Alltsedan de antidepressiva läkemedel som går under beteckningen SSRI introducerades under slutet av 1980-talet så har dessa återkommande debatterats. Debatten har präglats av stark polarisering där mer nyanserade perspektiv angående de positiva respektive negativa sidorna av SSRI i stort sett lyst med sin frånvaro. I boken Sertralin gör Jessica Haas Forsling en ansats att åstadkomma en mer balanserad framställning. Med utgångspunkt i sin personliga erfarenhet av att under sju år ha medicinerat med SSRI försöker hon bland annat beskriva den egna konflikten i att använda ett läkemedel som å ena sidan tar henne ur ett förlamande och ångestfyllt mörker och möjliggör ett meningsfullt liv med barn och ett givande arbete, men som å andra sidan har ett pris bestående av ett dämpat känsloliv.
Vad var det som fick dig att skriva om din egen erfarenhet av att använda sertralin?
Jag visste ganska tidigt när jag börjat ta sertralin att jag ville skriva om det. Då hade jag ännu inte påbörjat ett författarskap, så det stannade på idéstadiet i flera år. Sedan gav jag ut min första bok och tänkte att nu kan jag faktiskt skriva den där sertralinboken. När jag väl satte i gång var det som att plocka ett moget äpple. För mina tankar kring det här skrivprojektet hade ju hunnit tvinnas och landa då.
Och så hade jag följt med i nyhetsflödet och alla larmrapporter om hur SSRI-användningen bara ökar. Då tyckte jag att min egen erfarenhet blev intressant också i förhållande till den rapporteringen. För där är det oftast experter av olika slag som uttalar sig. Och så väljer man vilket ”case” man vill lyfta fram. Alltså man intervjuar oftast människor som antingen är väldigt positiva eller väldigt negativa till medicinering.
Men vad händer då med de där gråzonsmänniskorna som jag själv kände att jag tillhörde och som jag antar att många andra också tillhör eftersom det är 1,2 miljoner som tar SSRI i Sverige. Jag tänker att det finns väldigt, väldigt många som förhåller sig precis som jag till SSRI. Att det har hjälpt dem under en svår period. Men som också ser vad det är som skaver med tabletten.
Jag tror inte att det kommer något gott ur att de berättelserna aldrig får komma fram, att det är så tyst kring det perspektivet. För då blir det den där polariseringen av debatten som inte gynnar någon förutom experterna som uttalar sig. Så jag kände att jag hade en ganska tydlig agenda med boken, att jag verkligen hade en agens i projektet. Och också för att det hade gått några år sedan jag själv började med SSRI då jag var i den där djupa krisen.
Innan du själv började använda sertralin hur såg du då på antidepressiv medicinering?
På något vis har jag väl gått igenom livet skör-stark, det är så jag känner mig själv. Jag visste att många tog det och att det funkade bra för dem, men för egen del stod jag helt över SSRI. Jag tyckte att man borde kunna vara herre över sig själv, över sina tankar och känslor. Har alltid haft ett stort kontrollbehov, och såg på medicinering som ett sorts obehagligt kontroll-överlåtande. Därför tog jag inte heller sömntabletter eller någon form av lugnande. Kanske bara någon Ipren vid huvudvärk.
Så det var en resa där du gick från att förhålla dig negativt till mediciner, för att sedan komma till en punkt där du valde att ta den första tabletten SSRI?
Min mamma fick cancer och blev jättesjuk. Det kom så fort och vände upp och ner på allt. Hon hade precis gått i pension och nu kunde hon dö inom tre månader sa läkarna. Om det ville sig väl, och behandlingen verkade, kunde hon få som högst två år. Jag och min mamma stod varandra väldigt nära, så jag var jätteledsen och gick in i en djup kris.
Och samtidigt behövde jag orka med logistiken kring barn och mammas sjukhusbesök.
