”Jag tänker, alltså finns jag”. Descartes välkända slutledning har med rätta problematiserats, men säger något om sin tid. Dess latinska form, Cogito ergo sum, publicerades första gången 1637 i Discours de la méthode. Här framhölls tänkandet som en grundförutsättning inte bara för kunskap, utan för existensen själv. Förmågan att reflektera och resonera var intimt förbunden med att kunna skapa mening.
Om tänkandet i dessa tider var upphöjt och eftersträvansvärt, tycks det idag ha förlorat sin status och omtalas förvånansvärt nog tvärtom ofta i negativa ordalag.
”Övertänka”. ”Älta”. ”Grubbla”. ”Ruminera”. Ändlösa är dessa termer, betraktade som symtom på något icke-funktionellt och föremål för åtgärd inom ramen för psykologisk behandling av någon ångest- eller depressionsdiagnos. ”En tanke är bara en tanke”. Låt den komma och gå.
Kan detta hänga ihop med vår tids betoning av harmoni och självmedkänsla, där välbefinnande sätts före kritisk inre dialog? Sådana tankar framför exempelvis filosofen Cecilia Sjöholm (2023) i Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst. Att vara ”enhetlig med sig själv” och undvika splittring eller självkritik, har blivit ett ideal för välmående. Eftertanke reduceras till störmoment som hotar den mentala friden.
Men vad händer med oss – och med samhället – när självreflektion, tvivel och inre dialog börjar betraktas som sjukdomssymptom snarare än som kännetecken på ett levande medvetande?
Samvetet kräver att vi tänker
Ondskan, beskrev Hannah Arendt (1963/2013), är inte alltid ett resultat av hat eller ideologi. I sin analys av den nazistiske tjänstemannen Adolf Eichmann, anlade hon ett både kontroversiellt och inflytelserikt perspektiv på hur en till synes vanlig byråkrat kunde bli en central figur i Förintelsen. Hon menar att Eichmanns oförmåga – eller ovilja – att tänka självständigt, moraliskt och empatiskt, var en grundbult i utvecklingen av händelseförloppet.
Denna tanklöshet ska enligt Arendt inte bara förstås som ett personligt tillkortakommande, utan som ett symptom på en bredare samhällelig förlust av ansvarstagande. Eichmann utförde plikttroget sina arbetsuppgifter och ursäktade sig efteråt med att bara ha följt order. Det var denna blinda lydnad och närmast totala avsaknad av inre reflektion som Arendt kom att beskriva som ”ondskans banalitet”. Det är också därför samvetet, enligt Arendt, kräver att vi tänker. Det är idag precis lika aktuellt som då.
Att människan frivilligt överlåter tänkandet till auktoriteter hävdade Immanuel Kant redan 1784, i Vad är upplysning?. Han pekade där på vår benägenhet att vilja kringgå ansvar och slippa tänka – att ha en bok som har förstånd i ens ställe, en själasörjare som har samvete i ens ställe, en läkare som bestämmer ens diet, och så vidare.
I vår tid har denna tendens bland annat uppmärksammats av filosofi- och kulturteoretikern Robert Pfaller (2014). Via begreppet interpassivitet beskriver han situationer där någon just tänker, känner eller agerar åt oss. Vi uppfattar det själva som att vi fått erfara upplevelsen, men egentligen har vi undsluppit att vara aktiva. Han exemplifierar med hur skratt läggs in i ljudspåret på sitcoms och andra skrattar å våra vägnar, vilket ger ett sken av att det har varit roligt. På liknande vis skapar våra streamingtjänster låtlistor åt oss baserat på våra tidigare lyssningar och vi slipper pröva oss fram eller fundera kring vad vi egentligen vill höra.
I vår tid outsourcar vi inte bara handling utan även tänkande – till system, experter och algoritmer. När vi ställs inför höga krav och tiden är knapp ökar behovet av avlastning. Teknologi både möjliggör och underlättar, men för också med sig risker såsom att vårt kritiska tänkande kan påverkas negativt och att vårt aktiva reflekterande dämpas. Nyligen påvisade en studie med 319 personer i kognitivt krävande yrken sådana samband. De som litade mycket på generativ AI upplevde sig exempelvis tänka mindre kritiskt och lägga ner mindre mental ansträngning. Samtidigt visades att personer med högt självförtroende i sin förmåga att förstå och värdera AI, ofta lade tid på att granska, omformulera och anpassa svaren – något som i vissa fall snarare kan innebära ökad kognitiv belastning.
