en kritisk blick på optimeringsideal inom sömnbehandling

Camille Hjo är leg. psykolog och doktorand i psykologi vid Universitetet i Bergen. I denna essä reflekterar hon kring synen på sömn och hur behandling av sömnsvårigheter påverkas av samtidens ideal om optimering, kontroll och självförbättring.

Sömn är ett tillstånd som alla djur och växter tidvis befinner sig i, oavsett vi vill eller inte, och det styrs till viss del av faktorer vi inte kan påverka. Trots det finns en stor industri inom sömn och sömnförbättring som omfattar allt från terapi till smarta klockor. Målet kan vara både att bli av med problem och att nå bästa möjliga sömn. Många undersökningar konkluderar att människor i alla åldrar sover för lite och det skrivs mycket om vilka faror detta kan ha, men kanske pratas det för lite om faran med detta fokus på optimering?

Sömnen och havet

Havets vågor kontrolleras av förändringarna i hur månen, solen och jorden rör sig i förhållande till varandra. Vågorna skiftar från att vara starka och kraftfulla, till att vara lugna och tysta i en cykel på sex timmar. På liknande vis rör alla levande organismer sig inom dygnsrytmen på 24 timmar.

Dygnsrytmen påverkas av allt som sker och allt vi gör, det vill säga vår fysiska och sociala aktivitet, vad vi äter, vilken temperatur som omger oss och – den starkaste faktorn av alla – ljus och mörker (Bear et al., 2020). De förändringar som sker inom oss går via vår inre klocka som bestämmer vad som ska ske i kroppen, som matsmältning, kroppstemperatur och sömn, och när det ska ske (Mitchell & Gillette, 2023). Den här mekanismen kallas den inneboende dygnsrytmen. Den andra mekanismen är den homeostatiska kraften som eftersträvar balans mellan sömn och vakenhet; vi kan inte bara leva i flod. Dessa samarbetar och skapar ett fönster för sömnen: när vi har varit vakna länge och vår omgivning signalerar ”kväll” kommer fönstret att vara vidöppet (Borbély et al., 2016; Milde et al., 2024). Vi fungerar alltså inte helt olikt hur ebb och flod följer av solen, månen och jorden.

Transhumanismen

Synen på sömn som något naturligt och rytmiskt tycks idag dock hotad, kanske till följd av att det idag är andra ideal som vinner mark.

Transhumanism är en ideologi som bygger på idén att vi måste förbättra oss. Vi kan, och därför måste vi, uppnå ett nytt tillstånd som är bättre än det gamla. Det innebär att slippa allt som är mindre uppskattat med människans begränsningar, som åldrande, sjukdom och död (Huberman, 2020). Precis som vi använder medel att förbättra vår omvärld, kan vi använda medel att förbättra den mänskliga organismen. I denna process bör vi inte hållas tillbaka av traditionella metoder som tar lång tid, som utbildning och kulturell utveckling, utan hellre fokusera på teknologiska medel som kan föra oss längre och snabbare än vad som verkar mänskligt (Huberman, 2020).

David Pearce är en av förgrundsgestalterna bakom transhumanismen och har beskrivit sina tankar som hedonistisk transhumanism (Pearce, 2025). En huvudpoäng för Pearce är att målet med ett demokratiskt samhälle måste vara att använda teknologi till att maximera individens lycka. Lidande bör utrotas helt, gärna med droger, genetisk ingenjörskap och genom teknologi som sammanför hjärnan med maskiner (Ross, 2020). Antropologen Jennifer Huberman sammanfattar detta kort och gott: “biokemisk eufori ska ersätta obehag” (Huberman, 2020). Projekt som associeras med transhumanismen är bland annat att ”garantera hälsa, intelligens och livslängd för alla, bygga en världsregering, utrota arbete, och kolonisera solsystemet”, som James Hughes, bioetiker, sociolog och futurist, skriver (citerat i Huberman, 2020).

Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976) menade att den enskildas upplevelse av njutning nog kan ge så mycket lust att agera, men den kan inte ge mening och konstistens till ett människoliv (Ross, 2020). Filosofen Adam Riggio bygger vidare på det i sin kritik av transhumanismen och menar att det inte är åtråvärt att leva ett liv enbart i njutning. I livet är smärta och frustration en källa till motivation. Även statsvetaren Francis Fukuyama kritiserar målet att utrota lidande. Fukuyama menar att allt som vi uppskattar med varandra, oss själva och våra medmänniskor, är relaterat till lidande. Lidandet har en mening, likaså osäkerheten och ångesten. Hur vi reagerar, konfronterar och överkommer smärta, lidande och död, definierar oss och var vi står i förhållande till sympati, empati och mod (Ross, 2020).

En del av kritiken av transhumanismen har sin tyngd i att det måste finnas något mer än bara njutning och perfektion, att ett människoliv går miste om något när det undslipper att uppleva smärta och lidande. Om man ser på livet ur ett biokemiskt perspektiv kan denna kritik verka irrelevant eftersom celldöd, sjukdom, försämring, skada, och så vidare, alltid förstås som ett negativt utfall. Även ur ett ekonomiskt perspektiv kan det tänkas vara lika lätt att se på utfall som positiva eller negativa.

Som tur är, är vi mer än bara celler. Flera religioner har positiva värderingar kopplade till att genomgå sorg, smärta och lidande. Inom psykologin har forskning på överlevande från allvarlig sjukdom frammanat begreppet post-traumatic growth som innebär att traumatiska upplevelser kan leda till meningsfulla förändringar. Trots celldöd, sjukdom, våldsamma och traumatiska händelser, kan det föra till en värdefull förändring som betyder mer och är större än de negativa händelserna. Att uppleva smärta och sorg kan innebära att växa och uppleva mening (Tedeschi & Calhoun, 2004).

Ett mer vardagsnära fenomen som delar förbättringsidealet är självoptimering. Det går ut på att bli sin bästa möjliga version genom att lära sig nya saker, ha kontroll över sig själv och ta till sig feedback. Vardaglig motion kan nå nya höjder genom isbad, pulsklocka och mätning av mjölksyra. Ett mediokert självförtroende kan finslipas genom att skriva ned tre bra saker med sig själv varje dag. Självoptimering ryms både inom det mätbara, som hjärtfrekvens och sekunder, och inom terapeutiska fenomen – det finns alltså inga begränsningar för vad en kan förbättra med sig själv.

Forskarna Daniel Nehring och Anja Röcke (2024) beskriver hur själva idén om självet och identiteten har korta historiska rötter och att den framför allt har utvecklats i det globala nordväst. Ordet ”självoptimering” började användas frekvent under 1960-talet och då inom ledning och produktion, först under 2000-talet plockades det upp av andra områden (Nehring & Röcke, 2024).

Inom självoptimering talas det dessutom om betydelsen av att kunna ta hand om sig själv för att undvika utbrändhet, vilket inte får förbigå obemärkt: när målet är att nå den bästa utgåvan av sig själv, hur – och varför? – ska detta göras lagom? Hur ska vi veta när det är nog? När är det tillåtet att nöja sig med sin optimering, eller med sig själv? Vilka är det som förvaltar idealen för det optimala och lagom? Vilka är alla de som ska kunna ägna sig åt självförbättring, eller kanske viktigare, vilka är inte det?

Knappast alla har tid och resurser att ägna sig åt sitt optimala ideal, inte ens i det globala nordväst. Det finns således orsak att rikta en generell skepsis mot självoptimeringens plats i vår tidsanda, och kanske även en synnerlig skepsis mot oss som arbetar med det.

Den ständiga självövervakningen

Jag tycker mig se att både självoptimering och transhumanism delar det dikotoma perspektivet på livets resa. De ser på framsteg som en väg uppåt eller framåt, allt annat är bakslag eller tillbakagång. Havets stiltje upplevs inte som balans, men som varslande stagnation. De delar också observation och mätning som viktiga verktyg till förbättring och framsteg. Detta är även aktuellt inom psykologisk behandling, där SMARTA mål ska skapas med patienterna – mål som är specifika, mätbara, aktuella/achievable, relevanta och tidsbundna. Här anar jag dock en fallgrop.

Som psykolog har jag, tvärtom, lärt mig att en avgörande kunskap till att må bättre är att minska fokus på sig själv. I flera andra kulturer kan det handla om något så enkelt som att påminna sig om att det finns något större och viktigare än en själv.