Jag inser nu att jag genom livet har kunnat bli utmattad men att jag då alltid klarat att hantera det själv, för jag har haft makten och möjligheten att klara det på egen hand. Men nu kände jag så här: jag är ju mamma, det här går inte, jag måste gå upp och ta hand om mina barn. Jag blev rädd för mig själv och för att min ork försvann helt. Jag ville bara sova hela tiden.
Tidigare i livet hade du kunnat parera ditt mående, du var friare att göra det då?
Ja, om det hade varit tidigare i livet så hade jag åkt bort ett tag. Jag hade gett mig själv det jag behövde. Jag behöver rensa tankarna, jag behöver miljöombyte, norrbottniska vidder eller en medelhavsstrand. Det gick ju inte nu eftersom jag var behövd. Mitt hjärta höll på att spricka. Jag hade en döende mamma och en fyraårig dotter. Så jag kunde inte åka bort.
Och då kände jag att jag verkligen ville börja ta antidepressiva, att mitt synsätt svängde där. Jag hade ju försökt allt annat. Först fick jag sömntabletter och lugnande på vårdcentralen. Och så fick jag en psykolog, men det kändes bara helt tomt när vi pratade. Jag tror att för mig så handlade det egentligen om biologi. Jag behövde komma bort från tillståndet att jag bara ville sova hela tiden. Jag ville inte må så dåligt. Det var som en blandning av sorg, kris, stress, ångest och rädsla. Jag ville liksom bara krypa ut ur min egen kropp.
Jag har alltid varit bra på att strukturera mig, att ge mig själv det jag behöver. Men om jag inte har möjlighet att göra det, då blir det svårt för mig att reglera automatiskt. Jag måste planera mycket för att hålla kursen. Och därför har jag alltid haft ett stort kontrollbehov. Och att inte ha kontroll, så som det var i den situationen, jag hade inte kontroll över någonting, det blev överväldigande. Jag vet inte vad som hände, men hjärnan bara strejkade på något sätt.
Fredrik Sveneus, en filosof från Södertörns högskola, har skrivit en bok som heter Tabletter för känsliga själar som handlar om människors upplevelse av att använda SSRI-preparat. I boken för han fram tanken att det finns personer som är det han kallar känsliga själar – människor som behöver kämpa mer än andra för att hantera livets påfrestningar. Det du berättar om dig själv får mig att tänka att du kanske är en sådan känslig själ som behöver mer utrymme för att hantera livet. Och i en situation där det utrymmet inte längre fanns då gick det inte längre.
Ja, men precis så. Jag har läst hans bok och jag känner starkt att det är en bok som jag skulle vilja tog plats i dagens samtidsdebatt. Den har ju några år på nacken men ändå känns den högst aktuell i vår tid när det gäller alla de normala saker i livet som vi patologiserar.
Jag skulle säga att för att nå till botten med den här frågan så behöver man försöka kliva ur samtiden och beskåda den. Och det är svårt. Jag har ju barn som går i skolan och alla de klassrumsdiagnoser de möter där. De är, som jag skriver i boken, mer bekanta med alla förkortningar på psykiska tillstånd än vad de är med de trädsorter som finns i skogen. Det är en del av den fond de lever i.
Och hur många vänner och bekanta har inte jag som har utrett sig och fått diagnoser nu som vuxna. Så det är på något vis så vi människor definierar oss själva idag, som en person med eller utan diagnos. Och med en diagnos kommer också ett paket av små klistermärken som man kan klistra på sig själv – vad som är ens svagheter, vad som är ens styrkor, vad som är ens superkrafter och vad som är ens behov. Det är väldigt bekvämt, men också farligt för att det begränsar. Det är farligt när det når ut så brett.
Såklart finns det de som verkligen blir hjälpta av en ADHD-diagnos. Jag tänker att det är de som fick diagnosen DAMP när jag var liten. Jag tänker att det var väldigt bra för dem att de fick hjälp. För det var mer extrema behov.
