– om erfarenhetens fördelningspolitik och narrativets sönderfall

Trauma¹ har på senare tid blivit ett medialt omdiskuterat begrepp. Kritiker talar om en PTSD-inflation som urvattnar ordets betydelse, och om hur trauma används som ett dramaturgiskt verktyg för att förklara varför någon är som den är (”traumaplot”). Denna kulturella trend menas reducera mänsklig erfarenhet till en knapp redogörelse och fungera som ett skydd mot skuld och skam, där traumaberättelsen används för att rättfärdiga beteenden som vare sig är etiska eller moraliska.

Traumakulturen gör oss alla till offer, hävdar Lyra Eriksson Lindbäck i Flamman (31/3, 2025), och pekar på hur lidande avpolitiseras och systematisk exploatering döljs bakom ett överdrivet fokus på den enskildes angelägenheter, vilket i sig har en passiviserande verkan. Ofta finns en kritik gentemot nyliberalism, där traumadramaturgin ses som en del av ett påfallande självfokus i den samtida ”narcissistiska kulturen” (jfr. Lasch, 1979). 

Kritiken mot traumakulturen förefaller träffsäker och relevant. Samtidigt har jag efter hand alltmer lämnats med känslan av att det är något som skaver:

---

Begreppet autenticitet har blivit korrupt och är då svårt att använda på ett kritiskt och subversivt sätt, resonerar Liv Strömquist med Nina Björk om i podden Stormens utveckling (10/10, 2024), i samtal om Björks då nyutkomna bok. Nina Björk vill dock lyfta fram autenticitet som i grunden värdefullt och något som inte bör förkastas bara för att begreppet blivit kidnappat av kommersialismen.

Jag skulle vilja inta en liknande hållning i samtalet kring trauma, i såväl klinisk som utvidgad bemärkelse. Även om också trauma kommersialiserats och på vissa arenor används som symbolisk valuta och identitetskapital, får motviljan mot detta inte leda till ytterligare tystande av de faktiska trauman och livsberättelser som redan marginaliseras politiskt och socialt. Inte heller bör vi misstänkliggöra den grundläggande betydelsen av att få tala om våra erfarenheter och söka förstå vår historia.

Trauma är en klassmarkör

”The Holistic Psychologist”, Nicole LePera, har över 9 miljoner följare på Instagram. Hon proklamerar ”självläkande” och populariserar inom ramen för detta ett språk där nästan varje motgång kan förstås som trauma. Barndomen framstår som en outsinlig källa till kränkningar, föräldern en slags latent förövare, den enskilde tycks ständigt omgiven av ”toxiska” relationer och självupptagenhet blir till en dygd. Ett eget ansvarstagande kan inte urskiljas. Det kan ses som ett exempel på hur den terapeutiska kulturen koloniserat vardagslivet – alla förväntas att ha ett trauma eller ”inre sår” som på vissa arenor kan ge legitimitet och synlighet (Ilouz, 2008).

I den kliniska verkligheten tecknas dock även en diametralt motsatt bild, där potentiellt traumatiserande erfarenheter och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, tvärtom riskerar att missas eller förbises. Och på kultursidornas debatt ställs alltför sällan frågan om vem som får tala.

Diagnosen PTSD, där symtombilden innefattar påträngande minnen, undvikanden, överspändhet och påverkan på tanke- och känsloliv, är vanligare bland flyktingar, personer med psykiska sjukdomar och socioekonomiskt utsatta (Rahman, Zammit et al., 2022). Det innebär alltså att grupper i samhället med absolut minst makt är överrepresenterade.

Karolinska Universitetssjukhuset (25/11, 2025) uppger att svensk sjukvård generellt är dåligt rustad att upptäcka, bedöma och behandla PTSD, trots diagnosens stora konsekvenser med förhöjd suicidrisk och höga sjukskrivningstal.

När det kommer till behandling för tortyr‑ och krigsskadade visar en rapport från Röda Korset (2022) på en kraftig variation mellan regioner, och att dessa patienter ofta slussas runt mellan vårdnivåer och inte erbjuds sammanhållen traumaspecifik vård. Rädsla för stigmatisering och för att bli avvisad eller dömd gör att vissa inte ens söker hjälp.