I ångest ser vi att ett ökat fokus på sig själv och sin ångest, gör en mer lyhörd för ångesten och ju mer plats en låter ångesten ta, desto större blir den (Clark, 1986; Leigh et al., 2021). Detta gör en mindre delaktig i det som sker runt och bortom en själv, mindre medveten om att det finns något större och viktigare än en själv.

Sömnen och hälsa

Forskning påvisar ofta ett samband mellan sömn och hälsa. Ångest, depression, trauma och koncentrationsproblem hotar på den ena sidan och hjärtsjukdom, demens, fetma och diabetes på den andra (Baglioni et al., 2011; Hertenstein et al., 2019; Lo Martire et al., 2020; Palagini et al., 2022). Det finns många orsaker till att bekymra sig över sin sömn och många knep att minnas för att hålla sig undan det onda som lurar bakom den förkortade natten. Optimering av sömn har således kunnat ta stora kommersiella kliv de senaste åren.

Insomni drabbar ungefär 10 % av befolkningen och är därmed den vanligaste diagnosen för sömnproblem (Jansson-Fröjmark et al., 2024). Enkelt uttryckt innebär det att sömnen inte infinner sig som den ska. Det kan handla om svårigheter att somna eller att man vaknar alltför tidigt utan att kunna somna om (Dressle & Riemann, 2023). På dagen tillkommer ett flertal biverkningar som minskad uppmärksamhet, sämre social och kognitiv förmåga, trötthet, beteendeproblem och ökad benägenhet för olyckor (Riemann et al., 2025).

Allison Harvey, psykolog och professor i klinisk psykologi, skriver att det är typiskt med negativa tankar och känslor kring sömn och om vilket genomslag sömnproblem har på hälsa och fungerande under dagen (2002). Oron och ältandet som kommer av ens negativa uppfattning om sömnproblem bidrar till en aktivering av nervsystemet och till ett emotionellt obehag. Genom forskning som visat att ångest gör oss bättre på att upptäcka hot föreslår Harvey att detta sker också vid insomni: individen får ett negativt uppmärksamhetsfokus på inre och yttre signaler, hen tänker att det är farligt att inte sova tillräckligt mycket, att dagen är förstörd, och så vidare. När orostankarna är igång, ens negativa fokus fulladdat med skott och ens nervssystem vaknare än på länge, är det lätt att fyra av.

Det har visat sig att individer som lider av insomni har särskilt god kunskap om sig själva och sin sömn. De vet ofta precis vilka klockslag, vilken vilopuls och vilka kroppsrörelser som varit akuella var enskilda natt (Harris et al., 2015; Pallesen et al., 2025). I en studie kom författarna fram till att det var just självfokuset som gjorde vissa med insomni mer benägna att uppleva problem med dagsform än de som var precis lika sömndepriverade men inte hade lika högt självfokus (Semler & Harvey, 2006).

Det kan alltså se ut som att de trötta stackare som engagerar sig i kunskapssökande, kontroll och optimering dessvärre inte blir hjälpta av det.

Är det alltid så att mindre sömn leder till ångest och negativa känslor? Nej, så klart inte. En möjlig förklaring kan vara att sambandet mellan mindre sömn och negativa känslor är påverkat av individens idéer om sömn och känslor. Det verkar också som att de saker vi gör, eller de saker vi inte gör, i större grad än sömnbristen leder till negativa känslor (Palmer et al., 2024; Ten Brink et al., 2022). Att känna sig trött och att tänka på hur illa dagen kommer att bli, verkar leda till undvikanden av aktiviteter som brukar göra en glad eller åtminstone hålla igång vardagen (Lee et al., 2013; Palmer & Alfano, 2017). Det vill säga, beteendeaktivering som ju är en viktig komponent i behandling av depression (Cuijpers et al., 2023). Det finns dock mycket som tyder på att sömnbrist ger sämre impulskontroll och att vi blir sämre på att distrahera oss från negativa tankar, som i sig självt kan göra oss mindre dugliga till att hantera sociala situationer. Att uppleva egna misslyckanden av känsloreglering och onödiga konflikter med våra medmänniskor kan alltså leda till negativa känslor. (Palmer & Alfano, 2017)

Det verkar finnas orsak att ta vår fruktan för sömnlösa nätter med en nypa salt, och hellre öva på acceptans inför trötthetens konsekvenser. Att kritisera sig själv när en inte når upp till idealen är nog så starkt för att föra till negativa känslor, kanske till och med starkare än en sömnlös natt.