Psyket som en problemalstrande enhet
I Meaning and melancholia: Life in the age of bewilderment belyser psykoanalytikern Christopher Bollas (2018) hur vi börjat hantera vårt psyke med samma logik och hur terapi i allt större utsträckning påverkas av rådande förhållningssätt. Mer utforskande terapiformer har fått ge vika för psykoedukation och manualbaserade metoder som eftersträvar snabb symtomlindring, vilket i Sverige till exempel tydligt avspeglas i Socialstyrelsens (2021) omdebatterade riktlinjer vid behandling av depression och ångest.
Bollas menar att psykoterapeutiska tolkningar, som syftar till att väcka association och öppna upp nya tankespår eller perspektiv hos klienten, idag ofta uppfattas som ett slags ”verktyg” eller som en ”instruktion”. Budskapet tas emot som information och uppmärksamheten riktas mot nytta – hur den kan omsättas i handling och bidra till förbättrat fungerande. Terapeutens position som en medresenär i det inre reduceras till rollen som tjänsteleverantör eller expert. Målet är inte längre insikt i första hand – utan funktion.
Fokus flyttas från att förstå till att göra – från reflektion till prestation och från meningsskapande till resultat. Det är inte en fråga om ovilja eller brist på intresse hos klienten, utan om en kulturell logik som värderar snabba lösningar och mätbara framsteg på bekostnad av ett fördjupat utforskande.
Detta återspeglar enligt Bollas (2018, s. 65) en djupare kulturell idé: att subjektiviteten i sig är ett hinder. Det mänskliga psyket uppfattas alltmer som en slags ”problemalstrande enhet”, som bör omstruktureras snarare än förstås. Resultatet blir, enligt Bollas, en sorts mjuk nihilism – en subtil urholkning av djup och nyanser i tänkande och känsloliv, där dessa gradvis förlorar sin betydelse som källa till förståelse och mening. Den mänskliga komplexiteten reduceras till något som står i vägen för effektivitet.
Kanske rör vi oss mot ett samhälle där själva subjektiviteten i sig är i reträtt. Bollas ställer frågan om det idag blivit för svårt och komplext att vara ett tänkande, kännande subjekt med integritet och att det är den smärtan ”verktygen” hjälper oss att eliminera. I stället ses en form av tillbakadragande där vi mer och mer överger tanke och engagemang, frånsäger oss vår agens och blir till ”objekt i en värld av andra objekt”.
I ett samhälle där vi tvingas effektivisera och förenkla riskerar mer och mer av tänkandet förpassas till det interpassiva förhållningssättet där vi vet vad vi borde göra, men låter andra – terapeuter, coacher, appar, experter – bära ansvaret för de inre rörelser vi själva undandrar oss.
Tänkandet kräver en annan
Men tänkandet är inte ett slutet system, utan ett möte som uppstår i och genom relation – till världen, till idéer, till det som ännu inte förståtts och framför allt till den andre. Det kräver en form av självreflektion som inte bara är introspektiv, utan också kritiskt utåtriktad – den förutsätter förmågan att sätta sig i den andres ställe.
När tänkandet reduceras till ett inre cirkulärt kretslopp, utan friktion, utmaning eller överskridande, förlorar det sin skapande kraft. Här pekar den kulturkritiske filosofen Byung-Chul Han (2013) på en avgörande återvändsgränd i prestationssamhället. Han menar att individen idag inte längre främst är underkastad yttre auktoriteter, utan sig själv. Vi har blivit till självoptimerande projekt – ständiga entreprenörer i våra egna liv. Vi pressar oss till prestation, effektivisering och självförbättring – maximerar våra arbetsinsatser, styr vår vardag med appar och söker ständig förbättring genom träning, kost och livsstil. Varje avvikelse från optimeringslogiken – osäkerhet, tvivel, passivitet, olikhet – upplevs då som hindrande.
