Nicolas Lunabba är medgrundare till – och var i många år verksamhetsansvarig för – organisationen Helamalmö, som arbetar för social rättvisa med fokus på barn och unga. År 2022 utsågs han till hedersdoktor i socialt arbete vid Malmö universitet. Samma år debuterade han som författare med boken ”Blir du ledsen om jag dör?”, en självbiografisk skildring om relationen till en den unga killen Elijah, som han jobbade med via organisationen och fick ett starkt personligt band till. Året därpå kom hans andra bok ”Dagbok från 20-talet: Om våld och språklöshet”, som består av dagboksanteckningar med reflektioner kring egna erfarenheter och de ungas situation i Sverige idag. Psyke & Samhälle träffar honom för ett samtal utifrån dessa områden.
Vi möts vid Malmö Konsthall och slår oss efter en promenad ned på det café Nicolas Lunabba ofta sitter och arbetar på. Han är ett välkänt ansikte där och sedan hans sommarprat i P1 2021, i offentligheten i stort. Under samtalets gång kommer ett flertal personer fram till honom och hälsar och någon tackar honom för hans arbete.
Jag vill börja med att fråga dig om ditt författarskap. Jag tänker att det finns en tydlig humanistisk grund i ditt skrivande, med en kombination av det personliga och politiska, det privata och det samhälleliga. Vad skulle du säga att kärnan är och vad vill du förmedla?
Jag fick den frågan senast igår, på ett författarsamtal. Då svarade jag delvis annorlunda än jag kommer att göra nu.
Det är egentligen inte en sak. Jag skriver i min dagbok att jag länge har drivits av en vilja att hämnas. Den viljan var under många år odefinierad och oartikulerad. Att hämnas då i meningen: ”Ni ska inte få komma undan med det här”. Mitt skrivande kan ofta inte separeras från mitt sociala arbete, de båda får näring av varandra. I mitt sociala arbete får jag hjälp av att intellektualisera eller verbalisera och i mitt skrivande använder jag mina erfarenheter. Båda de spåren är mitt livs spår. Det är en växelverkan och jag försöker beskriva det kroppsliga och mellanmänskliga.
Och där har jag hittat att jag vill ge igen på dem, som förenklat kan definieras som människor med makt, som missbrukar sin makt. Det kan vara hur polisen kunde behandla min storebror när han var barn, som jag kände mig maktlös inför. Eller hur myndigheterna betedde sig mot min mamma i hennes utsatta situation. Jag kunde inte göra någonting åt det.
Nu handlar det mer om att jag försöker förstå vad politiska beslut, som ofta är väldigt abstrakta och inspunna i ett byråkratiskt fikonspråk, får för konsekvenser. Vad får beslut som fattas på högsta nivå och den retorik som används för konsekvenser för min dotter som är sju år gammal? Eller som jag skrev i boken, för Elijah?
Det finns en ilska som jag behöver kanalisera. Och det finns en nyfikenhet – såväl på människans natur som på politik och politiska beslut. Och det finns ett utforskande. Jag har märkt att skrivande precis som läsning är det bästa sättet för mig att fördjupa mig i vissa frågor och fenomen.
Sedan det du sa så fint att det finns någon sorts humanistisk grund. Det kan man ju inte säga själv och framställa sig som någon sorts superhumanist, men jag vill tro att det finns någonting där också.
Jag trodde att min passion för det sociala arbetet, för att försöka påverka ungas levnadsvillkor, skulle avta med åren. Det var många som när jag var 20 år sa: ”vänta tills du är 30”. När jag var 30, sa dem: ”vänta tills du är 40” eller ”vänta tills du får barn”. Nu har jag fått barn och blir 44 snart. Och inte det minsta har den släckts. Jag tror att det handlar mycket om de här kombinationerna.
I din andra bok skriver du ”revanschism” och berättar om ditt samtal med Alexandra Pascalidou, som också kände igen sig i det, men talade om revanschism i bemärkelsen att vilja ”visa dem”. Medan du då beskrev önskan snarare att just ”ge igen”.
