My Eriksdotter – nu fast skribent på Psyke & Samhälle – tar sig i denna essä an ämnet ensamhet och reflekterar kring vad vi egentligen avser när vi säger att ensamhet har blivit ett folkhälsoproblem.

”[Jag kände mig] så fruktansvärt ensam att jag tänkte på att begå självmord. Det som hindrade mig var tanken på att ingen, absolut ingen, skulle beröras av min död, att jag skulle bli ännu mer ensam i döden än i livet” (Sartre, 1938/1985, s.137)

De senaste åren tycks ensamheten ha slagit sig in på prispallen för ett av de många folkhälsoproblem som behöver mätas, följas upp och lösas. Unga som gamla upplever enligt upprepade sådana mätningar allt högre grad av ensamhet, vilket väckte särskild oro under coronapandemins krav på isolering. Och ensamheten utgör inte bara en risk för psykiskt illabefinnande – flera studier har påvisat en koppling mellan ensamhet och ökad dödlighet. Det är helt enkelt farligt att vara ensam, enligt vissa lika farligt eller till och med farligare än att röka cigaretter.

Utifrån detta är det föga förvånande att regeringen nyligen uppmanat Folkhälsomyndigheten att ta fram en nationell ”strategi” mot just ensamhet. Målet är tydligt: utrota ensamheten, så blir folkhälsan förhoppningsvis bättre.

Ensamhet eller enslighet

En ironisk ambivalens vilar emellertid över det ensamhetsproblem vi står inför. Nittonhundratalets befolkningsökning och globalisering har, praktiskt nog, lett till oändliga möjligheter att mötas för att stilla det mänskliga begäret att få höra till och vara en del av någonting större. Individen är inte längre bunden till det fåtal som av slumpen råkar bo i samma by, utan kan numera ta bussen eller tåget till grannkommunen för att träffa andra. Och även om man råkar vara den enda i närområdet med ett visst intresse, så är det numera enkelt att hitta sina likar via internetplattformar där kontakt kan ske både via text och videosamtal. Lösningen på problemet borde alltså redan vara på plats.

Så om nu självupplevd ensamhet har ökat i en sådan utsträckning som forskningen framhåller, trots goda möjligheter till att träffa andra, torde detta tyda på att problemet, åtminstone i viss utsträckning, är att våra relationer har blivit sämre. Eller åtminstone att vår upplevelse av att vara i relationer har blivit det. Och möjligen är därför ensamhet ett olyckligt begrepp, benäget att skapa missförstånd genom sina dubbla betydelser.

För vad talar vi egentligen om? Åsyftar vi att försöka beskriva relationell kvantitet, eller kvalitet? Går det att vara lyckligt ensam, och olyckligt i relation? Det verkar sannerligen så, det vill säga att (subjektiv, emotionell) ensamhet och att vara (materiellt, socialt) ensam utgör separata besvär, som behöver förstås och avhandlas på olika vis (Valtorta et al., 2016; se även European Commission joint research center, u.å.).

Nyligen kom jag över ett skämtsamt klipp på nätet, som gick ut på att människor idag blir rädda när någon knackar på utan att ha hört av sig på förhand. Efter ett initialt skratt av igenkänning kändes min reaktion på klippet plötsligt sorglig, och jag började fundera kring varför det känns så hotfullt att bli störd. För trots att vi enligt mätningar känner oss allt mer ensamma, och önskar att vi hade fler nära vänner, tycks vi också mer än någonsin värna om egna behov och personal space; det är viktigt att ”sätta gränser” och våga göra slut med dåliga kompisar, och allt fler väljer att inte skaffa barn.

I den korthuggna svenskan saknar vi nyansskillnader såsom engelskans [being] alone och [feeling] lonely, eller tyskans Alleinsein och Einsamkeit. I ett försök att särskilja mellan fenomen, kommer jag därför att hädanefter tala om (materiell) ensamhet och (fenomenologisk, existentiell) enslighet.

