En antropologisk populationsstudie sammanställd av ida hallgren

Ida Hallgren är leg. psykolog, filosofisk praktiker och doktorand i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Hon intresserar sig i såväl forskning som kliniskt arbete för samhällsnormer, karaktärsideal och hälsoideal. I denna satiriska text analyserar hon ett stressreducerande men dysfunktionellt beteende vid existentiella hot såsom tilltagande klimatförändringar – nämligen den ökade förekomsten av träning på gym.

Huvudresultaten från en populationsstudie visar att dysfunktionella beteenden i mötet med existentiella hot fungerar kortsiktigt ångestblockerande. Dessa beteenden hjälper individer att undvika överväldigande känslor kopplade till globala hot, vilket temporärt föredras framför att möta de underliggande känslorna. Det kan också konstateras att människor som av genetiska skäl är ”lågkänsliga” löper större risk att fastna i utbredda dysfunktionella undvikandebeteenden.

Stressreducerande beteenden

Nu har data analyserats utifrån de observationer som gjorts av mänskliga populationer under det andra milleniets första decennier i vår tideräkning. Fokus i studien har varit de aktivitetscentra som på senare år har blivit symbol för en viss typ av utbredda dysfunktionella men stressreducerande beteenden som uppvisats av många mänskliga individer i samband med att de existentiella hoten mot ekosystem och framtida generationer ökat. De beteenden som här ska diskuteras kallas i texten för ”träning” och sker inte minst på anläggningar som i denna text benämns med samlingsnamnet ”gym”. 

Det rör sig alltså om stressreducerande beteenden som ökat i intensitet parallellt med tilltagande klimatförändringar, där individer bokstavligen fastnar i att springa på stället utan att röra sig framåt.

Detta är en typ av beteenden som är väl kända från andra djurarter, där till exempel gnagare som hamstrar och möss har observerats fastna springandes i hjul om de spärrats in under onaturliga trängda förhållanden, vilket torde öka behovet av stressreduktion. I mänskliga populationer har det under senare decennier observerats hur individer fastnat i timtal till exempel på cyklar fastskruvade i golv i stängda lokaler, där ibland ett större antal människoindivider samlats. Den förmodade psykiska påfrestningen av sådan så kallad ”gruppgymträning” tycks öka de stereotypa inslagen i dessa beteendestörningar. Observatörer har noterat hur rigida och repetitiva motoriska rörelsemönster upprepas under långa tidssekvenser.

De typer av dysfunktionella stressreducerande beteenden som diskuteras i denna text ska behandlas utifrån en biopsykosocial modell, med fokus på varför dessa beteenden uppstår och vidmakthålls trots att de inte löser grundläggande problem. Vi ska även diskutera olika hypotetiska svar på frågan om huruvida de individer som involverats i detta fenomen, som kan liknas vid ett masspsykotiskt socialt problem, har självmedvetenhet om att dessa beteenden faktiskt inte löser de problem som orsakar stressen.

Den biopsykosociala modellen

Det kan synas enkelt att konstatera att rörelse på stället är ett dysfunktionellt beteende när planetära gränser överskrids och basal funktionalitet i livsutrymmet hotas. Liksom vid andra psykiska störningar ska vi dock akta oss för att förlägga orsaken till dessa utbredda dysfunktionella aktivitetsstörningar till enskilda individer. I stället bör vi som alltid använda oss av en biopsykosocial modell för att förklara komplexa skeenden.

För det första måste vi då komma ihåg att för individen fyller träningsaktiviteterna, på ett psykologiskt plan, en kortsiktig funktion i att det faktiskt håller ångest på avstånd. När individen tänker på sina fiktiva hälsomål liknar hon barnet som fastnat i en TV-spelsvärld. I detta tillstånd upptas människan av siffror på räkneverk på de maskiner som håller henne fången i en gymmiljö, vilket för individen kortsiktigt är att föredra framför att möta kanske överväldigande känslor förknippade med det existentiella hot som kommer med ett sjätte massutdöende av arter på planeten och signaler om hot mot människopopulationens överlevnad.

I synnerhet om individen själv har egna barn och barnbarn som kommer att drabbas allt hårdare av effekterna av de klimatkatastrofer som har börjat ge avtryck runtom i världen, så kan vi förstå att det är potentiellt starka känslor som individen undviker. Människans dysfunktionella men stressreducerande beteende blir alltså begripligt.

Genetiken

En andra faktor att ta i beaktande är biologiska och genetiska aspekter där vissa individer är födda med lägre reaktivitet och tycks ha svårare att få tillgång till evolutionärt adaptiva grundkänslor.