Men när jag tänker på att jag förmodligen hade fått en ADHD-diagnos om jag hade gått i skolan idag så känner jag mig mer tveksam. För jag tänker på de strategier jag utvecklade för att kunna ta hand om mig själv och ta hand om mitt liv. Och vilken inre styrka jag utvecklade utifrån att jag lärde mig navigera i tillvaron. Jag fick en bra självkänsla utifrån det.
Så jag känner mig sorgsen över att mina barn växer upp i det här diagnossamhället. Jag tycker att det ger en väldigt svart-vit bild av livet, av tillvaron. För att leva är ju någonting förunderligt. Och vi blir hela tiden förvånade över oss själva och andra. Det finns inget statiskt med livet. Därför menar jag att man bara bör patologisera vid extrema tillstånd, alltså när det verkligen inte handlar om normaltillstånd. För vi är ju alla väldigt olika som individer.
I boken funderar jag över vad en människa utan diagnoser är. Det blir en väldigt slätstruken figur som alltid klarar av att läsa av ett rum, som alltid kan koncentrera sig, som har lagom spridda intressen. Varför får vi inte vara egensinniga? Varför får vi inte vara annorlunda utan att det ska sättas en stämpel på oss av en läkare eller psykolog? Varför tillåts ingen variation och att vissa har mer eller mindre svårt med olika saker?
Men kanske också att vissa måste anstränga sig mer om de vill ta sig till ett visst mål. Att det hör livet till. Jag jobbade som SYV ett tag när jag pluggade. Och det var smärtsamt för vissa barn att inte ha kapacitet att få höga betyg i alla ämnen. Men jag tänker att vissa faktorer får man bara acceptera.
Om vi hårdrar två poler gällande synen på psykisk ohälsa så återfinner man en extrem som har en psykiatrisk/medicinsk utgångspunkt med fokus på diagnoser och biologiska orsaksfaktorer och som är positivt inställd till medicinering. Och sen har man den motsatta extremen som menar att diagnoser är sociala konstruktioner och att vi istället bör se psykiska problem i allmänmänskliga termer. Personer som står bakom detta synsätt är oftast negativt inställda till medicinering. Det som jag tycker är särskilt intressant med din bok är att inte något av dessa två synsätt verkar stämma in på din erfarenhet av SSRI.
Nej det stämmer, det är verkligen så att vissa tycker att jag är skadligt positiv och andra att jag är skadligt negativ till SSRI. Jag har lite svårt att få ihop det, men nu beskrev du det för mig. Det är för att jag inte passar in i något av de två synsätten. För det jag tar upp är ett perspektiv som inte jag har läst om någonstans i alla fall. Och jag tror också att det är därför så många privatpersoner hör av sig till mig. De känner att det äntligen är någon som förstår.
Och det är att jag försöker beskriva vad tabletten gör med mig. Hur den hyvlar bort vissa naturliga delar av vad det är att vara människa. Vi är ju till 98,5% schimpanser. Och jag upplevde att tabletten höjer en över det där inre djuret som styrs av instinkter som att fly, att vila, att andas. Och att det i stället var den där 1,5 procenten människa som fick övertaget. Den som ville fixa, göra och klara av saker. Allt det där som premieras så högt i vårt samhälle. Att maximera. Men vad är man då utan de där krafterna som bromsar in?
Min upplevelse är att det finns en grupp SSRI-brukare som går under radarn, som inte passar in i den polariserade debattens ytterligheter. De är i högsta grad introspektiva, psykologiskt insatta, och egentligen ganska ointresserade av biologi och av tabletter. De är känsliga själar, men inte mer än så. Mörkret har inte överväldigat, inte kommit med de verkliga riskerna. Diskussioner som blir med dem, och som jag också kan läsa mig till i olika forum, har varit intressanta ur de rent existentiella, livsfilosofiska perspektiven. Är jag mig själv med den här tabletten? Vem är jag utan den?