Psykologisk behandling vid insomni

Kognitiv beteendeterapi för insomni (KBT-i) är förstahandsrekommendationen för insomni (Riemann et al., 2025) och består huvudsakligen av komponenterna sömndeprivation, sömnhygien och stimuluskontroll (Walker et al., 2022). Sömndeprivation innebär att minska sömnmängd för att skapa ett sömnbehov, detta eftersom många försöker komma ikapp sömnen genom att sova på dagen. Att sova ikapp på dagen kan påverka när det omtalade sömnfönstret kommer att hållas vidöppet. Sömnhygien innebär att skapa rätt förutsättningar för sömnighet, som lugna aktiviteter och mörka omgivningar, samt att motverka de saker i omgivningen som indikerar vakenhet eftersom de kommer att skicka signaler till vår inre klocka att det är bättre att vara vaken. Rent konkret kan detta innebära att plocka undan alla leksaker från sovrummet eller använda mörkläggningsgardiner från tidig kväll under sommarhalvåret, eftersom roliga aktiviteter och starkt solljus gärna gör oss kluvna till att det skulle vara en god idé att lägga sig. Stimuluskontroll innebär att låta sängen, och gärna sovrummet, enbart vara en plats för sömn. Teorin lyder att en säng som används till läxor, TV och mat, eller att ligga och grubbla över varför en inte kan somna och alla faror det medför, förlorar sin koppling till just sömn. Sängen blir istället en association till vakna aktiviteter och ångest. Därför bör en inte ligga kvar vaken i sängen, utan hellre gå upp och göra något före man försöker igen. På sikt ska detta bidra till att bryta den negativa kopplingen som skapats mellan sängen och sömn. Från att få en klump i magen av att tänka på den sömnlösa natten, ska sängen bli något som associeras med lugn och återhämtning. (Walker et al., 2022)

Det här är viktigt, och det fungerar. Men min ringa erfarenhet av att vara psykolog i psykiatrin i Norge är att många ungdomar ångrar sig när de får beskrivet för sig den behandling som rekommenderas och väntar dem, det gäller såväl sömn som depression och olika typer av ångest. Det verkar inte värt det. De vill hellre vara trötta under skoldagen och vakna på natten än att gå igenom behandlingens krav, eftersom det är krävande. De önskar hellre att få tabletter. Som Huberman sammanfattade transhumanisternas utopi, en ”biokemisk eufori ska ersätta obehag”. Nästa kapitel i min BUP-dagbok är att läkaren erbjuder melatonin och, till slut också ofta, sömnmedicin.

Det här har också varit aktuellt vid ångest och depression. Ungdomarna känner igen sig i påståenden om livets smärtor men de har inte så stor lust att göra något med det. Detta menar jag respektfullt med undantag för den grupp med allvarlig problematik, de som kämpar i livet och dyker upp till vartenda samtal med psykologen, trots smärtan. De som gör vad som helst för att få sova, till och med för sömndagbok och slår av YouTube klockan åtta på kvällen. Men de andra? Jag undrar om vi gör ungdomarna en björntjänst när vi försöker hjälpa dem med något som är jobbigt genom en behandling som är bäst för de som har det riktigt jobbigt? Sprider vi en perfektionistisk syn på psykisk hälsa när vi erbjuder den bästa och mest omfattande behandlingen (här avser jag alltså KBT-i) direkt? Kanske signalerar vi att det, tvärtom, är en kris när det i själva verket bara är jobbigt?

Det öppnar också upp för ytterligare en fråga: vad gör vi med de som inte har det värst men som har förstått att det förväntas av dem att följa optimeringens stig? Eller de som varken vill eller har behov för den förstahandsrekommenderade behandlingen men ändå upplever problem? Om inte psykiatrin tar emot dem, vart vänder de sig?