Frida Johansson Metso är legitimerad psykolog och samordnare för kompetenscenter för tortyr- och krigsskaderehabilitering vid Röda Korsets Högskola. När hon tillträdde år 2021 beskrev hon behovet av stöd och utbildning hos svensk vårdpersonal. Hon berättade om hur tortyröverlevare som del av en internationell vårdkedja ibland kommer med en skrynklig pappersjournal som visar på kollegors omsorg: ”Men väl i Sverige brister vårdkedjan. Varken myndigheter eller vårdpersonal frågar om tortyrskador”. Om Sverige inte identifierar tortyren riskerar dessa patienter inte bara bli utan vård, utan också asyl. I Socionomen (20/2, 2024) beskriver hon vidare att trots att traumatisering kan behandlas med god evidens, räcker det inte alltid till följd av många krigs- och tortyrskadade flyktingars övriga levnadssituation. I exil skapas nya erfarenheter av kontrollförlust: osäkra uppehållstillstånd, nekad familjeåterförening, arbetslöshet, instabil bostad och komplexa myndighetsprocesser.

Hos flera andra utsatta grupper i samhället återkommer liknande tendenser: det finns behov av hjälp och stöd och av att få tala och bli hörd – och en brist på just detsamma. I en rapport av legitimerad psykolog Åsa Maj Jonzon (2022), baserad på intervjuer med ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen, lyfte de unga genomgående upplevelser av att vuxenvärlden svikit – genom att inte lyssna, se eller våga ta emot deras berättelser. De uppfattade att detta undvikande förhållningssätt präglar samhället i stort. På likartat vis beskriver Carina Håkansson (2024), doktor i psykologi, hur hon i sitt arbete med personal på Barnrättsbyrån uppfattat hur barn och unga framför allt längtar efter någon att just tala med. Medan antalet diagnoser ökar är möjligheten till stöd begränsad – särskilt för dem utan ekonomiska resurser eller kunskap om vilken hjälp som finns. Det är långa väntetider till BUP och möjlighet till varaktig terapeutisk behandling är sällsynt.

Skillnaden mellan den medialt synliga traumaberättelsen och den kliniskt osynliggjorda erfarenheten är inte slumpmässig. Den speglar skillnader i makt och resurser och rör ytterst vilka och vilkas erfarenheter som alls ges språkligt och socialt utrymme.

Språklig urvattning

Traumabegreppet har gradvis utvidgats från den kliniska betydelsen till att i allt större utsträckning innefatta även andra obehagliga upplevelser, såsom smärtsamma livserfarenheter, besvikelser och invaliderande bemötande under barndomen, något Nick Haslam benämnt som concept creep (Haslam 2016). På 1980-talet tog termen ”psykologiskt trauma” fart. Sedan 2000-talet har även ”kulturellt”, ”kollektivt” och ”generationellt” trauma ökat kraftigt i språkbruk (Haslam & McGrath, 2020).

Detta öppnar för begreppsförvirring. Den kan ses som skäl för att strama åt språkbruket, men likväl som ett uttryck för behovet av ett rikare vokabulär för att tala om mänskliga erfarenheter.

Det finns många händelser som är traumatiska, men de är bara potentiellt traumatiserande – endast en liten del av dem som är med om denna typ av erfarenheter utvecklar PTSD. ”Resiliens är det vanligaste utfallet vid trauma. 90 procent av människor utvecklar inte PTSD-symtom ens vid de allvarligaste händelserna som krig, svält eller 9/11”, säger Joel Paris, psykiatriker och författare till boken Myths of Trauma, till SvD (7/11, 2025).

Här finns skäl till försiktighet i tolkningen, så vi inte riskerar en slags omvänd concept creep: att någon inte utvecklar PTSD efter svåra eller potentiellt traumatiserande händelser betyder inte att denne går oberörd från det inträffade.