Individer med sämre tillgång till adaptiva grundkänslor som rädsla, sorg, frustration, aggression och nyfikenhet är människor som av genetiska skäl är ”lågaffektiva” och underkänsliga.

Dessa lågkänsliga individer har en medfödd risk att lättare fastna i utbredda dysfunktionella undvikandebeteenden, eftersom de med ganska små medel kan blockera ut de adaptiva känslor som hade kunnat guida dem mot funktionella lösningsstrategier. Troligen kan det handla om genetiskt betingad underaktivitet i limbiska systemet som försvårar tillgång till potentiellt motiverande klimatångest och därmed blockerar adaptiva beteenden som skulle kunna reducera klimatpåverkan.

Neuropsykiatrisk variation kan också diskuteras här. En vanlig avtrubbad form av uppmärksamhetsstörning kan kopplas till svårigheten att detektera risker och hot.

Utbredda problem bland neurotypiska individer är därutöver att dessa tenderar att uppvisa brister i civilkurage till exempel när andra grupper förlorar demokratiska rättigheter. Denna personlighetstyp är också starkt styrd av in-gruppen, har en social längtan efter normuppfyllelse och en fobisk rädsla för att avvika från flocken, även när flocken rör sig i destruktiv riktning.

Trots det stereotypt normativa går det ofta att ana en ensamhet i den genetiskt betingade emotionella avstängdheten hos de av existentiella hot oberörda individerna.

Sociohistoriska och socioekonomiska aspekter

Den tredje aspekten sett ur ett biopsykosocialt perspektiv är den sociala aspekten. Under det senaste seklet har samhälleliga faktorer bidragit till att individer socialt tränats till att trycka undan och nedreglera funktionella men starka, negativa känslor – ett fenomen som kan studeras av sociologer och har kallats ”positivitetstrenden” eller ”det positiva tänkandets diktatur”.

Att denna trend utövat en så starkt förtryckande effekt på människors adaptiva överlevnadsmekanismer, inte minst under decennierna runt det andra millennieskiftet, tros bero på att den  förstärkts av kulturtypiska socioekonomiska narrativ. I denna kultur har individer indoktrinerats till att reflexmässigt sträva efter maximering, optimering och effektivisering.

Narrativ kring personcentrering och självhjälp, snarare än kollektiv organisering inför gemensamma hot, renodlar denna socialt idealiserade känslolöshet och ”självsamhet”.

Ett tecken på de genomgripande dysfunktionella mönstren i denna population är att medan alla andra sociala djur vilar tillsammans i flock så tycks den överproduktiva effektiviseringsmänniskan ha svårt att finna vila och trygghet i gemenskaper som inte är stimulerande och aktivitetsstyrda.

Medan effektivitetstänkande vanligen är kopplat till informationsbearbetning så är maximeringstänkandet ofta knutet till egen prestation eller samlandet av materiella ägodelar. Dessa typer av maladaptiva beteendestrukturer går också att se hos andra arter under hög belastning. Stress kan orsaka sjukliga former av samlarsyndrom och resursfixering, uttryckt i hamstring av resurser och frenetisk aktivitet som inte kan kopplas till något för djuret omedelbart funktionellt syfte.

Aktiviteten är här helt frikopplad överlevnad och kan i etologiska termer liknas vid ett överslagsbeteende. Stressbeteendena tycks också smittsamma och förstärks av sociala hierarkier i mänskliga populationer, vilket leder till utbredda mönster av fixering vid materiella resurser, rörelseaktivitet och produktivitet. En viss typ av pervers fixering vid ägodelar håller individer låsta i tanken på att ägodelarna också ständigt behöver förbättras, bytas ut, uppgraderas och ”renoveras”. Detta framträder som ett intellektuellt försvar där den frenetiska tanken på objekten fyller funktionen att avleda psyket från inre ångest kopplad till skogsbränder, torka, översvämningar och andra hot mot samhällens stabilitet, livsmiljöer och de bioregionala ekosystem som upprätthåller livsmedelsproduktionen.

Gemensamma faktorer i psykosociala miljöer

Samlandet, maktkampen kring materiella resurser, konsumtionsbeteenden och de tvångsmässiga aktiveringsmönster som diskuterats ovan har gemensamt att de kan fungera som kortsiktiga stressreducerande beteenden. Kanske detta kan jämföras med cirkuselefantens vaggande från sida till sida eller den uppstallade hästen som biter i krubban och sväljer luft, det vill säga stereotypa stressbeteenden som kan resultera i frigörandet av kroppsegna endorfiner.