Objektivisering och osynlighet

Allison Pugh (2025), sociolog och forskare vid John Hopkins University, lägger fram en hypotes om att ensligheten kan härledas till en kultur som ger upphov till depersonalisering (i relationell, snarare än psykiatrisk bemärkelse, nota bene). Hon menar, fritt översatt, att problemet med hur ensamhet idag mäts och behandlas är att fokus vid kvantitet, snarare än kvalitet, sker på bekostnad av hänsyn till ”föreställningen [om att bli] sedd och hörd, till och med känslomässigt förstådd, av människorna runt omkring dig, i motsats till att känna sig betydelselös eller osynlig för andra”. Och att bli sedd är idag en bristvara, menar Pugh, som bland annat exemplifierar med hur mänskliga kassörskor i allt högre utsträckning byts ut mot självutcheckningskassor, och hur standardiseringen av hälso- och sjukvården med sin betoning på skattningsskalor och strukturerade checklistor gjort individen alltmer till en datapunkt.

Enslighet är alltså inte frånvaro av närvaro, utan frånvaro av ömsesidigt erkännande. Att se och att bli sedd, att uppskatta och att bli uppskattad. Detta skiljer den fenomenologiska och existentiella ensligheten från den materiella ensamheten, även om dessa två förstås i hög grad kan samvariera.

Det som Pugh beskriver, kan liknas vid vad filosofen Martin Buber hade kallat för en kultur präglad av en allt större övervikt mot dimensionen Jag-Det, till nackdel för Jag-Du. Ett förlitande på Jag-Det innebär att relationer konceptualiseras utifrån deras instrumentella värde, och att andra människor utgör objekt; medan Jag-Du beskriver ett genuint och levande möte där den andre tillåts vara ett subjekt i sin egen rätt. Enligt Buber är denna Jag-Det-tillvaro nödvändig, och ett pendlande mellan dimensioner oundvikligt. Men i avsaknad av verkligt sanna möten mellan två ömsesidiga subjekt (vid ett alltför stort underskott av Jag-Du), blir den hos människan inneboende ensligheten påtaglig.

Subjektens brottningsmatch

Men varför skulle vi sky någonting så livsnödvändigt som ömsesidigheten? En möjlig förklaringsmodell går att finna i den “nya individualismen”, som från 1960-talet och framåt i allt högre grad betonat oberoende och självförverkligande, till nackdel för gemensamma utvecklingsprojekt genom till exempel klubbar och föreningsliv.

Det tryck som den senmoderna människan genom sådan individualism befinner sig under, och som manar henne till fulländning (Johannisson, 2009), kan tänkas bidra till att relationen med den andre inte längre betraktas som värdefull i egen rätt (Jag-Du), utan snarare som ytterligare ett ärende vi klämmer in först när alla våra andra åtaganden har uppfyllts (Jag-Det). Sådana ärenden utförs helst utan friktion och med fokus på omedelbar njutning, snarare än på djupare meningsfullhet, tillhörighet, lojalitet och ömsesidig uppskattning.

Tyvärr är andra människor inte bra på att göra som man vill. De gör som de vill. Ta följande situationer: En vän hör plötsligt av sig och vill sova över för att tända av efter sitt senaste tjackrace. En annan har precis gjort slut och vill både få tröst och agera ut sitt lidande på ett sätt som går ut över omgivningen. En tredje behöver akut hjälp med att rensa ut sitt förråd, för snart går flyttlasset och då MÅSTE faktiskt allt vara klart. Samtliga dessa scenarion kommer troligen att krocka med ens schemalagda gympass, planerade hemmaspa eller vad nu man tänkt att man skulle ha ägnat sig åt ”egentligen”.

I en Jag-Det-värld där your network is your networth riskerar andras behov och brister av detta slag att hota det egna sociala marknadsvärdet, genom att (i värsta fall) sänka det, eller (näst värst) genom att inte bidra till dess ökande, när dessa tar upp tid och resurser som man i stället hade kunnat prioritera till självaktualisering.