Åren går och man fortsätter ta tabletten för att livet är utmanande nog som det är, och för att man är rädd för den man är utan kemikalierna. Man vet helt enkelt inte vad som kommer hända vid en nedtrappning. Dessa patienter kan behöva stöd av vården för att fasa ut tabletten, för att ens närma sig ett sådant förlopp i tanken, eftersom jaget och tabletten är så fullständigt integrerade, och för att man kanske har slutat tro på sin egen inneboende styrka.
Jag uppfattar att du i din bok försöker beskriva hur det faktiskt påverkar dig att ta SSRI – hur du upplever det och hur det påverkar vad du kan göra. Och det har egentligen inte någonting med orsaken till hur du mådde psykiskt att göra.
Nej precis. Jag som alltid haft lätt att rodna och bli nervös för saker, att gråta lätt och skratta mycket, blir mer slätstruken. Och det passar ju väldigt bra för en person som jag som tycker om att ha kontroll. Att helt plötsligt när jag tog tabletterna kände jag att jag kunde kontrollera mig själv i allt kaos. Att jag kunde bibehålla kontrollen. För det var ju under den perioden när mamma dog. Det skulle vara begravning. Sen skulle vi sälja landstället. Det var massor av jättetunga utmaningar.
Det var ångest, eller stark oro. Jag vänder mig egentligen mot ordet ångest, försöker överlag att inte använda sådana ord i boken utan beskriva känslan istället. Det var det där ”dunket”, när det började dunka i huvudet och det inte fanns någon tråd jag kunde följa. Utan när det bara dunkade och tankarna inte landade. När jag stod på sertralin upplevde jag aldrig att mina tankar avbröts av det där dunket. Alltså, de avbröts inte av mina känslor. Men jag slutade också att vara mig själv fullt ut.
När jag pratat med andra som tar SSRI känner många exakt samma sak. De härbärgerar så otroligt mycket i sina liv, och tar tabletten i tysthet. Mörkret i själen sminkas över. Man kan längta efter en starkare själslig färgpalett, samtidigt som man kan rädas den. Här finns en väldigt intressant ambivalens.
Den finns en balansgång som är väldigt fint beskriven i din bok. Du kommer till en punkt där du inte klarar att hantera livet – att ta hand om ett litet barn och en mamma som är mycket sjuk. Du börjar ta SSRI och det hjälper dig att klara av livet, att hantera kaoset. Men sen glider det över i något annat och du börjar reflektera runt att medicineringen också tar någonting ifrån dig. Att du betalar ett pris. Att du förlorar något av dig själv. Och det är just i denna dubbelhet som du vågar balansera. Och när vissa uppfattar det som att du är alldeles för positiv och andra säger att du är alldeles för negativ, så är det som att de bara har tagit in den ena sidan.
Ja, men precis. För jag har verkligen försökt att förstå hur man kan läsa boken och inte se det här, eller inte se det där? Och hur kan man bortse från det här, eller bortse från det där? Båda sidor väljer att blunda för väldigt viktiga saker som SSRI för med sig. För jag tänker att det inte finns en sida som är sann här. För sanningen går förlorad när man bortser från den ena eller andra sidan som jag försöker beskriva i boken.
Det är intressant att höra människor som antingen är väldigt positiva eller negativa till SSRI prata om detta tema. För jag har inte hört någon debatt som har nått fram till kärnan. Utan jag har bara hört när personer från de olika sidorna har blivit intervjuade en och en. Och då hör man hur de suddar ut det motsatta perspektivet. Men för att nå till kärnan med varför så många känner att de behöver ta SSRI tror jag att man behöver se till samhället. Och man måste ta in rådande kultur och människosyn. Man behöver alltså vidga perspektivet. Jag tror det skulle gynna patientgruppen om debatten blev mer nyanserad.