Jag vill inte lägga ord i Alexandras mun. Men vi hade ett fint samtal om just revanschism, och jag uppfattade hennes drivkraft som grundad i en tro att hon kunde besegra dem, genom sina inneboende förmågor. Jag hade aldrig en sådan tro på mig själv. Det slog mig aldrig att jag kunde vara på samma nivå som dem med makt och inflytande. Så tidigt jag kan minnas visste jag, verkligen visste jag, att jag aldrig skulle plugga vidare. Jag skulle bli knegare, kroppsarbetare, utan formell utbildning. Jag var otroligt begränsad i vilka möjligheter jag hade.
Den franska författaren Édouard Louis beskriver det väldigt väl, utifrån klass – att man som tillhörande de lägsta skikten i samhället reduceras till sin kropp och till sin kropps förmågor och begränsningar. Och när du reduceras på det sättet internaliserar du också en viss föreställning eller fantasi om dig själv. Kvinnor framhäver sin sexualitet och sexualiseras och männen ska vara maskulina och ha ett machoutseende. I statussamhället är det denna ”statussymbol”, och din kropp som verktyg åt kapitalet, du kan bygga upp och nyttja. Din kropp tillmäts ett värde, men inte dina tankar och känslor, dina erfarenheter och kunskaper.
Så, det enda jag hade var att ”jag ska ta dem, jag ska ta de jävlarna”. Sedan vill jag lägga till hur förlösande det var när jag hade skrivit klart dagboken och Annie Ernaux, som vann Nobelpriset i litteratur, sa: ” jag skriver för att hämnas mitt släkte”. Hon talade för många av oss.
I din bok ”Dagbok från 20-talet” är undertiteln: ”om våld och språklöshet”. Skulle du kunna beskriva lite hur du ser på språklöshet, vad det är och vad det gör?
Ja, det är ett ganska flummigt begrepp, det finns ju inget ord som heter språklöshet egentligen. Det är ett begrepp som kom till mig och det finns flera olika sätt att beskriva eller ge svar på den frågan.
För 20 år sedan så tänkte jag att ”jag måste kunna debattera mot de här människorna”, de som med språket har tolkningsföreträde över vår tillvaro. Som verksam i socialt arbete kände jag att vi hade en skyldighet att inte bara arbeta med praktiskt förändringsarbete utan även sätta ord på våra erfarenheter och retoriskt och teoretiskt kunna utmana dem som till skillnad från oss inte var experter, men som påstod sig föra vår talan, fattade beslut som missgynnade oss och dem vi arbetade med, just för att de med språket utmanövrerade oss.
Och hur gör man då det, erövrar språket? Det är en klyscha. Men lyssna till ordet ”erövra” – i det ordet ligger svaret. Precis som makt är något man tar, inte får, kräver språket, att man närmast ”lägger det under sig”. Läser och läser och läser. Tvingar folk att lyssna till en. Att man ger sig fan på att bli mer kunnig inom sitt område än vad ens motståndare är.
Här är dock kruxet, vilket har med klass att göra: När jag var runt 40 år och skrev den här dagboken, så insåg jag att även om jag på något sätt har erövrat språket, så är min identitet så förankrad i den språklösa barndomen. I den tystade och tysta barndomen. Och i min egen förståelse, återigen då som jag har internaliserat, av att det jag har att berätta och våra kollektiva erfarenheter, inte är intressanta.
Så även om jag hade erövrat språket – nu låter detta som en paradox, eftersom folk har läst mina böcker och jag är ju författare med allt vad det innebär – men det här är alltså inte ett helt rationellt tänkande från mitt håll, utan det är existentiellt. Det var väldigt intressant att i text utforska det: vad innebär detta för mig – att jag fortfarande känner mig fångad i min språklöshet?
Sedan finns det flera andra definitioner, som jag kan se bland annat från när jag jobbade med Elijah. Man kan säga att han var språkligt outvecklad. Han hade på många sätt blivit berövad sin utbildning. Han hade aldrig läst en bok, han gick på Sveriges sämsta skola, som Kvällsposten skrev. Och då var det ju delvis att han inte hade språket för att beskriva och uttrycka sina känslor och sina tankar.