Individens ansvar

Det finns många vägar till bättre sömn, som självhjälpsböcker, appar, klockor, ljudvågsmusik på YouTube, melatonin och alla sorters stenar, pulver och drycker från hälsokostbutiken. En kan läsa forskningsartiklar för att förstå sömnstadier och lära känna sin egen sömn, för att på så sätt kunna använda verktyg speciellt anpassade efter de egna sömnbehoven. En kan använda sig av en klocka på handleden som mäter puls och rörelse, kamera på nattygsbordet som läser av ens sömnbeteende och analyserar ens ljud, eller telefon som lyssnar på andning och snarkning. En kan till och med använda glasögon som filtrerar bort det blå ljuset, så att ens inre klocka inte ska få intrycket av att det är dag. Det gemensamma, för denna min knappa redogörelse av verktyg, är att både jakten på förbättring och hjälpen för problematiken är koncentrerad till individen. Kanske det är här, långt inne i den transhumanistiska sörjans självhjälpsböcker och optimeringens statistiska modeller, vi finner de som inte når kraven för rätt till psykologisk behandling.

I en litteraturundersökning jämför forskarna och lektorerna i socialt arbete, Julia Callegari och Ulrika Levander (2019), diskursen för ungas hälsa i Sverige mellan 90-talet (1990-1998) och 10-talet (2006-2017) i texter från statliga betänkanden och rapporter från statliga myndigheter.

Där det tidigare stått ”En god hälsa för alla” står det senare att staten ska ”Främja en god hälsoutveckling för individen”, och från ”Statliga myndigheters ansvar för folkhälsan” och ”Folkrörelserna och folkhälsa” har det gått till ”Empowerment, Egenvård, Självhjälpsgrupper, Motiverande samtal”.

Där det tidigare användes ett språk som lade fokus på en solidariskt inriktad omfördelningspolitik, ställer det i tiotalet den enskilda individens möjlighet att bidra själv i strålkastarljuset. En observant läsare ser att förändringen i diskurs sammanfaller väl med tiden för självoptimeringens större spridning i det globala nordväst. Forskarna synliggör även att det är den unga kvinnan som är den största förloraren när det gäller psykisk hälsa i Sverige (Callegari & Levander, 2019). Detsamma gäller för sömn, kvinnor rapporterar i högre grad problem med insomni och med de biverkningar som följer (Jung & Lee, 2024). Callegari och Levander sammanfattar i sin rapport: ”Att misslyckas med att nå upp till ideal om hälsa och välgång tenderar, av flickan själv som hennes omgivning, att förstås som ett resultat av individuella brister” (Callegari & Levander, 2019). En aktuell parafras lyder: att misslyckas med att nå upp till idealen om sömn, kan bara förstås som ett resultat av individuella brister. Denna slutsats präglas av både transhumanism och framstegstanke. Den sätter inte bara ansvaret utan också plikten till självklar lust för förbättring på individen. Den leder dessutom till ett misstänkliggörande av de som struntar i att jaga självoptimering. Verkar det inte lite märkligt att inte vilja bli bättre?

Misstänkliggörandet blir komiskt i fråga om sömn och CBT-i. Att välja bort självoptimeringen till fördel för livet som sker utanför ens självfokus, är just det som gör en tillräckligt trött för att kunna öppna och kliva in genom sömnfönstret.

Vi är ju inte enskilda individer, oberoende av vår omgivning och miljö. Vi är bärare av vårt genetiska arv, våra kulturella normer, vår familjs traditioner, allt som sker runt oss och i våra nyhetskanaler. Det ska mycket till för att genetiken ska vara optimerad för sömn, att föräldrar och syskon möjliggör perfekt nedvarvning på kvällen, att dramatik i umgänget är bekymmerslös, att kulturen just nu håller för modernt att slå av internet och lämna gymmet helst fyra timmar före läggdags. Vi är dessutom mottagare av de hälsoideal som genomsyrar vårt samhälle, ett samhälle som gör sömnen till en individuell prestation – vilket, som vi just har lärt oss, är en stor bov i att överhuvudtaget kunna somna. Det verkar just kunna vara först när vi väljer bort varandra, på grund av sömnbrist, som vi faktiskt mår dåligt.