Samtidigt kan konstateras att många av de stressutlösta frenetiska samlar- och produktivitetsbeteendena ironiskt nog förstärker de samhälleliga grundproblem som driver överaktivitet, upphettad ekonomi och klimatförändringar. Vissa gymmiljöer för onekligen tanken till hur trängsel och konkurrens orsakar hög stress hos instängda grispopulationer, där en studie visat att 12 procent av slaktade grisar hade fullt utvecklade, smärtsamma magsår.

Självmedvetenhet?

Människoindividers egna teorier om ”träning” stämmer med hypotesen att aktivitetsmönstrens främsta funktion är att producera kroppsegna endorfiner och stressreducerande signalsubstanser. Det psykologiskt intressanta med detta fenomen är att beteendet inifrån inte verkar upplevas på samma sätt som andra typer av kulturspecifik eskapism och stressreduktion (i krogmiljöer och evenemangslokaler, på biografer och sportarenor), utan individerna själva tycks uppleva beteendet som en funktionell respons på sin livssituation(!). Troligen är det något med den individcentrerade aktiviteten som erbjuder en förstärkt upplevd kontroll och därmed gör att beteendet att röra sig på stället i ett stängt rum kan upplevas som adaptivt – även när det explicit motiveras i termer av stressreduktion.

Träningsbeteenden kan säkert fylla flera olika funktioner, där en sådan är känslan av att ingå i hälsoreligionens väckelserörelse som lovar evigt liv till den som följer rätt regler. Socialt upphöjda träningsgurus och hjärnexperter rekommenderar också aktivitetsbeteenden som inte fyller annan funktion än att de har just stressreducerande effekter, men gör detta som om dessa beteenden vore adekvata sätt att hantera grundstress. Att följa hälsoprästernas påbud och tro att detta hjälper kan säkert ha en lugnande effekt i sig. Men bättre vore förstås meningsfull fysisk aktivitet, så som att till exempel använda muskelkraft i stället för maskiner i vardagen, om möjligt att gå till bussen i stället för att ta bil och om det är rimligt hellre välja cykel framför fossil-/batteridrivna fordon.

Kan vi då utifrån det ovanstående konstatera att människorna själva saknar kapacitet för självmedvetenhet och insikt om att dysfunktionella träningsbeteenden inte på något vis löser de problem som orsakar stressen? Det kan tyckas så, men vi kan inte vara säkra då självmedvetenhet är en svårstuderad och avancerad kognitiv funktion. Men det faktum att individerna själva tycks välja stressreduktion framför att utveckla strategier som angriper grundproblemen gör att vi inte kan förutsätta att de mänskliga djurindividerna har den typ av självreflektiv förmåga som gör att de faktiskt är medvetna om hur dysfunktionella de stereotypa träningsbeteendena är som respons på existentiella hot. Beteendena kan således snarare liknas vid hamsterns rörelser i ett hjul som snurrar utan att röra sig framåt, där hamstern förvisso kanske har en förnimmelse av längtan efter fria vidder och gångar i rika miljöer, men i brist på insikt om hur den kan ta sig till dessa miljöer ägnar sig åt symptomlindrande, stressreducerande rörelser på stället.

En längtan efter frihet kan inte uteslutas, men en brist på insikt om hur sådan uppnås och om vilka handlingar som skulle påverka samhälleliga grundproblem leder till alltjämt ökande stress. I vissa subpopulationer kan den psykologiska försvarsmekanismen förskjutning också aktiveras, varpå man (män) i dessa framväxande våldsbejakande gymmiljöer, såsom Aktivklubbar, riktar sina stressreaktioner mot fabricerade fiender och problem som upplevs mer hanterbara än de planetära globala hoten mot grundläggande livsmiljöer.

Självskadebeteenden

Det mest anmärkningsvärda med vissa av de majoritetsstördas rörelsemönster som tydliggjorts i den aktuella populationsstudien är ändå att den överaktivitet som syns såväl i produktionsdrivna som konsumtionsdrivna och egenintressedrivna aktivitetsmönster, med en växande destruktivitet förvärrar de underliggande problem som skapar stress och ökande existentiella hot.

Upphettningen i produktivitetssamhälle och världsekonomi leder både till enskilda individers utbrändhet och planetens överhettning. Det händer till exempel att de som fått sina liv så svårt skadade av det rådande majoritetssamhällets stressmönster föraktar sina liv så till den grad att de ständigt ruminerar över en längtan att fly bort. Efter att ha varit skadligt överaktiva i vardagslivet, med hög arbetsintensitet och en s.k. aktiv fritid, händer det att dessa halvt utbrända individer flyger till andra delar av världen för att där fortsätta att stressreducera genom att konsumera – och ibland besöka lokala gym. I industri- och konsumtionssamhällets flygresereklam avspeglas dessa stressmönster i en marknad för resor till s.k. ”träningshotell”. 