I Jag-Det betraktas den andre därför med en misstänksam och analytisk blick: kommer du att leva upp till kraven? Är det värt det för mig att engagera mig i dig, utifrån vad du kan erbjuda mig tillbaka? Hur ser jag ut utifrån, om jag är en del av ett sammanhang med dig? Ett döende civilsamhälle blir en rimlig konsekvens av detta. För varför skulle jag till exempel gå med i den lokala schackklubben, om det enda gemensamma jag har med de andra är att vi just gillar schack? De andra där kanske är töntiga nördar. Dessutom finns ju chess.com, som är mycket smidigare.

Mötet med Duet, som fordrar eftertänksamhet och autentisk nyfikenhet, innebär per automatik inte några konkreta fördelar, utan tynger tvärtom livet med mening. En tyngd som är svår att kombinera med en samtidigt hög produktivitet. Jag-Du-positionen blir sammantaget oerhört svår att motivera i en kultur präglad av fri marknadskonkurrens, eftersom den helt enkelt inte är lika gynnsam som ett självcentrerat relationsmönster.

Eller för att sammanfatta problemet: Everyone wants a village, but nobody wants to be a villager.

Ond tro

Alla genuina försök till verkligt relationsbyggande kommer alltså att innebära krockar mellan drivkrafter och önskningar. Undvikandet av sådan djup närhet (genom att inte knyta an över huvud taget, eller genom att bryta upp så snart andras behov utmanar de egna) kan utgöra en tacksam ångestlindrande, konfliktundvikande och dessutom marknadsekonomiskt fördelaktig strategi. Men liksom skräpmat fyller magen med snabba kalorier, riskerar vi i Jag-Det att fastna i en cykel av ytliga och enkla interaktioner som kortsiktigt ingjuter njutning utan att bidra till någon verklig meningsfullhet. Parasociala relationer är ett sådant exempel på ”trygg” men futil relationell bukfylla.

Trots att vi tycks vara så präglade av en Jag-Det-logik, så verkar det ändå finnas något som skaver med den enslighet som följer, i synnerhet när orsaken till plågan är höljd i dunkel. En googling kring symptomen på enslighet (sorg, ångest, tomhet) ger snabbt svaret att den enslige troligen lider av depressiva symptom. Exempel på vanliga råd vid dessa tillstånd inkluderar: 1) håll dig aktiv, 2) bibehåll rutiner, 3) ägna dig åt meningsfulla aktiviteter och 4) omge dig med människor som vill dig väl! Men i Jag-Det-världen föreligger förstås risken att dessa goda råd tolkas genom samma individcentrerade paradigm som: 1) prioritera gymmet och arbetet, 2) håll ett strikt schema, skräddarsytt efter dina behov, 3) hitta fler arenor för självförverkligande, och 4) analysera dem omkring dig för att säkerställa att de verkligen kan ge dig vad DU behöver.

Ett självcentrerat relationsmönster ramas därigenom in som nödvändigt, och hotet om att ta skada av andras bristfällighet bekräftas genom en psykoterapeutisk nomenklatur. Den ensliga riskerar, om ingen hindrar henne, att fortsatt projicera ut sin enslighetsrelaterade ångest på omgivningen för att låta den andre utgöra det dåliga sällskapet, med inställningen att om DU bara ändrar på dig så kanske jag mår lite bättre – eller så får jag spola dig.

Den ensliga besvarar därefter ett formulär som mäter grad av ensamhet i samhället, där hon bejakar att hon känner sig fruktansvärt ensam. Dels stämmer det att hon känt så sedan lång tid tillbaka, dels riskerar förstås den ensliga att till sist bli verkligt ensam, när allt färre relationer i hennes liv tillåts betyda någonting och då hon utifrån de råd hon fått ständigt prioriterar sina egna behov framför andras. Resultaten från studien tas upp som ett centralt argument i samband med att kommunfullmäktige ska rösta igenom nästa viktiga motion som syftar till att bekämpa ensamheten i närområdet genom utökade kvällsöppettider på det lokala biblioteket.

