| Britta Högberg, leg psykolog och fil dr. i pedagogik utforskar i denna essä ”sandlådan” som konceptuell metafor i politiken. |
Det sitter en liten pojke i sandlådan. Han fyller hinken med sand, häller ut, fyller på, häller ut. Tar kakformen, fyller på, bankar med spaden, vänder. Häller ut, häller i. Han är väl runt två. Sandlådor befolkas mest av små barn. Större barn gör andra saker.
”Det här är vårt hus”, säger en liten flicka och ritar med en pinne på marken. ”Ja, och här är mitt rum, jag är storasyster så får du vara mamman”. ”Nej, jag vill vara storasyster”. ”Vi kan vara storasyster båda två”. En pojke närmar sig – ”får jag vara med”? Flickorna svarar inte. Pojken tar en pinne och ritar ytterligare en ruta och säger: ”det här är köket, jag kan vara mamma”. Flickorna skiner upp och släpper in honom i leken. En annan pojke vill också vara med. Men han vet inte hur man gör för att få tillträde. ”Jag är en raket som kör genom huset” skrattar han och kör rakt över med cykeln. De andra barnen blir arga, sluter sig och vänder honom ryggen. Det krävs skicklighet och lyhördhet för att få tillträde till en lekgemenskap.
”Jag kan säga var KD står, det var ju vi som tog upp svensk politik ur sandlådan där man inte fick göra upp om bra politik för Sverige med vissa partier, och jag tycker inte att vi ska tillbaka ner dit i sandlådan” säger Ebba Busch när liberalerna deklarerat sitt ställningstagande i regeringsfrågan. Vad betyder det Busch säger? Att KD släppte in SD i leken? Att de, som inte inordnar sig är bångstyriga barn? Att KD och SD är bästa kompisar nu?
I politiken har ”sandlådan” blivit en konceptuell metafor. Sådana är, enligt George Lakoff, inlemmade i vardagsspråket utan att vi närmare tänker på vad de betyder. Metaforernas politiska makt, menar han, ligger i att de kan aktiveras och omärkligt förändra vår syn på verkligheten. Därför behöver de packas upp.
Barndomssociologin, som etablerades under åttiotalet, banade väg för en annan syn på barn. Dittills sågs barn bara som blivande vuxna. Det nya innebar att barn blev medborgare i sin egen rätt; likt vuxna är de aktörer i samhället.
Enligt William Corsaro skapar barn en egen kultur, en kamratkultur, som framför allt handlar om deras strävan att ta kontrollen över sina liv. Denna strävan vill de dela med varandra. Det handlar om gemenskap och tillhörighet. Det handlar också om att hantera vuxenvärlden. Barn sluter sig och bjuder motstånd. I sina lekar speglar de vuxenvärlden; ja, rent av karikerar den. Och de ser till att vuxna blir effektivt exkluderade. Livet i barnens värld är med andra ord något helt annat än de ”sandlådor” politiker refererar till.
Sandlåderetoriken är en jargong som används av alla politiska schatteringar. Den är alltid moraliserande. Den kan dyka upp, som ovan, när man möter någon som inte viker ner sig. Men lika ofta tas den i bruk av debattörer som fastnat i ömsesidiga, regressiva anklagelser. Den som säger ”sandlåda” först, vinner.
Politiskt spel förvisso, men också ett uttryck för en politisk kultur som jag finner ganska obehaglig. I sandlåderetoriken ses meningsmotståndare som oförnuftiga, oregerliga och i ständigt behov av kontroll och uppfostran. Avvikande mening blir ett lydnadsproblem som bör korrigeras. Kompromisser och nytänkande avvisas.