Vakna nätter känns inte meningsfulla och de är knappast meningen med livet men orsakerna bakom dem är troligen en helt normal del av det. Livet är ebb och flod, och däremellan stiljte. Jag vill hävda att det finns något större och något viktigare än mina egna påsar under morgonens ögon, kanske ett nattligt samtal med en vän eller en omfattande ångest över det politiska läget. Något som visar att jag är en del av någonting större, något som gör just den här nattens timmar och vågor till något oändligt meningslöst.

Referenser

Baglioni, C., Battagliese, G., Feige, B., Spiegelhalder, K., Nissen, C., Voderholzer, U., Lombardo, C., & Riemann, D. (2011). Insomnia as a predictor of depression: A meta-analytic evaluation of longitudinal epidemiological studies. Journal of Affective Disorders, 135(1–3), 10–19. https://doi.org/10.1016/j.jad.2011.01.011

Bear, M., Connors, B., & Paradiso, M. A. (2020). Neuroscience: Exploring the brain. Enhanced Fourth Edition (4. utg.). Jones and Bartlett Pulishers, Inc.

Borbély, A. A., Daan, S., Wirz-Justice, A., & Deboer, T. (2016). The two-process model of sleep regulation: A reappraisal. Journal of Sleep Research, 25(2), 131–143. https://doi.org/10.1111/jsr.12371

Callegari, J., & Levander, U. (2019). Competent and agile, Or mentally fragile? Tidskrift för genusvetenskap, 40(1), 72–95.

Clark, D. M. (1986). A cognitive approach to panic. Behaviour Research and Therapy, 24(4), 461–470. https://doi.org/10.1016/0005-7967(86)90011-2

Cuijpers, P., Karyotaki, E., Harrer, M., & Stikkelbroek, Y. (2023). Individual behavioral activation in the treatment of depression: A meta analysis. Psychotherapy Research, 33(7), 886–897. https://doi.org/10.1080/10503307.2023.2197630

Dressle, R. J., & Riemann, D. (2023). Hyperarousal in insomnia disorder: Current evidence and potential mechanisms. Journal of Sleep Research, 32(6), e13928. https://doi.org/10.1111/jsr.13928

Harris, K., Spiegelhalder, K., Espie, C. A., MacMahon, K. M. A., Woods, H. C., & Kyle, S. D. (2015). Sleep-related attentional bias in insomnia: A state-of-the-science review. Clinical Psychology Review, 42, 16–27. https://doi.org/10.1016/j.cpr.2015.08.001

Harvey, A. G. (2002). A cognitive model of insomnia. Behaviour Research and Therapy, 40(8), 869–893. https://doi.org/10.1016/S0005-7967(01)00061-4

Hertenstein, E., Feige, B., Gmeiner, T., Kienzler, C., Spiegelhalder, K., Johann, A., Jansson-Fröjmark, M., Palagini, L., Rücker, G., Riemann, D., & Baglioni, C. (2019). Insomnia as a predictor of mental disorders: A systematic review and meta-analysis. Sleep Medicine Reviews, 43, 96–105. https://doi.org/10.1016/j.smrv.2018.10.006

Huberman, J. (2020). Transhumanism: From Ancestors to Avatars (1. utg.). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108869577

Jansson-Fröjmark, M., Nordenstam, L., Alfonsson, S., Bohman, B., Rozental, A., & Norell-Clarke, A. (2024). Stimulus control for insomnia: A systematic review and meta-analysis. Journal of Sleep Research, 33(1), e14002. https://doi.org/10.1111/jsr.14002

Jung, S. M., & Lee, M.-R. (2024). Analyzing the effect of sleep duration, chronotype, and social jet lag on anxiety disorders and health-related quality of life: A cross-sectional study. PloS One, 19(11), e0314187. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0314187

Lee, Y.-T., Tsai, C.-F., Ouyang, W.-C., Yang, A. C., Yang, C.-H., & Hwang, J.-P. (2013). Daytime sleepiness: A risk factor for poor social engagement among the elderly. Psychogeriatrics, 13(4), 213–220. https://doi.org/10.1111/psyg.12020

Leigh, E., Chiu, K., & Clark, D. M. (2021). Self-focused attention and safety behaviours maintain social anxiety in adolescents: An experimental study. PLoS ONE, 16(2), e0247703. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0247703

Lo Martire, V., Caruso, D., Palagini, L., Zoccoli, G., & Bastianini, S. (2020). Stress & sleep: A relationship lasting a lifetime. Neuroscience & Biobehavioral Reviews, 117, 65–77. https://doi.org/10.1016/j.neubiorev.2019.08.024

Milde, A. M., Grønli, J., & Flaten, M. A. (2024). Biologisk og medisinsk psykologi. Universitetsforlaget.