Den konstanta jakten på prestation leder till en likriktning. Enligt Han (2024) blir det som avviker och är annorlunda i ett sådant klimat svårt att möta. Det som inte liknar jaget, som stör och upplevs som främmande måste då filtreras bort. Vi speglar oss i stället i det lika och lever i algoritmiskt filtrerade verkligheter där det mellanmänskliga blir till en bekräftelseapparat. Detta har förödande konsekvenser för tänkandet, som behöver en annan för att ta sig vidare.
I Vad är filosofi? lyfter Deleuze och Guattari (1991) fram eros som grundläggande villkor för tänkandet. Eros, inte bara i bemärkelsen sexuellt eller romantiskt begär, utan som en existentiell drivkraft som sätter oss i rörelse mot det nya och det okända. Det kan vara ett oväntat perspektiv som får en att tänka till, något som både kan kullkasta den inre ordningen och skapa nya möjligheter till kreativitet och förändring. Det är eros som gör tänkandet vitalt och utan eros går tänkandet på rundgång.
Utan den ”atopiska andres förförelse”, som väcker ett begär i tänkandet, förtvinar det och leder till en reproduktion av detsamma (Han, 2015, s. 59).
Tänkandet drivs således av en längtan: efter det andra, det vi ännu inte vet. Och som Han (2015) påtalar är det just det främmande, det oväntade – den andre – som kan få oss att börja tänka nytt. Ältande, en förståelig reaktion på en svår erfarenhet, kan ses som ett tänkande som låst sig i det förflutna och behöver någon utanför sig själv för att gå framåt. Ruminering, det repetitiva tänkandet, kan också upplevas som att tankarna isolerar sig för sin omvärld.
Vi kan därför se dessa som en konsekvens av en förlorad relation till den andre. När vi fastnar i våra inre tankespår – vilket är en högst mänsklig erfarenhet – behöver vi inte primärt mer information eller fler strategier, utan, för att tala med Deleuze och Guattaris terminologi, en vän i tänkandet – som lyssnar, utmanar och möjliggör ett öppnande av nya vägar.
Tänkandets betydelse för kunskap
Bollas (2018) noterar också en förändring i själva tänkandets form. Han menar att vi gått från en vertikal kosmologi, där vissa värden – som sanning, erfarenhet, vishet – vägde tyngre än andra, till en horisontalism, där alla idéer bedöms som likvärdiga. En influencers sjuktillstånd får lika mycket spaltutrymme som ett folkmord, ett blogginlägg får större genomslag än en vetenskaplig artikel. Resultatet blir ett utsuddande av skillnad och en kollaps av själva tänkandet som differentierande kraft.
Vi har under de senaste decennierna sett flertal exempel på just detta. Via talkshows och sociala medier spred skådespelerskan och modellen Jenny McCarthy budskapet att vaccin orsakat hennes sons autism och hävdade att han tillfrisknat via avgiftning och särskild kost. Trots avsaknad av vetenskaplig grund blev hon inflytelserik och tros ha förstärkt vaccinskepticism genom att sprida rädsla och misstro hos föräldrar, vilket utgjort ett hot mot folkhälsan (se tex. Hussain, Ali, Ahmed, et al., 2018).
På liknande vis har Donald Trump helt emot vetenskaplig konsensus hävdat att klimatförändringarna är en bluff, vilket fått genomslagskraft i opinionen och polariserat debatten.
Vi lever i ett samhälle där information är lättillgänglig och synlig, bara ett knapptryck bort. Men medan lösryckt fakta finns i överflöd, är kontexten som binder dem samman mer dold.
Med mycket information öppet framför oss blir det allt svårare att skilja viktigt från oviktigt och sant från falskt.
Samtidigt som vi badar i information, menar Han (2015) att kunskap – som är en långsam och tidskrävande process – riskerar att gå förlorad. Big data, exemplifierar han, förklarar inget, utan avslöjar bara korrelation. Dessa mycket stora och komplexa insamlade datamängder kan säga något om både samband och mönster, men inte om orsak. Risken blir att siffrorna tycks tala för sig själva – vem bryr sig om att tänka kring varför något sker – så länge det kan förutses och beräknas?