Som psykolog möter jag många som använder SSRI. Och när jag verkligen försöker lyssna på hur de upplever effekten av det så skulle jag säga att den är väldigt varierande. Somliga upplever tydligt att det har en positiv effekt. Andra känner ingenting alls. Och vissa mår till och med sämre. Så när någon påstår att det inte är bevisat att sådan medicinering har någon effekt, eller när någon annan säger att det visst är det, så tänker jag att de måste befinna sig på en helt annan nivå än de som själva använder SSRI. Och det är därför jag tycker att ditt perspektiv är så viktigt.
Människor uttrycker ofta att man blir jämn av SSRI och för många är det en lättnad. Men jag skulle också säga att effekten är att man skaffar sig en inbyggd kontroll över sig själv. Jag hade till exempel länge haft en dröm om att skriva någonting större, men min självkritik har alltid hindrat mig. Den har fått mig att bara skriva, radera, skriva, radera.
Men med SSRI så skrev jag min första bok. Jag bara gjorde det. Det var som att – ”självklart ska jag skriva den här boken”. Det fanns inte längre en sådan där djävul på min axel som sa åt mig att jag inte skulle klara det. Och jag tänker ibland på hur djur reagerar på serotoninhöjande preparat. Att de lämnar sina stim och sina flockar och beter sig mer vårdslöst helt enkelt. Och en del människor mår nog bra av att släppa den där inre kritiken.
Du menar alltså att SSRI hjälpte dig att hantera en överdriven självkritik. Jag brukar själv tänka att SSRI hjälper människor att reglera kaotiska känslor på en rent kroppslig nivå. Och att det både är på gott och ont.
Det handlar också om gråt. Jag tänker att gråt är något man inte reflekterar över så mycket som vuxen. För man gråter ju till exempel inte när man slår sig, som barn gör. Eller de flesta kan i alla fall kontrollera sin gråt.
Men där mötte jag verkligen en smärtpunkt när jag förlorade min mamma och dagarna bara gick utan att jag grät. Det är inte naturligt att i den situationen fara ut i skogen och springa. Min man blev nästan orolig för mig och sa att ”du behöver gråta”. Jag var också utmattad för det hade varit en så lång process och då kände jag att min kropp behöver gråta nu. Den vill inte prata, tänka, springa eller städa. Den vill bara få vila, gråta och sörja. Men jag tror att tabletten hindrade mig från det.
Så på ett vis känner jag att mitt SSRI-bruk stoppade upp min personliga utveckling. Det räcker inte att hjärnan återhämtar sig på natten. Ibland behöver man få vara stilla och vila på dagen också. Och då menar jag inte som i någon sorts mindfulness. Utan att bara vara hemma och titta på tv. Eller bara gå runt och skrota och göra ingenting. Du vet det där meningslösa som inte leder någonstans. För det är när man inte gör något som man nästan lever som mest. Och när behovet av att inte göra någonting upphör då når man inte heller några insikter. För då handlar allt bara om att göra. Att leva i kalendern, i schemat och i att göra-listorna.
Mina barn ritar och färglägger mycket och nu har jag börjat köpa färgläggningsböcker för vuxna. Så jag sitter och ritar och det blir ju ingenting. Vissa virkar och stickar så att det faktiskt blir saker, men det här blir ju ingenting. Man kan ju inte ge bort något man bara har färglagt. Men jag tycker att det finns något befriande i det där att det inte blir någonting. Det är helt meningslöst och jag tror att jag behöver det.
Du var i en krissituationen där du inte klarade av någonting. Dina vanliga strategier för att återhämta dig fanns inte just då. Och så tog du tabletterna och då blev du en fungerande person. Men sedan kom det en punkt när du började registrera priset du betalade för att fungera. Och det är då du börjar märka att du inte riktigt kan känna eller gråta. Förstår jag dig rätt nu?