Om vi kritiserar traumainflationen och samtidigt överbetonar människors motståndskraft, finns en risk att vi implicit säger: att det som inte ger tillräckliga symtom för diagnos, behöver vi heller inte tala om. Det kan ge sken av att en mängd erfarenheter – såsom ”ärvda” och ”kulturella” trauman – egentligen saknar relevans. Vi förlorar då språk för människans inre liv och för allt mänskligt som inte är medicinskt mätbart.

Sätten på vilka svåra erfarenheter påverkar oss lär vara otaliga och hur de tar sig till uttryck skiljer sig åt och låter sig inte enkelt beskrivas. De kan komma att prägla vår syn på andra människor och på världen och göra att vi utvecklar olika typer av försvar, vissa mer adaptiva än andra. De kan bidra till att forma vår värdegrund, vår etik och moral. Likväl kan de lämna sådana avtryck att de får avgörande följder för vad vi riktar oss mot i livet – på gott, på ont eller kanske både och.

Den narrativa krisen

Jag lyssnar på radioprogrammet Kropp & Själ (29/7, 2025) från förra sommaren. Programledaren Siri von Malmborg funderar över vilken påverkan släktens trauma haft på henne. Medan andra familjemedlemmar dog i koncentrationsläger, överlevde Siris mormor och mormoderns syster Förintelsen. Siri berättar hur familjen generationer senare brottas med att hantera motgångar: ”Så fort något jobbigt sker försöker man hitta skäl – är vi predisponerade, finns det en fatwa över oss?”

För att försöka bryta med den devisen söker hon i historien, efter ett videoband där mormoderns syster talar om tiden i Auschwitz. Katherine Hauptman, chef för Sveriges museum om Förintelsen, betonar i programmet att minnen och historia är betydelsefulla av olika skäl för olika personer och att det finns något djupt mänskligt i behovet av att ta reda på mer om den egna bakgrunden. Det är centralt för hur vi förstår oss själva och något vi bär med oss – både som individer och som samhälle. Som filosofen Byung Chul Han (2024) påtalar är narrativ oumbärliga – de hjälper oss strukturera livserfarenheter, skapa kontinuitet och mening, och förankra oss i gemensamma värden och historier. Så uppfattar jag också programledaren Siris sökande.

Traumakulturens kritiker Lyra Eriksson Lindbäck, som också medverkar i radioprogrammet, tycks dock inte imponerad och lyfter fram hur ”generationstrauman” och ”kulturella trauman” är exempel på just den urvattning av traumabegreppet vi blivit varse.

Samtidigt pekar Han (2024) på en slags narrativ kris i vår tid; hur den moderna kulturen förlorat förmågan att skapa och upprätthålla sammanhängande berättelser. Det positivistiska kunskapsparadigmet reducerar verkligheten till väl avgränsade enheter som mäter orsak och verkan. Där allting går att förklara, men inget finns att berätta.

Siri von Malmborg pålyser att familjens trauma har tystats ner och gömts undan. Hon undrar om det inte finns något bra i att samhället sätter in resurser och uppmuntrar till att prata vid fruktansvärda händelser.

Lyra svarar: ”Ja absolut, men det här vet ju alla redan, för det är en så stark del av vår kultur, så det behöver inte jag stå här och säga!”

Tillbaka till vården:

”Renodlad KBT, gruppterapi och en 70 procent mindre arbetsstyrka. Det ska bli verkligheten nu när vårdföretaget Wemind tagit över Järva psykiatri i Stockholm – en specialistmottagning med inriktning mot trauma, i ett område där många patienter behöver tolk”, rapporterar Dagens ETC (10/11, 2025). Wemind vann upphandlingen av Järva psykiatri i Stockholm med lägsta bud – nästan 60 procent lägre än vad samma vård kostade innan.

Inom svensk hälso- och sjukvård, både i primärvård och i specialistpsykiatri, styrs arbetet i stor utsträckning av evidenshierarkier, diagnosbaserade bedömningar och behandlingsmetoder som bedömts vara kostnadseffektiva. Det är arbetssätt som motiveras med ambitionen att skapa en kvalitetssäkrad vård, som samtidigt påverkar vilken sorts kunskap som får företräde och vad som ges utrymme inom ramen för psykologisk behandling. Att få tala om den levda erfarenheten – barndom, relationer och livshistoria – låter sig inte lika enkelt inrymmas i en sådan modell och riskerar därför att trängas undan. Samtidigt är det ofta just i denna typ av samtal som traumatiska erfarenheter blir begripliga och möjliga att uppmärksamma.