Och kanske viktigare än det, så hade han knappt några samtalspartners som tog honom på allvar. Det kan man också addera, för även människor som känner att de har erövrat språket, kan uppleva att det inte finns någon som tar det de har att säga på allvar.
Eller: ”det är väl ingen som tycker att det är intressant vad jag skriver.” En bekräftelse på det var en reaktion jag fick när jag gav ut dagboken, som jag inte fick efter min första bok. Den ifrågasatte dess betydelse, i stil med: ”vi har redan läst de här böckerna”.
Då tänkte jag så här: i den litteraturutgivning som finns i Sverige, som i så otroligt stor utsträckning skildrar eller utspelar sig i medelklassmiljö och där utgivningen från människor som kommer från den rasifierade underklassen och arbetarklassen är skrämmande liten och det i min dagbok fanns nyanser och reflektioner över annat än det jag tog upp i ”Blir du ledsen…”, så är det du säger: ”Jaja, men vi har redan hört det där, vi har ju din förra bok så varför behöver vi denna?”
Det finns så mycket man kan plocka upp som handlar om våld, men som också handlar om: ”Vad fan ska vi med språket till?”. Det finns ju ändå ingen som lyssnar på oss. Och vi själva tror att det vi har att berätta inte har någon större relevans.
I boken skriver jag också om dialogen med min vän Iraj, där vi talar om språklöshet. Det handlar också om att vi förhåller oss till våra föräldrar. Min pappa stack när jag var liten, han vägrade lära sig svenska och hatade Sverige. Det var väldigt mycket kopplat till språket. Iraj har erfarenheter av hur hans föräldrar infantiliserades eller omyndigförklarades på grund av språket. Det var inte som att de på minsta vis var mindre intelligenta eller världsvana, men de var språkligt underlägsna i mötet med myndighetspersoner.
Sedan finns det en annan aspekt som jag tycker är otroligt intressant. Det kom ut en rapport förra året som visar hur vi hierarkiserar accenter i Sverige. Den dialekt eller accent som har lägst status i Sverige är förortssvenska.
Då tänkte jag såklart på de barn jag jobbar med och på Elijah. Hur han kan komma in i ett rum – han är brun, muslim, en grov man med tatueringar. En omedelbar etikettering slätas på honom. Och så fort han öppnar käften kommer nästa – språket.
Någonting som du också beskriver på många olika områden, är hur människor avhumaniseras. Skulle du vilja säga något om det, på vilket sätt, vad leder det till?
Det finns såklart hur mycket som helst att säga om det – det vill säga: ”Hur förminskas förståelsen om somliga människors värde?”, utifrån språk, utifrån olika typer av symboler, utifrån att röster och berättelser inte tillåts synas och finnas.
Avhumaniseringen kan se ut på flera olika sätt, men har sin grund i idén om att tillskansa sig medel och position på någon annans bekostnad. Rasism kan inte frikopplas från och är en konsekvens av exploatering. Rasismen föregås av en medveten avhumanisering, just för att kunna exploatera.
Kolonialismen eller imperialismen hade inte varit möjliga, om det inte först i språket och i tanken gjorts möjligt genom att underordna människor och anlägga en syn på att vissa människor är mindre värda. Då är det möjligt att plundra eller döda dem, eller vad det nu är.
Samma sak ses i hur media har rapporterat kring palestinierna under det pågående folkmordet. Det är otroligt skrämmande hur folk ryggar tillbaka när man pratar om det. Cirka 50 000 människor har dödats, varav närmare 20 000 är barn. Då är det fascinerande och fruktansvärt att se, om jag generaliserar, hur medierna bidrar till att på olika sätt förminska palestiniernas människovärde. Bland annat visar en granskning hur svensk media har rapporterat om israeler som dödats eller tillfångatagits kontra hur de skriver om palestinierna.
