”Är en människa utan laster ens människa? Frågan kan se befängd ut för den som inte är salongsberusad på sin egen abstinens, men jag är nästan säker på att jag har ställt samma fråga vid mina sinnens fulla bruk. Det händer i alla fall att jag tänker på det: att ju hälsosammare en människa lever, desto svagare tycks hennes personlighet bli. Som om själen kan fördrivas ur kroppen med crossfit och ingefärashots.”
Citatet är hämtat ur en krönika i Dagens Nyheter skriven av Andrev Walden. Och visst är han något på spåren? Jag började själv tänka på detta efter att det i mitten 1990-talet infördes restriktioner kring var det var tillåtet att röka. Först inne på caféer, restauranger och andra uteställen. Sedan blev det stopp även på uteserveringen. Och som spiken i kistan infördes ett i meter bestämt avstånd från nöjesetablissemanget i fråga som de förtappade själarna med sina giftpinnar var tvungna att hålla sig på.
När det fortfarande var tillåtet att röka på café kunde jag sitta i timmar på något trevligt sådant tillsammans med vänner. Vi pratade, argumenterade, spanade på människorna runt oss och pratade ännu lite mer. – Bara en cigg till, kunde man tänka, och så hade ytterligare några timmar (och cigaretter) passerat. Men under de timmarna så lärde vi faktiskt känna varandra på djupet. Vännernas olika sidor och fasetter fick tid att framträda i det som sades, men också i deras sätt att vara, i det ordlösa. Det är svårt att bara hålla sig till ytligheter när man umgås på ett café i fyra timmar i sträck flera gånger i veckan. Det är svårt att upprätthålla en instagramvänlig mask då.
I sin bok Söta fredag skriver Ia Genberg att cigaretten är som ett magiskt trollspö som bromsar upp tiden och skapar ett tomrum där något oväntat kan hända. Att den mänskliga handlingen att röka gör att tiden går långsammare. Men idag, resonerar hon, har ingen utrymme för sådana overksamma tidsinbromsningar. För nu ska tiden i stället optimeras.
Detta slår mig när jag läser Andrev Waldens krönika och tänker på hur det idag är att ta en fika med en kompis. Om vi skulle ha ro nog att sitta ner mer än en timma är det rekord. Både för att någon av oss troligen vill hinna till gymmet före middagen och (detta säger ingen) för att man är alltför rastlös för att klara av att sitta still längre tid än så. Och även om jag och många av mina vänner nu är över 50 år – och inte med den mest vida av definitioner kan kalla oss ungdomar längre – så tittas det allt på mobilen åtminstone några gånger under cafévistelen. Det kommer ju alltid något sms som behöver besvaras. Och fastän ett cafébesök nuförtiden bara varar en bråkdel av den tid ett sådant kunde göra förr, så känner jag mig nästan alltid tröttare efteråt. För samtalet blir ofta tomt, ytligt och meningslöst. Mest en redogörelse för vad som hänt sedan sist.
Jag blir först nedstämd när jag inser hur detta tidigare så meningsfulla sammanhang nu nästan gått förlorat. Men sedan väcks protesten inom mig till liv. Jag tänker: hur ska jag kunna smutsa ner tillvaron lite mer igen? För att göra livet meningsfullt och för att bevara min mentala hälsa. Kanske ska jag, liksom Andrev Walden, börja i det lilla?
”Jag tänker att det är som med gaffeln på botten av diskhon. Dag efter dag, år efter år, undrar sambon varför, varför, VARFÖR det ligger en (1) smutsig gaffel kvar på botten av diskhon varje gång jag har röjt i köket. Ibland försöker jag förklara men oftast inte. Det är så svårt eftersom jag inte vet säkert hur det fungerar, bara att det fungerar. Det är något med den avsiktligt glömda gaffeln på botten av diskhon som låter mig lämna (det i övrigt polerade) köket med en känsla av att jag fortfarande finns. Att jag inte är besegrad. Den ligger där som en eftersläng mot tillvaron. Jag grumlar världen för att den inte ska glömma mig.”
Så från och med nu tänker jag inte längre slaviskt låta mig styras av Socialstyrelsens hälsorekommendationer. För en cigarett eller något annat i deras ögon onyttigt har en djupgående existentiell sida. Jag har brister och laster – därför finns jag.