För ett par decennier sedan läste jag en bok om skillnaden mellan ett anständigt och ett rättvist samhälle. Boken gjorde stort intryck på mig. Ett rättvist samhälle är nödvändigtvis inte anständigt, läste jag. Ett anständigt samhälle är, enligt författaren Avishai Margalit, ett samhälle vars institutioner inte förödmjukar medborgarna. Det är här sandlåderetoriken kommer in. Att behandla vuxna som vore de barn är, enligt Margalit, ett exempel på institutionellt förödmjukande. Regering och riksdag är våra viktigaste institutioner. När politiker projicerar sina egna tillkortakommande på våra barn, ja då förödmjukar de inte bara varandra utan alla oss som de representerar.
I barns kamratkulturer råder jämlikhet. Relationerna mellan jämlikar är horisontella; det vill säga de präglas av samarbete, förhandling och positionering. Det är tillsammans med barndomens kamrater vi lär oss vad demokrati är. Det är också i det horisontella barn- och vuxenvärlden möts. Det handlar om gruppdynamik.
Demokratin vilar på relationer mellan olika grupper; trots detta har man i det politiska etablissemanget aldrig intresserat sig för gruppdynamik. Därmed saknas den rådighet som krävs för att hantera regressiv gruppdynamik och pinsamheterna, som följer i dess spår. Att skicka dem till barndomens landskap är okunnigt. Den som gör så i barnens värld får inte vara med. I politiken sänker sig ett löjets skimmer över dem som tar sig rätten att moralisera över sina jämlikar.
Nu handlar dock sandlåderetoriken om mycket mer än retorik. ”Sandlådan” riktar ljuset mot en perverterad politisk kultur. Perversioner handlar inte om sexuella avvikelser. De handlar, enligt organisationsforskaren Susan Long, om korruption av vårt tänkande. Perversioner får oss att vända bort blicken från det sanna och det rätta. Två centrala mekanismer verkar för att perversa strukturer ska få fäste. Den första är att personlig tillfredsställelse sker på andras bekostnad; den andra är förnekande.
Jakten på personlig tillfredställelse på andras bekostnad manifesteras i politikens ständiga anklagelser och motanklagelser. Man talar hellre om den andres brister än om politiska förslag. Perversionerna understödjs dessutom av den mediala dramaturgin: det ska vara dueller; man vill se vinnare, man intervjuar partiledarna efter matchen, man sätter poäng på dem och mäter deras popularitet och förtroende. Den mediala dramaturgin bidrar således till att utveckla och befästa föreställningen om att demokrati handlar om egenintresse. Man kan förstås fråga sig: vems egenintresse? Politikernas eller medias? Oavsett, så måste man vara två för att dansa tango!
Även på gruppdynamisk nivå talar egenintresset. Det finns i uttryck som ”gänget på din sida”, ”laget” eller ”min sida”. Partiledarna lyfts här till en annan gruppnivå. De företräder inte längre sina partier; de har blivit två ”gäng” eller ”sidor” som sluter sig mot omvärlden. Politiken kretsar kring huruvida ”gängen” förmår hålla sams eller vem som ska vara med och på vems villkor. Att stå utanför är förödande. Men framför allt leder gängbildningen till att stora dilemman och ideologiska skillnader hålls på avstånd. Politiken blir enfaldig och regressiv.
Förnekande är ett mångtydigt begrepp. Alla definitioner har dock en gemensam nämnare: vägran att kännas vid en obehaglig verklighet. Förnekande föreligger, när en person eller ett kollektiv förhåller sig på ett sätt, som varken kan förklaras av brist på kunskap eller av medvetet ljugande. Det är ett tillstånd av både vetande och icke-vetande. När förnekandet är kollektivt blir det ogenomträngligt. Timothy Snyder beskriver det som föregripande lydnad.
Hat och hot. Vad politiker utsätts för förnekas eller möjligen omtalas i vaga generaliseringar. Generaliseringar, som på ett diffust sätt lägger skulden på alla oss därute – den allomfattande anonyma massan. För att undkomma anklagelsen ställer vi oss upp och unisont sjunger demokratins lov. Det är så kollektivt förnekande kan se ut. Vi vänder bort blicken från vad det egentligen handlar om: att hat och hot är en medveten politisk strategi. För bakom hatet och hoten rör sig andra krafter som vi inte vill se.