Ett annat viktigt exempel är en tidigare rapport av Katalys som lyfter att arbetarklassen och livet som det ser ut från en arbetares perspektiv genomgående inte får ta plats i etablerade medier. Här är det inte en avhumanisering som går ut på att man använder invektiv för att beskriva en viss folkgrupp, utan här är det tystandet av, osynliggörandet av, mer än 50% av Sveriges befolkning.
Man kan ställa sig frågan vad det får för konsekvenser för en person från arbetarklassen, särskilt hur det påverkar en ung människas självbild.
Så var det för mig. Jag hade internaliserat idén om att mina tankar, känslor och erfarenheter inte var intressanta och viktiga, så jag höll käften om dem. Först när jag började läsa, och studera folkrättskämpar i andra länder, förstod jag att detta att ta plats, kräva plats, var en motståndshandling mot den skeva världsbild som de styrande upprätthöll, och att jag till och med hade en principiell skyldighet att göra min röst hörd.
Vi måste också prata om olika skiktningar. Vad som inte togs upp i rapporten från Katalys var att den rasifierade arbetar- och underklassen, deras liv, ur deras perspektiv, är ju inte bara i stor utsträckning utplånat i de etablerade medierna, utan de är i högsta grad synliga utifrån medelklassens förståelse av dem.
Den rasifierade arbetar- och underklassen används i olika förklaringsmodeller, som stereotyper, eller i direkt rasistiskt språkbruk. För mig var det intressant att få syn på den typen av avhumanisering. Att avhumanisering kan vara att vissa grupper är fullständigt osynliggjorda, men också beskrivna på ett demoniserade sätt.
I ”Dagbok från 20-talet” skriver du att din redaktör rådde dig att stryka en mening som var: ”Jag förstår till hundra procent unga mäns mordiska impulser”. Jag tänker att det är viktigt. För några år sedan talades det mycket om åsiktskorridorer, yttrandefrihet etcetera, medan jag idag uppfattar en förskjutning, att idag verkar vad som helst kunna sägas. Då tycker jag att det är intressant att något som trots allt tycks problematiskt att uttala – det är förståelse. Jag undrar vad du tänker om det.
Ja, väldigt enkelt kan man väl säga att det ofta är de på höger- eller extremhögerkanten som pratar om att vi ska ha åsiktsfrihet eller yttrandefrihet, som säger: ”kom inte här med era jävla pekpinnar och wokeness”.
Samtidigt som om någon kommer med en okontroversiell uppfattning av, låt säga den rasistiska seriemördaren Peter Mangs – som härjade i den här stan och ville starta ett raskrig – så får man direkt skrattemojis från samma människor. Samma människor som värnar yttrandefriheten säger; ”ni ser rasism i allting”.
Så det finns en mobb av extremhögerns hejarklack och dess företrädare. De pratar mycket om yttrandefrihet, men så fort någon säger någonting de inte tycker om eller som går emot, så är dem de första att beskriva för kvinnor vad de ska göra med dem, och så vidare, just för att de gjorde de här uttalandena.
Jag läser en bok som heter En liten plats, av författaren Jamaica Kincaid, den gavs ut 1988. Hon synliggör det koloniala arvet och skriver om problemet med vita turister som kommer till Antigua. Där skildrar hon hur slaveriet på alla plan fortfarande ger vita människor fördelar på ön. Exempelvis var de som äger Barclays bank slavägare, som när slaveriet blev olagligt i stället använde pengarna från slaveriet för att starta en bank. Och banken har gjort dem och deras efterlevande snuskigt rika. Författaren riktar sig i boken till ett ”du” som är till turisterna och skriver:
”Har du någonsin funderat över varför vissa människor spränger saker?” Och så skriver hon: ”Jag kan föreställa mig att om mitt liv tagit en viss vändning, skulle både Barclays bank och jag ha förvandlats till aska.”
Den meningen är stenhård. Och reaktionen på den här boken för många var: ”Fan vad du är arg! Hur kan du skriva så där?” Och jag har också fått den frågan, just på grund av den meningen du citerar.
