Upplevelsen av meningsfullhet är troligen en av de mest betydelsefulla känslomässiga erfarenheter en människa kan ha. Och i en tid med så mycket fokus på våra känslor är det märkligt hur lite känslan av just mening diskuteras. Psykologer och coacher predikar betydelsen av att kunna känna och visa ilska och sorg. De försöker lära oss att finna lycka och lugn. Och de ber oss att vara vaksamma och bekämpa toxiska varianter av skam och skuld. Men när det kommer till känslan av meningsfullhet så är det förhållandevis tyst.
En vän till mig skrev för ett tag sedan i ett mejl:
Det jag saknar i mitt liv idag är det bubblande, det sårbara, det äkta. Jag har allt, jag har gjort allt, jag har upplevt allt. Men det jag skulle vilja uppleva igen är den där oförstörda stora kärleken till någon eller något.
Dessa ord – saknaden efter något som verkligen berör och har betydelse på djupet – säger inte bara något om vad min vän brottas med, utan lika mycket om den tid vi lever i. Enligt en rapport från Kairos Future har känslan av meningslöshet bland svenskar ökat från 6% 2003 till 24% 2023. Och idag instämmer ungefär 40% av befolkningen antingen i påståendet att livet är meningslöst eller att de är missnöjda över sin tillvaro. Så handen på hjärtat, har du inte själv åtminstone någon period i livet drabbats av liknade känslor av meningslöshet?
I boken Meaning in life and why it matters (2012) försöker filosofen Susan Wolf definiera vad som avses med att något är meningsfullt. Sin egen definition av meningsfullhet skapar Wolf genom att slå samman två vanliga sätt att se på detta fenomen. Det ena betraktar meningsfullhet som den rent subjektiva känslan av att något (vad som helst) för just en specifik individ ger denne en känsla av tillfredsställelse (The fulfillment view). Det andra synsättet tänker sig i stället att meningsfullheten måste definieras utifrån ett slags ”högre värde” – det vill säga att något har en betydelse som sträcker sig utöver den egna personen (The larger-then-oneself view).
Utifrån dessa två synssätt definierar Wolf själv meningsfullhet som att älska något som är värt att älskas, och att engagera sig i detta på ett positivt sätt – alltså att uppleva en sak som subjektivt meningsfull, samtidigt som den ur ett allmänt perspektiv (utifrån det samhälle man lever i) anses ha ett högre värde.
Ett annat sätt att angripa frågan om meningsfullhet är genom att rikta ljuset mot företeelser där avsaknaden av känslor av mening är central. En sådan som är vanligt förekommande idag är det tillstånd som går under beteckningen utmattningssyndrom. I artikeln ”Burnout and psychoanalysis: A Freudo-Lacanian point of view” (2001) försöker forskaren Stijn Vanheule förstå detta fenomen utifrån en psykoanalytisk referensram.
Utgångspunkten i hans resonemang är att människans identitet och självkänsla byggs upp och utvecklas genom en identifikationsprocess som sker på två nivåer. Dels sker den genom det känslomässigt grundade mellanmänskliga samspel där vi speglar och jämför oss med andra människor och på så vis söker bekräftelse på vårt värde och vilka vi är. Viktigare i detta sammanhang är dock att människan bygger upp sin identitet genom att identifiera sig med socialt/samhälleligt grundade ideal där hon förankrar och upprätthåller sin känsla av värde genom att bedöma sig själv utifrån hur hon lever upp till de ideal hon investerat sig i.1
För att detta ska fungera över tid krävs det även att de ideal en person identifierat sig med bekräftas av någon som representerar den samhälleliga nivån (den Andre representerad till exempel av föräldrarna, en lärare eller senare i livet olika ledargestalter inom arbetslivet och samhället i övrigt) som genom detta ger personens jagideal sitt erkännande.
”Enligt Lacan utgör jagidealet ett betecknande eller ett utmärkande drag som subjektet mottagit från Den Andre. En betecknande kommer att börja fungera som ett jagideal i den mån subjektet upplever att den på något sätt uttrycker vad Den Andre önskar. För det är enbart som en följd av Den Andres gensvar som en betecknande kan komma att fungera som en orienteringspunkt.” (Vanheule, 2001, s. 267, egen översättning)
Vanheule använder denna modell av hur vår identitet och självkänsla byggs upp och vidmakthålls till att förstå vissa aspekter av vad som motiverar oss i livet. Enligt detta synsätt kommer en människa endast att ha ett mer djupgående engagemang i något om detta bidrar till att förverkliga de ideal personen identifierar sig med och om dessa ideal dessutom erkänns av dem som ses som auktoriteter eller ledare för den sociala grupp man tillhör. I en situation där det nödvändiga erkännandet av de ideal som upprätthållit en persons självbild inte erbjuds kommer personen gradvis att drabbas av en identitetsförlust som åtföljs av känslor av tomhet, meningslöshet och upplevelsen att inte längre veta vem man är, alltså centrala aspekter av ett utmattningssyndrom.
