Selfiens dolda filosofi

Pirandello visar vägen i självupptagenhetsdebatten
My Eriksdotter är Leg. Psykolog och verksam inom vuxenpsykiatrin i region Skåne och vid Lunds universitet. I denna essä frågar hon sig vilka bakomliggande krafter som lockar till att betrakta oss själva genom kameran, och i synnerhet varifrån lusten att bli sedd av andra genom densamma kommer. Har vi förhastat antagit en kausalitet mellan självporträtt och självkärlek?
Pirandello

Vitangelo är en helt vanlig man som lyckligt omedveten om sig själv rört sig genom livet. Tills en dag, då han utan vidare eftertanke betraktar sig själv i spegeln. Hans hustru frågar nyfiket vad han ägnar sig åt, och utdelar därefter den oskyldiga kommentar som kommer att initiera en 150 sidor lång febrig introspektion: “Jag trodde att du såg efter vilket håll den [näsan] var sned!” Chocken är total, och snart inser Vitangelo att det blivit “en fix idé hos mig att jag i andras ögon inte var den som jag dittills inom mig själv hade trott mig vara”.

Boken, “En, ingen och hundratusen”, skriven av nobelpristagaren Luigi Pirandello (1926/2021), publicerades i en tid när porträttfotografi ännu var en ovanlig företeelse i de flesta människors liv. Ett sekel senare befinner vi oss i en värld där vi ständigt har tillgång till en personlig porträttfotograf med utrustningen redo. Mängden bilder på varje given person har ökat dramatiskt och aldrig har vi tittat så mycket på oss själva, och varandra, som nu. Att det med detta följer en diskussion om riskerna kring selfies är inte förvånande. Selfies är nämligen inte så oskyldiga som man kan tro, utan kan rentav utgöra fara för livet. På Wikipedia går det att betrakta en lista av sammantaget 379 misstänkta eller bekräftade selfie-relaterade dödsfall mellan januari 2008 och juli 2021, de flesta konsekvenser av självporträtt tagna på olämpliga platser eller ur vådliga vinklar.

Genom begreppet selftitis, ursprungligen myntat halvt på skämt, halvt på allvar i tidningen Adobo Chronicles 2014 har selfien påståtts utgöra inte bara en fysisk fara utan också en psykisk sjukdom i sig själv. “Diagnosen” har förstås inte accepterats i någon verklig mening. De flesta kliniker skulle troligen betrakta patologiskt selfiefotograferande snarast som ett symptom inom ramen för ett annat tillstånd, än som ett problem i egen rätt. I mitt arbete som psykolog i psykiatrin har jag många gånger stött på överdrivet självporträtterande, i regel som ett delfenomen i kroppsdysmorfofobi, ätstörning eller generaliserad oro. I dessa fall syftar bilderna till att kontrollera, jämföra, säkerställa och hålla tankar i schack. Kampen kring telefonen är återkommande och svår.

I det privata livet tar dock jag, liksom andra, selfies med regelbundenhet utan att detta nödvändigtvis utgör ett bekymmer, förutsatt att ljussättningen är bra. Vissa har till och med selfies som sitt levebröd. Problemet är således inte själva handlingen, och inte nödvändigtvis heller frekvensen av den. Precis som med alla saker vi önskar beskriva som “symptom” behöver funktionen bakom, och inte enbart existensen av ett fenomen, tas i beaktande.

Det subjektiva lidandet till följd av fenomenet är förstås också av vikt. I Flamman (21 juni, 2024) skriver Myrna Lorentzson om sin misslyckade selfie-avgiftning. I texten resonerar hon kring sitt beroende: “Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd”. Senare i texten föreslår Lorentzson att anledningen till människans självupptagenhet (hennes ordval, ej mitt) kan härledas till ensamhet.

Det är förstås frestande att på detta vis anta att vårt behov av den andres blick kommer enkom ur en ensamhet, eller ett hot om sådan och därmed om vår förintelse. Möjligen är dock avsaknaden av ensamhet just lika otäck.

Enligt psykoanalytikern Jacques Lacan (1949) är det lilla barnets första intryck av sin spegelbild odelat fantasmatisk, vilket reflekterar hennes uppfattning om världen som centrerad kring henne själv. Senare, när hennes medvetande invaderas av insikten om den andre, blir samma spegelbild komplicerad. Hon fångas av sin nyvunna förmåga att betrakta sig själv utifrån och tvingas till att förhålla sig till vad hon då ser. Den harmoniska helhet som tidigare präglade självupplevelsen har bytts mot ett hot om fragmentering och tomhet. Enligt Lacan är det just detta som lägger grunden för människans instinktiva begär att bli erkänd av den andre och som motiverar henne till enträgna (och lönlösa) försök att foga samman fragmenten med innehåll. Besatthet av att skapa “content” på sociala media kan möjligen tjäna som ett exempel på hur Lacans innehållsbegrepp fått nytt liv i dagens populärkulturella landskap.