Men det är väl det som är grejen, mitt skrivande handlar väldigt mycket om att faktiskt skriva ut och ta reda på vad som är tabubelagt i det offentliga samtalet. Så att jag på något sätt kan synliggöra det. Och en sådan sak, det är att vi låtsas, eller vill inte tro, att vi kan förstå de ungas drivkrafter.
Jag var med i ett annat sammanhang i TV4. Innan programmet ringde researchern för att diskutera vad som skulle lyftas i programmet och han sa då: ”Jag kan inte känna igen mig i det du skriver i dagboken – hur du skriver att du verkligen kan förstå drivkraften och känslorna i att vilja göra våld på någon”. Jag frågade om han har barn och han svarade att han har två barn. Då ställde jag honom frågan: ”Om du ser någon som plötsligt hoppar på och slår dina barn; väcks ett våld inom dig då?”. ”Ja, det är klart”, sa han. ”Så i vissa situationer, så är du potentiellt en mördare?”. Han svarade ja.
Och det var så märkligt, för det var som om han inte hade tänkt den tanken. Så då kan du egentligen leva dig in i det jag som kommer till dina barns undsättning. Du kan förstå. Du känner det redan nu i kroppen när vi pratar om det. Det finns en sorts aktiv ovilja att förstå, leva sig in i, denna sida av den mänskliga naturen.
Och det är också det, apropå avhumanisering, som gör att vissa barn i Sverige inte förstås som barn. Om de är svartskallar och om de begår brott – då är det är deras fel, deras föräldrars fel, deras religion eller grupptillhörighets fel, deras kulturs fel, deras hudfärgs fel och så vidare.
Om de förstods som vilka barn som helst, då hade vi behövt ta itu med vår egen oförmåga att skydda dem och vi hade behövt ta itu med vårt eget våld.
Ja, precis. Det är en slags inlevelseförmåga som saknas.
Ja, fast jag skulle inte vilja reducera det till det – då kan någon säga; ”men det är inte mig det är fel på, utan det är min inlevelseförmåga”. Jag vill gå så långt som att säga att: det är uppenbart att det finns en vilja och en vinning hos väldigt många i vårt land att aktivt framstå som om de inte förstår. Och det är en viktig skillnad, för vi vet, vi vet redan. Vi vet konsekvenserna av ojämlikhet. Vi vet hur orimligt det är. Det skapar ett fragmenterat samhälle.
Jag skrev en artikel i Svenska Dagbladet (7/1, 2025), om två pojkar som blev skjutna varpå den ena dog. Det var ingen som skrev om det. Där kan vi prata avhumaniseringens konsekvenser och hur man kan göra politik av somliga kroppar när de dödar varandra. Men när de är döda, så kan man inte nödvändigtvis göra politik av dem. De var alltså inte ens värda att göra politik av, än mindre att lyfta det som en tragedi.
Eller om man tar regeringens rasistiska politik. När Sveriges statsminister Ulf Kristersson, tre dagar innan massakern i Örebro, sitter i tv och talar om invandring som problemet med brottsvågen. Och med invandring så menar han alla med migrantbakgrund. Det innebär också mina döttrar på 5 och 7 år. Den äldre börjar redan försöka förhålla sig till den rasistiska logiken, eller illogiken. Det är helt befängt. Men Kristersson vet att rasismen är en politiskt gynnsam strategi.
Och när du säger att rasismen är en politiskt gynnsam strategi, kan du säga något mer om det? På vilket sätt?
Vi har pratat om hur media bidrar till flera olika aspekter som gör att vi sluter oss i vår egen inskränkta tillvaro. Det är ett reellt problem. Men mer menar jag att det ju också finns människor som kapitaliserar på detta. Och där passerar vi gränsen till någonting annat. Kristersson råkar inte bara göra det uttalande han gjorde innan massakern. Tvärtom vet han att han kan vinna på att lägga problemet på en grupp och kriminalisera och demonisera en grupp som dessutom inte har en stark röst och ställning i offentligheten.