Enligt Han (2015) kan det minskade intresset för tänkandets djupare former leda till att teori marginaliseras. Eftersom teori möjliggör förståelse och inte bara faktainsamling, ser han teori som den mest utvecklade formen av kunskap. Han menar att vår tids fokus på beräkning och kvantifiering riskerar leda till en ändlös upprepning som inte förmår ge upphov till nya insikter eller förändrade tillstånd. Om vi räknar ut medeltemperaturen varje dag kommer vi inhämta fakta, men utan att undersöka varför temperaturen varierar lär vi oss inget nytt om väder eller klimat. För att få nya insikter eller förändra hur vi ser på världen behöver vi djupare analys.
Filosofen Jonna Bornemark (2018) belyser en liknande utveckling i sin kritik av den samtida rationaliseringskulturen. Hon beskriver hur intellectus-praktiker – lyssnande, reflektion och ett omdömesbaserat relaterande till världen – har trängts undan till förmån för ratio, det som är mätbart, effektivt och standardiserbart. I denna tid betraktas det som inte kan räknas eller kvantifieras med växande skepsis. Följden blir en förskjutning från förståelse till kontroll – och ett minskat utrymme för tänkandets mer öppna och utforskande former.
Vi behöver därför vara uppmärksamma på när – och hur – tänkandets praktiker nedvärderas. För när tänkandet förlorar sin plats, gör också kunskapen och förståelsen det.
Tänk om
Tänkandet är grunden för reflektion och för att kunna odla ett omdöme. Det kritiska tänkandet är i sig, som Arendt (1963/2013) påtalat, en anti-auktoritär kraft. Det är en förutsättning för kunskap och beroende av vår relation till den andre och vår förmåga att möta det främmande.
I ljuset av detta bör vi tänka om kring den alltmer förekommande synen på tankelivet som något oönskat och hotfullt. Kanske behöver vi tvärtom öppna oss för tänkandet. Att söka distansera oss från våra tankar och intala oss att de inte alls säger något om vår person, vilka vi är, vad vi värdesätter eller vad vi strävar efter leder till något för mig långt mer skrämmande: risken att vi i stället tänker alldeles för lite.
Referenser
Arendt, H. (2013). Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem (B. Lundberg & I. Lundberg Övers.). Daidalos. (Originalverk publicerat 1963)
Bollas, C. (2018). Meaning and melancholia: Life in the age of bewilderment. Routledge.
Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas värld. Volante.
Deleuze, G., & Guattari, F. (2024). Vad är filosofi? (S-O Wallenstein, F. Spindler, R. Johansson, Övers.). Glänta Produktion. (Originalverk publicerat 1991)
Descartes, R. (2017). Valda skrifter (K. Marc-Wogau, Övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalverk publicerat 1637/1641)
Han, B.-C. (2013). Trötthetssamhället (O. Wallin, Övers.). Ersatz.
Han, B.-C. (2015). Eros Agoni (O. Wallin, Övers.). Ersatz.
Han, B.-C. (2024). The Crisis of Narration (D. Steuer, Övers.). John Wiley and Sons Ltd.
Hussain A, Ali S, Ahmed M, et al. (2018) The Anti-vaccination Movement: A Regression in Modern Medicine . Cureus 10(7): e2919. doi:10.7759/cureus.2919
Kant, I. (2023). Vad är upplysning? Och andra småskrifter. (J. Jakobsson, S. Hums, J. Retzlaff, Övers.). Daidalos. (Originalverk publicerat 1784-1786)
Lee, H.-P., Sarkar, A., Tankelevitch, L., Drosos, I., Rintel, S., Banks, R., & Wilson, N. (2025). The impact of generative AI on critical thinking: Self-reported reductions in cognitive effort and confidence effects from a survey of knowledge workers. In Proceedings of the CHI Conference on Human Factors in Computing Systems (CHI ’25) (pp. 1–23). ACM. https://doi.org/10.1145/3706598.3713778
Pfaller, R. (2014). On the pleasure principle in culture: Illusions without owners. Verso.
Sjöholm, C. (2023). Utan samvete?: Hur vi förlorade vår inre röst. Norstedts.
Socialstyrelsen. (2021). Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom – Stöd för styrning och ledning(Artikelnummer: 2021-4-7339). Socialstyrelsen. https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/5e4ef79d53d34793b4119029c1253bff/2021-4-7339.pdf