Att ”förstå människor i ljuset av vad de har upplevt och inte utifrån förhandsbestämda ramar och kategorier” möjliggörs framför allt i civilsamhället och är exempelvis centralt i Rädda Barnens (2018) värdegrund. Som idéburen organisation arbetar de med traumamedveten omsorg – en förståelseram som visar hur betydelsefulla vuxna kan skapa förutsättningar för tillfrisknande i vardagen för barn och unga som utsatts för traumatiska händelser. De lyfter bland annat fram hur avgörande det är att vuxna i barns närmiljö har verktyg för att möta stress och svåra påfrestningar – något som blev särskilt tydligt när många barn kom ensamma till Sverige år 2015. För vissa krävdes professionell behandling, men för många var vardaglig omsorg från trygga vuxna den avgörande faktorn för återhämtning.

Och till politiken:

Vad gäller just de ensamkommande barnen, finns en allmän retorik som stått i stark kontrast till fokus på deras historia. Medierapporteringen efter år 2015 fokuserade sällan på barnens erfarenheter av krig, förlust och flykt och mer ofta på barnen som ett problem för samhället (Stremot & Hammarén, 2022). Belastningen på kommuner, kostnader och organisatoriska svårigheter betonades och de unga blev utmålade som en potentiell risk.

Den politiska retoriken har sedan dess hårdnat ytterligare. Regleringssvårigheter hos vissa barn– där traumatisering kan vara ett av bakgrundsskälen– blir ofta synliga i skolmiljön och liberalernas partistyrelse vill nu att lärare ska få rätt att utdela straff till elever som ”inte sköter sig” (Svt, 24/19, 2025) och i Göteborg vill Moderaterna införa den kontroversiella skolmetoden ”No excuses” (GP, 5/2, 2026). Regeringen vill sänka straffbarhetsåldern: samma 13-åring som upplevt våld, försummelse eller utsatthet ska behandlas som en moraliskt ansvarig vuxen i straffrättslig mening och kunna sättas i fängelse. Detta markerar ett skifte i synen på barn – och väcker frågor kring vilken människosyn vi är på väg att institutionalisera.

Politiker slår dövörat till när expertis kring trauma och utvecklingspsykologi underkänner deras förslag (Rädda Barnen, BRIS, Barnombudsmannen, BRÅ). I det politiska språket tycks barndom som erfarenhet tystna och retoriken fastna i den narrativa krisens språklöshet där relationalitet, kontext och historia förlorat sin betydelse. Detta riskerar att skapa ett klimat där vi inte längre behöver bry oss om varandras erfarenheter, berättelser eller behov. På så vis urholkas de band och relationer som håller människor samman. Sannolikt är det just denna tendens även flera av traumakulturens kritiker uppfattar. Avskaffandet av den andre är verksam såväl i politikens förhållningssätt till utsatta barn som i populärkulturens performativa traumaberättelser.

Trauma som storyselling

Avsaknad av relation och ömsesidighet är smärtsamt tydlig också i underhållningsindustrins traumafokusering. I reality-tv förväntas deltagarna numer som standard redogöra för sina så kallade trauman, som i ett dejtingprogram där varje deltagare instruerades att presentera sitt trauma inför de andra. 

Berättandet lösrycks på detta vis från sitt sammanhang och förlorar den närhet eller möjliga risk som finns i ett verkligt samspel – där tid, plats och relation spelar roll, liksom vem såväl avsändare som mottagare är.

Calle Brunell, som är legitimerad psykolog och också deltar i det tidigare beskrivna radioprogrammet Kropp & Själ (29/7, 2025), skildrar väl hur det reparativa i att tala om svåra erfarenheter tvärtom handlar just om att se hur det landar hos en mottagare, i en trygg kontext.