Man ska bete sig! I mitt stilla sinne undrar jag om Mohamsson begrundat att ”bete sig” lika ofta förknippas med ”att bära sig åt” som med ”att uppföra sig”. ”Bete sig” som politiskt slagord är med andra ord dubbeltydigt. Och att de ”bar sig åt” är kanske det mest bestående intrycket från höstens partiledardebatt (SVT 12 okt). Härmandet, utagerandet, uppfostrandet skulle kunna sammanfattas just så: som de bar sig åt! ”Det blev litet tjafsigt” sades det efteråt. Showen lyckades med andra ord inte.
För att inte förlora tittare, sägs det, måste politiska debatter vara underhållande. Detta är i linje med underhållning som vår tids nya paradigm. Däri finns en krypande totalisering, menar filosofen Byung-Chul Han. Allt värderas utifrån sitt underhållningsvärde. Dikotomin underhållande/inte underhållande bestämmer vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Endast det som är underhållande räknas. Undra på att Agenda-redaktionen räds tråkigheten! Undra på att politiker söker dramatik och agerar ut! Undra på att debatterna spårar ur! Undra på att man tar sin Hatt och går!
Rädda barn lyder. Rädda vuxna lyder. Bakom det underhållande utagerandet finns paradoxalt nog en lydnad. Man offrar sans och förnuft i underhållningsindustrins tjänst. Utagerande har blivit dess kassako: maktspel, förräderi, kärlekslängtan, och förstås tävling och prestation präglar dagens underhållning. Den gemensamma nämnaren är förnekandet av människors sårbarhet. Ju mer de bär sig åt, desto roligare blir det. Utagerandet har trängt in överallt i vårt vardagsliv, varenda vrå ska lysas upp. Skräcken för tråkighet har nått fobiska nivåer. Ändå är det tråkigheten som är kreativitetens moder och besinningens fader.
Politiken har alltmer närmat sig underhållningsindustrin. Genomgående finner man sig i vad den mediala dramaturgin kräver. Politiker ställer upp i allehanda underhållningsprogram och hoppas på folklighet. De kryper frivilligt in i influerarnas lekstugor för att nå unga väljare. Jag tror inte de gör det. Jag tror snarare att de förstärker influerares position på underhållningsmarknaden. Politiken blir därefter; det behövs inte längre bildning och erfarenhet för att styra ett land, det räcker med att ha många följare.
”Tror de att jag är dum i huvudet,” tänker jag när jag tittar på partiledardebatter. Och jag är inte ensam. Många jag möter är arga. Andra suckar inför kommande valrörelse. ”Jag vet inte om jag orkar”. En gång bestämde jag mig att sluta gnälla, och engagerade mig i kommunalpolitiken. Gruppdynamiken där blev mig dock övermäktig; min kompetens i ämnet gjorde mig till en udda fågel som omgående sattes i bur.
Om något, borde vi kräva att partiledardebatterna hedrar medborgarnas tankeförmåga och politiska intresse. Tråkighet och anständighet är därför rimliga krav. Till dem som vill ha lite show vill jag påminna om att den amerikanske presidenten och hans krigsminister hämtats från underhållningsindustrin. Och här kan man verkligen tala om perversioner! Men man måste ha klart för sig att perversionerna börjar i det lilla. Därför gäller det att ”stämma i sandlådan”! Inte förneka, inte lyda i förväg, inte agera ut. Gräva i metaforerna, hälla i, hälla ut, platta till, fylla på alltmedan vi sjunger tråkighetens lov!
leg. psykolog och fil.dr i pedagogik. Har varit verksam som forskningsledare i Stockholms läns landsting och forskat om professionell kompetens. Författare till böckerna Pudelns kärna. Om kvalitet och professionell kompetens i vår tid (Daidalos, 2016) och Downton Abbey. En essä om livet mellan raderna (Recito, 2019).