Desperata flyktbeteenden till andra världsdelar förvärrar som vi vet det existentiella hot som de normstörda inte förmår förhålla sig till känslomässigt och konstruktivt. Någon specifik avvikelse i dessa individers kognition resulterar alltså i att de inte klarar av att se hur deras egna beteenden förvärrar de stressande samhällsmönster som de försöker fly ifrån. Det är oklart hur många som har denna funktionsnedsättning, men det är tydligt att nedsättningen är av den typ där lidandet i högre grad drabbar omgivningen, andra delar av världen, samt barn och barnbarn, snarare än att beteendestörningen upplevs som ett problem för individen själv. Bristande sjukdomsinsikt är alltså en del av detta syndrom som innefattas under den övergripande paraplybenämningen AKFF-syndromet (Arbeta-Konsumera-Fly-Flyg).  Syndromet klassas som en låggradig form av självdestruktivitet med bristande sjukdomsinsikt.

Metodutveckling

Studier av initiativ inom den framväxande tillsammanshjälprörelsen visar på lovande resultat. Mätbara markörer tyder på förbättrad individuell hälsa, kopplat till att individerna släpper sitt egocentriska fokus på individuell hälsa. Metoden FAARMA (Fysisk Aktivitet med Andra & Rörelse med Mening och av en Anledning) ger individer som drabbats av vårdskador kopplade till individcentrerade självhjälpsinsatser möjlighet att, i stället för att låsas fast i ett permanent individcentrerat utanförskap, få erfarenheter av att engagera sig i fysiskt krävande uppgifter som faktiskt ger märkbar nytta för andra människor och därmed även känns bra och meningsfulla.

Fysisk aktivitet med ett syfte kan involvera sådant som att hjälpa grannen i trädgården, att plocka skräp, att bekämpa invasiva växter, att nattvandra med andra vuxna förebilder, att gräva igen ett dike på en torvmosse, att odla mat – gärna på tillsammansodlingar och gemensamma kolonilotter, att städa gemensamma lokaler, att röja vandringsleder och slå ängsmarker med lie, att bära matkassar åt en tant, att plantera träd, att springa och handla fika till ett möte, att gå i klimatdemonstrationer etc.

Utvecklare av metoden betonar dock att dylika fysiska aktiviteter bör balanseras med vila och passiv aktivism så som t.ex. sittstrejker.

Viktigt med diagnosticering

Trots att de undvikandeproblem som tydliggjorts i denna studie är utbredda och uppenbart drivna av sociala aspekter och genetiska sårbarhetsfaktorer så kan kommande forskning behöva titta närmare på behovet av kategoriseringssystem för att diagnosticera symptombilder som missats i tidigare diagnostiska manualer.

Vi kan se behov av verktyg för att i framtiden lättare kunna upptäcka och diagnosticera olika subtyper av undvikandestörningar där Tvångsmässig aktivitet, Arbetsnarkomani, Generaliserat Känslomässigt Undvikande, Individualiserad Politisk Apati, Massinducerad Fobi för det Avvikande, både Materiellt och Immateriell-monetärt Samlarsyndrom, Dissociativ Teknikoptimism, Hetskonsumtionsstörning och Distanserat Kategoriserande av det Levande kan framträda som vanliga och lindrigare former av ångestundvikande. Även mer svårartade former av Obsessiv Normativ Likgiltighet, Cyklisk Konsumtions-Produktionism, Kronisk Kognitiv Dissonans, Fascistoid Osäkerhetsintolerans och Emotionellt Stabil Personlighetsstörning kan behöva kartläggas i ovan beskrivna populationer.

På det hela taget kan vi ana en väldig underdiagnosticering av majoritetspopulationerna som framträder tydligt i mötet med globala existentiella hot. Gruppbaserade interventioner för att bryta undvikandemönster torde vara både de mest gynnsamma och kostnadseffektiva insatserna för denna population.

Utvärdering av pilotstudier pågår och inte minst den grupp-baserade metoden FAARMA visar lovande resultat, inte bara för ökad hållbar rörelseglädje och motivation att delta i gemensamma rörelser,  utan även i och med tecken på minskad ensamhet, ökad skattad meningsfullhet, ökad känsla av sammanhang och ökad framtidstro. I resultaten syns även effekter på stärkta lokalsamhällen och metoden antas i förlängningen kunna bidra till att sätta stopp för den kulturspecifika avart som yttrar sig i sökandet efter individualiserade lösningar på strukturella problem.