I linje med detta sattes nyligen så kallade ”vänskapsbänkar” upp i min hemstad Malmö, för att frambringa möten och bidra till minskad ensamhet. Det kan tyckas hederligt och välment. Frågan är dock om inte denna strategi, liksom dem Pugh kritiserar i sin essä, riktar sig åt fel ensamhetsproblem. För hur ska fler sittplatser egentligen lösa problemet med enslighet? Risken är att dessa bänkar fylls av ensliga människor, som passar på att sitta där och lyssna på självhjälpspoddar. Men om vi verkligen vill höra till, kräver det att vi också låter andra göra detsamma.

”Den som inte klarar av ensamhet, klarar vanligen inte heller av att leva i nära relation till en annan människa.” (Cullberg, 1984)

Referenser

Adolfsson, L. (2020). Ensamheten kan bli livsfarlig: ”Som att röka ett paket cigaretter om dagen”. SVT Nyheter 2020-11-11 https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/kan-ha-samma-effekter-som-att-roka-ett-paket-cigaretter-om-dagen

Bornäs, H. (2024). Buber ger ossnycklar till ensamhetens paradox. Repons, 2024-12-24. https://tidskriftenrespons.se/artikel/buber-ger-oss-nycklar-till-ensamhetens-paradox/#:~:text=Martin%20Buber%20(1878%E2%80%931965),m%C3%A4nniskans%20tv%C3%A5%20f%C3%B6rh%C3%A5llningss%C3%A4tt%20till%20v%C3%A4rlden.

Cullberg, J. (1984). Dynamisk psykiatri. Stockholm: Natur & Kultur.

European Commission, Joint Research Centre. (u. å.). Defining loneliness. EU Science Hub. https://joint-research‑centre.ec.europa.eu/projects‑and‑activities/survey‑methods‑and‑analysis‑centre/loneliness/defining‑loneliness_en

Folkhälsomyndigheten. (2024). Ensamhet – förekomst, konsekvenser och åtgärder: En kartläggning. Stockholm: Folkhälsomyndigheten. Hämtad 2025-11-05, från https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/09eac2b8b63e4d79a9e1f79dcbc71409/ensamhet-forekomst-konsekvenser-atgarder.pdf

Halldorf, J. (2024). 300 000 svenskar firade jul ensamma – varför? Expressen, 2024-12-26. Hämtad 2026-01-02 från https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/300-000-svenskar-firade–jul-ensamma-varfor/

Hasslebäck, F. (2020). Många fler kan drabbas av ofrivillig ensamhet. SVT Nyheter 2020-06-04 https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/manga-fler-kan-drabbas-av-ofrivillig-ensamhet

Johannisson, K. (2009). Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarheten i förfluten tid och nutid. Stockholm: Bonnier.

Pugh, A.J. (2025) The unseen: Our crisis of work and technology is one in which too many people feel that nobody sees them as a fellow human being. Aeon, 2025-06-25. Hämtad 2025-12-16 från https://aeon.co/essays/our-crisis-is-not-loneliness-but-human-beings-becoming-invisible

Sartre, J.P. (1938/1985). Äcklet. Stockholm: Bonnier.

Ungdomsbarometern AB. (2020). Ensam hemma – en studie om ensamhet i boendet bland unga. Stockholm: Ungdomsbarometern. Hämtad 2025-11-05 från https://info.ungdomsbarometern.se/publika-rapporter/ensam-hemma

Valtorta, N. K., Kanaan, M., Gilbody, S., & Hanratty, B. (2016). Loneliness, social isolation and social relationships: what are we measuring? A novel framework for classifying and comparing tools. BMJ open, 6(4), e010799. https://doi.org/10.1136/bmjopen-2015-010799

Wang, F., Gao, Y., Han, Z., Yu, Y., Long, Z., Jiang, X., Wu, Y., Pei, B., Cao, Y., Ye, J., Wang, M. & Zhao, Y. (2023). A systematic review and meta-analysis of 90 cohort studies of social isolation, loneliness and mortality. Nature Human Behaviour, 7(8), 1307-1319. doi:10.1038/s41562-023-01617-6