Jag beskriver ju också i boken hur jobbigt jag upplevde att det var att redovisa framför klassen när jag var liten. Och även som vuxen har jag upplevt att om jag står framför en folkmassa så blir jag helt kanonröd i ansiktet, trots att jag egentligen inte tycker att det är särskilt jobbigt. Det är som att kroppen bara reagerar och mina tankar kan inte styra det.
SSRI underlättade verkligen det här moderna livet där man förväntas kunna tala inför folk. Hur ofta behövde människor tidigare i historien stå framför stora folkmassor? Men idag ställs vi inför sådant – skolsituationer och på jobbet. Inte minst när man ska lansera en bok.
Jag vet att många fortsätter med sin medicinering bara för att kunna upprätthålla det liv man lever. Att man inte skulle orka härbärgera livet om man inte hade det kemiska stödet. Alltså det där livet som inte bara är good enough utan superskimrigt på Instagram. Men jag vill verkligen inte heller påstå att det gäller alla som tar SSRI. För jag vet – eftersom jag själv har gjort det – att det också kan vara väldigt behövligt i många fall. Och då vill inte jag säga att det sättet att leva är mindre värt än något annat.
Om du någon gång i framtiden hamnade i en liknande situation som när du mådde som sämst, skulle du börja med SSRI igen då?
Ja, jag tror att jag skulle välja att göra det igen. Inte för att jag står på någon sida, utan för att det skulle vara det bästa för mig om jag blev så illa däran igen. Jag tycker att man ska ha respekt för att alla människor inte har samma kapacitet att dundra på i livet och genom svårigheter. Och jag kan känna att de som är helt emot att använda mediciner uttrycker sig respektlöst ibland.
För psykoterapi hade inte hjälpt mig när jag bara ville sova. För det var någonting som hade satts igång i min kropp som jag inte kunde påverka själv. Om jag inte tagit sertralin så hade det i stället blivit så att mitt barn haft en mamma som bara låg i sängen. Men nu tog jag den här tabletten och då orkade jag gå upp ur sängen. Jag orkade ta hand om mitt barn och jag orkade vara vid min mammas sida när hon dog.
Men jag tycker också att det är intressant hur väl effekterna av det här läkemedlet gifter sig med kraven som ställs på oss i vår tid. Jag tänker till exempel på hur svårt det är att sjukskriva sig. Det är inte lätt att få möjlighet att återhämta sig eller att vara hemma och sörja och vila upp sig och bestämma själv när man klarar att jobba igen.
Vad tror du att det får för konsekvenser att synen på SSRI så ofta hamnar i för respektive emot? Att även de som arbetar med människor som mår psykiskt dåligt ibland har en så kategorisk syn på läkemedel?
För att komma in på den punkten måste jag först säga att det är väldigt tråkigt att man inte lyssnar in gråzonerna. För mig känns de där polerna så statiska och ogynnsamma för patienterna. Och det känns också problematiskt att man inte är intresserad av att revidera eller vidga sin syn på de verkliga effekterna av SSRI – att ta in den andra sidan. För verkligheten är ju att förskrivningen av SSRI bara ökar och ökar för varje år. Och det känns som att polariseringen underblåser den ökningen.
Konsekvensen blir också att man inte förhåller sig ödmjukt och nyfiket till patienternas erfarenheter av SSRI, utan bara ser det man vill se. Alltså man lutar sig mot den forskning som passar ens eget synsätt. Men då sker ingen utveckling. För sanningen är brokig, den är obekväm, den är inte som man vill att den ska vara. Det här med SSRI, det är större än en biologi mot psykologi, piller mot prat. Det är större och det rör sig i flera dimensioner.
Om man verkligen vill nå någonstans i den här frågan så måste man förstå att det inte handlar om att vara för eller emot. Det är inte två poler, utan man behöver se det ur en mängd synvinklar. Om man på riktigt vill göra någonting åt överförskrivningen så måste man förstå att det inte kan ske någon utveckling om man fastnar i de två polerna. Så frågan är – vill man verkligen se patienterna?