”Utmattningssyndrom uppstår i första hand när en betydelsefull Andre (chefen, organisationen…) radikalt ogiltigförklarar den roll som subjektet strävar efter. Utmattning framkallas därmed i situationer där den stora Andre inte erkänner subjektet på det sätt som subjektet förväntade sig att bli erkänd på.” (Vanheule, 2001, s. 269, egen översättning)
Även om Vanheule inte direkt diskuterar upplevelsen av meningsfullhet så tror jag att hans resonemang på ett implicit plan handlar om just detta. Meningsfullhet är en mer komplex och sammansatt process än till exempel känslor av lycka, sorg eller ilska. Den går inte att förstå enbart genom att studera individen och hennes psyke. Men det är inte heller tillräckligt att ta med den interpersonella aspekten, alltså den konkreta känslomässiga relationen till andra människor. För känslan av meningsfullhet hör samman med människans plats i världen, hennes samhälleliga och sociala sammanhang. Känslan av att något är meningsfullt bärs nämligen upp av de ideal som ett samhälle och dess olika sociala grupperingar erbjuder oss och dessutom av att de ideal som var och en av oss identifierar oss med bekräftas av de auktoriteter vi ser upp till.
Någon som tagit fasta på att upplevelsen av meningsfullhet är viktig när man ska förstå utmattningssyndrom är psykologen och forskaren Jakob Clason van de Leur (Dagens Nyheter 2025-01-09). I sin doktorsavhandling om psykoterapeutisk behandling vid utmattningssyndrom har han valt att se utmattningsreaktionen som en existentiell kris skapad av en bristande upplevelse av meningsfullhet. Fokus i hans modell blir därför att hjälpa den som lider av utmattningssyndrom att finna det som ger mening i livet även om detta ibland kan vara krävande. Att ansträngning, om den är meningsfull, ger snarare än tar energi.
Traditionellt sett har fokus gällande utmattningssyndrom varit bristen på energi och behovet av återhämtning. I van de Leurs behandlingsprogram försöker man i stället hjälpa människor att finna aktiviteter som är meningsfulla för dem. Exempel som nämns är: att göra något man har lust med, att bli bättre på att sätta gränser eller att våga berätta mer ärligt hur man mår för en vän. Detta torde definitiv vara ett steg i rätt riktning när det gäller förståelsen av utmattningssyndrom. Men ett problem med ett sådan rent psykologiska betraktelsesätt är att det utgår helt från individen och att man därmed tappar bort den sociala och samhälleliga kontext som möjliggör människors upplevelse av meningsfullhet. Frågan vad som är meningsfullt för en person kan – om vi utgår från Susan Wolf – inte besvaras utan att också undersöka vad som anses värdefullt i de sociala sammanhang den människan befinner sig i.
Det är naturligtvis inget fel i att ägna sig åt saker som exemplen ovan, men det löser inte problemet att många människor idag upplever att det som premieras i deras arbete inte känns meningsfullt för dem. Inom vården, för att ta ett av flera möjliga exempel, uppger väldigt många att rent administrativa uppgifter, utan värde för deras egentliga arbete med patienter, tar alltmer tid i anspråk. Utifrån Vanheules modell innebär detta att den anställdes ideal om att hjälpa patienten inte bekräftas och att arbetsuppgifter som av den professionelle upplevs som meningslösa (tex att ägna sin tid år att registrera olika saker som avgör den ersättning vårdenheten får) i stället hamnar i fokus.
Låt mig avslutningsvis återvända till Susan Wolfs syn på mening. Kan det vara så att vi idag satsar allt för mycket på den subjektiva delen av meningsfullheten, the fulfillment view? Vi gör saker som vi själva gillar, men som inte har något värde utanför vår egen tillfredsställelse. Och är det inte precis det som konsumtionssamhället uppmuntrar till? NJUT! Men utifrån Wolfs synsätt bör vi söka oss till något som också har ett värde bortom den egna lyckan. Det är där vi finner det verkligt meningsfulla.
Men vad händer om vi inte har någon karta eller kompass som kan hjälpa oss att finna något sådant? För om vi funderar på vår känsla av meningslöshet utifrån Vanheules modell, så är bristen på förankrande ideal också central. Varför strävar vi efter att göra allt, uppleva allt och ha allt? Är det utifrån bekräftelsen från människor runt oss och genom de ”likes” och kommentarer vi får via sociala medier? Eller finns det några mer djupgående ideal och värden för oss att tro på? Med tanke på hur utbredda känslor av tomhet och meningslöshet är idag, går det att misstänka att många hamnat i den speglande bekräftelsens fälla.
Och kanske är inte det så konstigt. I ett samhälle som alltmer kommit att premiera egoism och girighet förlorar humanistiska och solidariska ideal sin plats. Och någonstans i denna värld är det lätt att tappa fotfästet. För i egoismen går det, om vi följer Susan Wolfs definition, inte att finna meningsfullhet. Kanske en stunds njutning. Men sedan bara tomhet.
- Vanheule utgår i detta resonemang från psykoanalytikern Jacques Lacans vidareutveckling av Freuds teori kring skillnaden mellan idealjaget respektive jagidealet. Det förstnämnda representerar den ideala bild som jaget strävar mot och har enligt Lacan en narcissistisk grund, medan jagidealet ska kopplas till de kulturella och språkligt grundade ideal som en person försöker leva upp till. ↩︎
Referenser
Vanheule, S. (2001). Burnout and psychoanalysis: A Freudo-Lacanian point of view. Journal for the psychoanalysis of Culture and Society, 6(2), 265-271.
Wolf, S. (2012). Meaning in life and why it matters. Princeton: Princeton university press.