Filosofen Jean-Paul Sartre har liksom Lacan sökt förstå och beskriva självmedvetenhetens orsak och konsekvenser. Betydelsen av den andre är också här central, även om likheterna mellan honom och Lacan därefter upphör. I “Varat och intet” (1943/1983) beskriver Sartre vad som sker när någon betraktar oss: “Genom att den andre dyker upp, blir jag i stånd att fälla ett omdöme om mig själv såsom objekt, ty det är ju såsom detta objekt som jag framträder för den andre” (s.44).

När vi tar en selfie får vi alltså möjligheten att studera oss själva som ett objekt och kan, så att säga, titta på oss själva som från den andres håll. Därigenom når vi ett tillstånd där vi både betraktar och betraktas, vilket kittlar och chockerar – synnerligen tydligt blir detta för oss när bilden också laddas upp för andra att se. Särskilt chockerande, menar Sartre, blir det dubbla betraktandet eftersom den andres bild av oss inte går att fullt ut separera från “oss” även om vi nog ofta skulle vilja det. Dessutom kan vi aldrig fullt ut se det den andre ser, utan enbart ana dess konturer. Pirandellos karaktär Vitangelo återkommer ofta till just detta som en högst retsam upplevelse, och ägnar avsevärd tid åt att försöka förstå vem hans hustru egentligen är gift med.

Lorentzson ställer sig frågan: “Vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?”  Snarare kan det tänkas att lidandet kommer av att ständigt tvingas umgås med sig själv och andra, då det är i just mötet som Vitangelos spegelbild uppstår. Den andre krävs ju för att vi ska (frivilligt, eller kanske oftare, ofrivilligt) inse att vi inte fullt ut äger vår egen identitetskonstruktion och därefter reagera på detta faktum. Utan den andre finns inga skäl att försöka manipulera och söka kontroll över spegelbilden eftersom jaget aldrig blir ett objekt som går att sminka, vinkla och ljussätta. Utan den andre, finns kanske varken mitt eller ditt “jag” i någon egentlig mening. Just därför är betraktandet av oss lika nödvändigt som hotfullt.

Vi blir således till, och gör oss till, inför den andres blick. Detta kan vara ett tillfredsställande projekt; i synnerhet när vi får det gensvar vi längtat efter och som med enkelhet kan integreras i vårt redan existerande identitetssystem. På samma gång är det hotfullt och associerat med risken att upplösas fullständigt. Vitangelos ord illustrerar risken väl: “liksom jag själv lade beslag på denna min kropp för att vid olika tillfällen vara sådan jag ville ha mig och kände mig, kunde någon annan, vem som helst, lägga beslag på den för att ge den en verklighet på sitt eget sätt”. Varje uppladdad selfie är alltså att balansera på en knivsudd tills dess att vi fått en bekräftande respons. Eller så reagerar ingen på det vi lagt ut, vilket givetvis också är en respons, och kanske den allra värsta typen. Men det eventuella gensvar vi får når kanske aldrig heller hela vägen in. Det är ju trots allt inte riktat till “oss” utan till den andres “bild av oss”, och fyller troligen inte ut några invärtes hål i egentlig mening. Samtidigt är just denna fragmentering och behovet av andras erkännande en konsekvens av lösningsförsöket på en ursprunglig, fullständig, självupptagenhet. Utan att genomgå denna fas är möjligheterna för oss att utvecklas till fungerande, sociala, varelser obefintlig.

Att fotografera sig själv och lägga upp resultatet på nätet går således knappast att reducera till en ytlig hobby. Inte heller bör automatiska likhetstecken sättas mellan självporträttering och fåfäng självupptagenhet. Tvärtom är selfien en existentiell och självutforskande aktivitet, där individen tillåts leka i klyftan mellan subjekt och objekt med livet som insats. Tidvis får vi kanske även syn på sådant som vi vill och bör ändra på hos oss själva genom responser från omgivningen. Samtidigt finns det förstås betydligt bättre saker man kan välja att lägga sin tid på – i synnerhet i vetskapen om att den idealbild som eftersöks inte går att fånga, oavsett hur många (och snygga) selfies som tas. Huruvida detta är en insikt man slutit fred med eller ej, är kanske den mest avgörande frågan.

Referenser

Falkirk, J. (2021, 22 juni). Forskare: Att ta för många selfies är en sjukdom. Expressen. https://www.expressen.se/omtalat/forskare-att-ta-for-manga-selfies-ar-en-sjukdom/

Lacan, J. (1949). The mirror stage as formative of the function of the I as revealed in psychoanalytic experince. Ur Lacan, J. (1949) Écrits.

List of selfie-related injuries and deaths (2020, augusti). Från Wikipedia. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_selfie-related_injuries_and_deaths

Lorentzson, M. (2024, 21 juni). Det är inte jag (det är vi). Flamman. https://www.flamman.se/det-ar-inte-jag-det-ar-vi/

Pirandello, L. (med Smedberg Bondesson, A.) (2021). En, ingen, och hundratusen. Lund: Palaver Press. (Originalverk publicerat 1926).

Sartre, J-P. (med Østerbergs, S. A. D.) (1983). Varat och intet. Göteborg: Korpen. (Originalverk publicerat 1943).

Eventuella åsikter som framförs i signerade artiklar står för skribenterna.