Det är bara att se på Sverigedemokraternas framgång och på hur många av de andra partierna som har anammat deras människosyn och politik. Genom att gång efter annan, alltmer oemotsagt, beskriva just de i samhället med minst makt, inflytande och resurser, som samhällets stora problem.
Som när Jimmie Åkesson nyligen gick i någon sorts inavlad fejd med moderaten Johan Forssell, och ifrågasatte att det skulle finnas något bra med mångkultur: ”det är genomont, det ska bort från Sverige”. När han säger att mångkultur ska bort från Sverige är det som att prata allt mer i termer av ett Sverige som är etniskt rensat.
För mig är det mest skrämmande att folk inte reagerar nämnvärt på de uttalandena. Vad det innebär är att det går bra att använda rasistisk retorik och bedriva en politik som uttryckligen syftar till att begränsa två miljoner svenskars livsmöjligheter. Om rasismen inte varit gynnsam som politisk strategi, hade uttalanden där personer beskrivs som parasiter för samhällskroppen, straffats direkt. Det gör de inte, tvärtom är det normaliserat nu.
Du skriver också om förändringen sedan 90-talet, innan Sverigedemokraterna, att: ”dåtidens rasism var oborstad, lantlig, skinnskallig. Inte som idag, en insprängd del i alla aspekter av våra liv”.
Vi kan inte prata om rasism utan att prata om makt och utan att prata om exploatering. Vi kan inte frikoppla dagens rasism från historien, vad som har hänt, vad vi bär med oss. Och vi kan definitivt inte prata om rasism utan att koppla det till klass.
Martin Luther King skrev ett brev när han satt i fängelset i Birmingham: ”Vi behöver gå från anständighet till jämlikhet”. Från decency till equality. Han skriver där att det inte längre duger att vi får sitta vart vi vill på bussen eller att vi får gå och pissa vart vi vill eller äta på vilka restauranger vi vill. Vi vill ha genuin jämlikhet.
I Sverige tycker jag att antirasismen har frikopplats för mycket från exploatering, klass och historisk kontext.
Den går inte heller att frikoppla från nyliberalismen. Det som hände på 90-talet, när vi såg att klyftorna ökade, var att politiker, media och opinionsbildare, drog nytta av den ekonomiska krisen. Så som det nästan alltid är. Då är det enkelt att skylla på ”dem”. ”Det är inte er det är fel på, det är invandrarna”.
I Sverige är det särskilt mycket så, att vi lever i ett av de länderna i vår del av världen där klyftorna ökar snabbast och där vi har en växande miljardärklass. Samtidigt kan vi inte frikoppla medelklassens levnadsstandard eller de superrikas rikedomar eller Sveriges välstånd från det exploaterade, utarbetade blatte-prekariatet, eller de exploaterade och förtryckta i Globala syd.
Om vi går vidare på det psykologiska planet som du var inne på, att se våldet i en själv, kan du säga något mer om det?
Det finns förnekelse och ren och skär okunskap som är fullt förståelig. För det som händer i klassamhället är ju att de i medelklassen per definition inte förstår hur det är att vara arbetarklass. Och vice versa. Det ojämlika samhället är ett samhälle som också socialt – utöver materiellt och ekonomiskt – är ur balans.
Jag anser att om man är en ansvarskännande vuxen människa med ett hjärta i bröstet, så har man ett intresse av att se över sina egna privilegier och göra vad man kan för att skapa någonting bättre. Det minsta man kan göra är att försöka förstå: hur lever andra människor? Använda sin inlevelseförmåga för att få en bredare syn på hur världen fungerar. Vi lever alla i våra bubblor.
Mycket av det jag skriver om, är ju utifrån erfarenheter av mitt sociala arbete. Och om det var något jag märkte under de 20 år jag arbetade i de politiskt försummade områdena, så var det just hur skör samhällsväven är. Hur lite som ska till för att folk ska förlora tilliten till varandra för att ”de som bor där borta, på den gatan där, ska ställas mot dem här”.