Instagramprofilen som gråter ut sin förtvivlan till allmän beskådan riktar sig till en öppen publik, lösgjord från sårbarhetens och intimitetens verkliga väsen. Trauma som content blir till monolog i stället för dialog och underhållning i stället för kommunikation. Det är i detta sammanhang som berättelsen varufieras och storyselling ersätter storytelling, för att använda Byung Chul Hans (2024) uttryck. Och på denna arena är alla lite lagom traumatiserade, på liknande standardiserat vis. Traumat ska helst ha överkommits och konverterats till en personlig utvecklingsresa (jfr. Strömquist, 2024).

Verkliga trauman är dock alltid fruktansvärda, ofta fragmenterade och motbjudande – krig, tortyr, sexuellt våld, katastrofer. Dessa trauman passar reality-tvs och sociala medias glättighet särdeles illa och kan inte paketeras och säljas som innehåll. De är inte instagrambara eller användbara som ansvarsbefrielse.

Tvärtom är det vanligt att traumatiseringen leder till sådana skam- och skuldkänslor att det krävs ett arbete för att patienten ens ska kunna särskilja sig och betrakta sig som utsatt. Att benämna och behandla trauma är inte att passivisera, utan tvärtom att möjliggöra utveckling eller återtagande av handlingsförmåga och agens.

Den som tillåts använda traumadiskursen för att skapa content är i regel den som redan besitter privilegiet att tala – som har en plattform, tv-produktion, YouTube-kanal eller ett bokförlag som ger ut dess självbiografi. Först då kan ”traumat” bli en identitetspolitisk markör där vittnesmålet i sig blir till kapitalform.

Kritiken mot traumakulturen behöver därför vara noggrann. I andra fall riskerar den paradoxalt nog tjäna samma nyliberala logik den utger sig för att ifrågasätta. När talet om trauma avfärdas och förlöjligas, riskerar det både skambelägga den enskildes lidande och framställa det som att våra erfarenheter inte har så stor betydelse för oss och att vi gör bäst i att lämna dem därhän. Det är i linje med den redan dominerande biomedicinska synen på människan inom hälso- och sjukvård, vilket riskerar att ytterligare försvaga tilltron på samtalet som form.

Vi ser hur biomedicinska och neuroendokrinologiska förklaringsmodeller vinner än mer mark , och hur även de nu flyttar ut i populärkulturen. ”Ut med terapin, in med hormonerna” läser jag på Dagens ETC (10/11, 2025), där Clara Lee Lundberg lyfter fram intresset för kroppens kemiska budbärare som ett nytt kulturellt fenomen. Att ha koll på sina hormonvärden har blivit en del av självhjälpstrenden. Kroppen, hormonerna och signalsubstanserna tar över platsen som meningsbärare. Det riskerar bli ännu ett steg bort från människan som relationellt och språkligt subjekt – och än närmare en självoptimerande, funktionell och tystad organism.

Låt oss i stället slå vakt om människan som en berättande och relaterande varelse, vars erfarenheter inte ska reduceras till vare sig symtom eller content – och söka en radikal jämlikhet, där allas lidande och erfarenheter får politiskt och socialt erkännande.

Referenser

Länkar i text, övrig litteratur:

Illouz, E. (2008). Saving the Modern Soul: Therapy, Emotions, and the Culture of Self-help. University of California Press.

Lasch, C. (2022). Den narcissistiska kulturen (O. Hoffsten, Övers.). Bokförlaget Stolpe. (Originalarbete publicerat 1979 som The Culture of Narcissism)

Han, B.-C. (2024). Crisis of Narration (D. Steuer, Övers.). John Wiley & Sons Ltd.

Strömquist, L. (2024) Pythian Pratar. Nordstedts.

---

1. Enligt SAOL: skada genom yttre våld; kvarstående skada efter psykisk chock. Ursprungligen från grekiskans ”sår”. 
   I denna essä används PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, i strikt klinisk bemärkelse, medan begreppet trauma tillämpas i vid mening, för att synliggöra erfarenheter som formar liv och relationer även när de inte erkänns eller fångas av psykiatriska diagnossystem . ↩︎