där olika så kallade aktörer överträffar varandra för att få kunder. Denna marknad är som utredaren Carina Ohlsson pekar på inte reglerad. Nära nog vem som helst kan starta en familjevårdsverksamhet. Insynen är minimal. Bristerna är på sina ställen mycket allvarliga.
”Jag minns inte alla mina socialsekreterare.”
Barn och unga byter ofta socialsekreterare, behandlare och läkare. Metoderna blir allt fler, liksom de utlovade specialiseringarna vilka ofta är knutna till olika diagnoser. Som ansvarig på Familjevårdsstiftelsen föreslog jag att vi skulle avskaffa bruket av psykiatriska diagnoser, både när vi talade med och om våra klienter. Jag har aldrig ångrat det beslutet, tvärtom. När diagnoser inte längre kan användas som förklaring till människors beteende behöver vi i stället inkludera både oss själva och det sammanhang i vilket vi ingår. Vi behöver kritiskt granska vad vi gör och inte gör, men också hur vi talar med och om varandra. Tyvärr är det alltjämt ytterst sällsynt att arbeta i team med placerade barn, deras nätverk och familjehem.
Nättidningen Mad in America granskar kritiskt de senaste decenniernas kraftiga ökning av såväl psykiatriska diagnoser som utskrivning av psykofarmaka. I Sverige publicerade journalisten Katarina Bjärvall år 2019 boken Störningen8, vilken är en kritisk granskning av fenomenet ADHD. Den norska filmaren Anniken Hoel lanserade för några år sedan den prisbelönta dokumentärfilmen Cause of Death: Unknown9. I filmen undersöker hon den ohämmade ökningen av psykiatriska diagnoser och mediciner, men också korruptionen inom berörda myndigheter.
Dramatiken Suzanne Osten vittnar om vikten av att vuxenvärlden står ut även när det är smärtsamt och svårt. Att vi inte stänger ögon och öron för barns erfarenheter. För om vi gör det isolerar vi redan isolerade barn ännu mer. I ett samtal med journalisten Jenny Aschenbrenner publicerat i SvD beskriver Osten hur teatern blivit ett sätt för henne att leka sig fri från mammans demoner och såren de åsamkat henne: ”Alla dessa pjäser, hundratals pjäser, har gjort att jag lekt av mig en hel del. Man kan smittas av de starka känslor som finns i dem och så kan man leva ut dem och gå vidare” (4/4, 2021).
Jag tänker på ord och uttryck som barn och unga använder när de beskriver sig själva: Glad. Ledsen. Arg. Förtvivlad. Uppgiven. Uppriven. Viktig. Vredgad. Rädd. Upprymd. Klok. Fantasifull. Drömsk. Lat. Morgontrött. Opraktisk. Kreativ. Mörkrädd. Praktisk. Sömnig. Sportslig. Konstig. Vanlig. Ovanlig. Tystlåten. Uppmärksam. Underbar. Spontan. Långsam. Snabb. Snygg. Trygg. Farlig. Fantastisk. Vresig. Vänlig. Kompromisslös. Vettig. Vettlös. Banal. Brutal. Girig. Grinig. Mätt. Hungrig. Kletig. Social. Kompetent. Dumdristig. Svettig. Fumlig. Fnasig. Utmattad.
I terapirummet talar vi om erfarenheter som gjort illa, men också om sådant som varit rikt och läkande. För några tar det lång tid att börja tala, för andra kommer orden lätt. Det ställer krav på mig som terapeut att vara lyhörd, att lyssna och att vänta. Min närvaro och delaktighet är ibland avgörande, liksom viljan att när så behövs träda fram med egna erfarenheter och tankar. Det är en avgörande skillnad mellan att utifrån betrakta, och att träda fram som en sammansatt människa i mötet med en annan sammansatt människa. Att inbegripa sig själv innebär ett tydliggörande av ansvar, för den andre, för sig själv och för det möte som uppstår.
- Socialstyrelsen, artikelnummer 2023-11-8862. ↩︎
- Wampold, B.E. The great psychotherapy debate. Models, methods and findings. 2001. London. Routledge. ↩︎
- Håkansson, C. Terapeuten. 2020. Lund. Studentlitteratur. ↩︎
- Barnrättsbyrån erbjuder socialt och juridiskt stöd, råd och praktisk hjälp i frågor som rör alla barns rättigheter, läs mer på: https://barnrattsbyran.se ↩︎
- Familjevårdsstiftelsen är en religiöst och politiskt obunden stiftelse utan vinstintresse belägen i Göteborg. Stiftelsen arbetar med familjehemsboende, psykoterapi och familjeterapi i frånvaro av psykiatriska diagnoser och manualer. Till familjevårdsstiftelsen kommer vuxna, ungdomar och familjer som har behov av familjehemsboende i ett terapeutiskt sammanhang. Läs mer på https://familjevardsstiftelsen.se ↩︎
- Håkansson, C. The Extended Therapy Room. 2014. Jyväskylä. University of Jyväskylä. ↩︎
- Socialstyrelsen, artikelnummer 2023-9-8737. ↩︎
- Bjärvall, K. Störningen. 2019. Stockholm. Ordfronts förlag. ↩︎
- Hoel, A. Cause of Death: Unknown. 2018. Manifesto Film. ↩︎

Filosofie doktor i psykologi. Leg.psykoterapeut. Undervisar, skriver och deltar i det offentliga samtalet.