Kanske kan man kalla det att jag är lite arbetsskadad men också erfaren då, kring hur man bygger hållbara samhällen. Och i det här fallet så har regeringen och även den förra regeringen ska sägas, i brist på trovärdiga politiska alternativ, röstats fram för att bedriva en politik som sliter isär på olika sätt. Genom människosyn, genom ekonomisk politik, socialpolitik etcetera, så har samhällsväven fått enorma revor. Det är med de glasögonen jag ser mycket av det här.
I mitt arbete med sårbara grupper, särskilt barn och unga, ser jag också hur enkelt de tar till sig vissa saker. Som jag skriver i boken, när Elijah läste i tidningen att hans skola är den sämsta i Sverige, då har någon suttit och tänkt att de ska få massa klick på detta, men inte tänkt på hur det landar hos de här barnen.
Jag tänker på hur människor idag snabbt kategoriseras i ”goda” eller ”onda”, eller ”offer” och ”förövare”. Jag uppfattar att du i ditt skrivande utmanar den uppdelningen. Skulle du hålla med om det?
Ja, det skulle jag nog hålla med om. Jag är inte alls intresserad av att avhumanisera någon, även om jag är otroligt kritisk mot politikers agerande och hur oansvariga de är. Jag är inte intresserad av dem som personer.
När det gäller just de här utsatta unga, som jag känner eftersom jag har jobbat med dem och eftersom jag delvis är en sådan själv, så har jag en helt annan syn på de här personerna, än den att de skulle vara monster eller genomonda. Tvärtom så är de barn och unga och skadade nästan uteslutande efter år på år av vanvård, från det att de föds tills det att de mördar eller blir mördade. Av samhället, av skolan, av socialtjänsten, kanske i hemmet och så vidare.
Barnkonventionen är lag, men samhället bryter mot lagen när det gäller barnen i de här områdena. Och när ingen har plockat upp dessa barn och tillgodosett deras rättigheter, utan de som har mest makt att skapa reell förändring i stället bedriver den politik som gör att de far illa, då har jag en moralisk skyldighet att sätta ner foten, att tala om vad jag ser, och vad jag vet, och att knäppa de här förståsigpåarna på näsan om det så krävs.
Du nämnde texten du skrev i Aftonbladet (20/2, 2025) efter Örebrodådet. Där skrev du att tiden efter har präglats av ett bedrägligt lugn, en paus i hetsande och retorik mot personer med migrantbakgrund. Kan det, likt Magdalena Andersson föreslog i Agenda, bli en vändpunkt?
Nej.
Nej?
Nej, nej, det lugnet är brutet. När sådana här massmord eller terrordåd begås hör man först om dem och sedan får veta vem gärningsmannen är. Den tidsrymden präglas för mig av: 1) jag hoppas att det inte är en icke-vit person eller muslim, 2) som i det här fallet i Örebro, när man får veta att de som mördats har migrantbakgrund och motivet eventuellt är rasistiskt, att det ska leda till att folk vaknar upp, börjar förstå att också dem är att betrakta som likvärdiga människor.
Man inges av ett bedrägligt, förrädiskt hopp – nu sker en förändring. Men då har man inte förstått hur makt fungerar. Det är inte plötsliga styng av empati som kommer förändra någonting.
Min erfarenhet av makt, hur man förändrar, utmanar, bekämpar maktstrukturer, det är genom att själv utgöra makt. Ta makt.
Folkrörelsen i Sverige gjorde en gång att makten krossades och Sverige gick från att vara ett av de fattigaste och mest ojämlika länderna i Europa, till att bli en demokrati, relativt jämställd och jämlik. Det var på grund av att massan av människor – folket, folkrörelsen – blev en maktfaktor. En så pass stor makt utgjorde dem kollektivt, att den hegemoni som fanns krossades.
Jag tror att vi behöver en ny folkrörelse i det här landet. Det är det jag tror vi behöver. Där det finns en övertygelse om människovärdet och där verklig demokrati är centralt. En bred rörelse som kräver och själva i sin praktik, arbetar för jämlikhet, frihet och rättvisa.