Mitchell, J. W., & Gillette, M. U. (2023). Development of circadian neurovascular function and its implications. Frontiers in Neuroscience, 17. https://doi.org/10.3389/fnins.2023.1196606

Nehring, D., & Röcke, A. (2024). Self-optimisation: Conceptual, discursive and historical perspectives. Current Sociology, 72(6), 1069–1087. https://doi.org/10.1177/00113921221146575

Palagini, L., Hertenstein, E., Riemann, D., & Nissen, C. (2022). Sleep, insomnia and mental health. Journal of Sleep Research, 31(4), e13628. https://doi.org/10.1111/jsr.13628

Pallesen, S., Vedaa, Ø., Sunde, E., Harris, A., Waage, S., Saxvig, I. W., Zhang, J., & Bjorvatn, B. (2025). The use and subjective experience of sleep apps and their relationship with personality characteristics among young adults. Frontiers in Sleep, 4, 1499802. https://doi.org/10.3389/frsle.2025.1499802

Palmer, C. A., & Alfano, C. A. (2017). Sleep and emotion regulation: An organizing, integrative review. Sleep Medicine Reviews, 31, 6–16. https://doi.org/10.1016/j.smrv.2015.12.006

Palmer, C. A., Bower, J. L., Cho, K. W., Clementi, M. A., Lau, S., Oosterhoff, B., & Alfano, C. A. (2024). Sleep loss and emotion: A systematic review and meta-analysis of over 50 years of experimental research. Psychological Bulletin, 150(4), 440–463. https://doi.org/10.1037/bul0000410

Pearce, D. (2025). Introduction to The Hedonistic Imperative. The Hedonistic Imperative. https://www.hedweb.com/hedethic/hedonist.htm

Riemann, D., Dressle, R. J., Benz, F., Spiegelhalder, K., Johann, A. F., Nissen, C., Hertenstein, E., Baglioni, C., Palagini, L., Krone, L., Perlis, M. L., Domschke, K., Berger, M., & Feige, B. (2025). Chronic insomnia, REM sleep instability and emotional dysregulation: A pathway to anxiety and depression? Journal of Sleep Research, 34(2), e14252. https://doi.org/10.1111/jsr.14252

Ross, B. (2020). “Unlimited” Intelligence and Well-being. I B. Ross, The Philosophy of Transhumanism (s. 99–126). Emerald Publishing Limited. https://doi.org/10.1108/978-1-83982-622-120201005

Semler, C. N., & and Harvey, A. G. (2006). Daytime Functioning in Primary Insomnia: Does Attentional Focus Contribute to Real or Perceived Impairment? Behavioral Sleep Medicine, 4(2), 85–103. https://doi.org/10.1207/s15402010bsm0402_2

Tedeschi, R. G., & Calhoun, L. G. (2004). TARGET ARTICLE: «Posttraumatic Growth: Conceptual Foundations and Empirical Evidence». Psychological Inquiry, 15(1), 1–18. https://doi.org/10.1207/s15327965pli1501_01

Ten Brink, M., Dietch, J. R., Tutek, J., Suh, S. A., Gross, J. J., & Manber, R. (2022). Sleep and affect: A conceptual review. Sleep Medicine Reviews, 65, 101670. https://doi.org/10.1016/j.smrv.2022.101670

Walker, J., Muench, A., Perlis, M. L., & Vargas, I. (2022). Cognitive Behavioral Therapy for Insomnia (CBT-I): A Primer. Klinicheskaia i spetsial’naia psikhologiia = Clinical psychology and special education, 11(2), 123–137. https://doi.org/10.17759/cpse.2022110208