Att Tinder och andra dejtingappar blivit en allt vanligare väg att inleda ett förhållande är knappast någon nyhet. Och om detta är en bra eller dålig utveckling råder det helt säkert delade meningar. En sak torde dock de flesta vara överens om. Tinder har i grunden förändrat hur vi träffar en blivande partner.
Fram tills ganska nyligen sökte människor sina kärleksrelationer huvudsakligen bland personer i den omedelbara omgivningen. Det kunde till exempel handla om en arbetskamrat, en bekant till en vän, någon på skolan eller syrrans kompis. En person i ens närhet väckte intresse och nyfikenhet. Kanske uppstod till och med förälskelse. Känslor som dessa fungerade sedan som drivkraft och motor i en längtan efter och försök att – inte sällan tafatt och trevande – närma sig den andre. Härliga fantasier om framtida möten blandades med rädsla för avvisande. Man såg kanske till att befinna sig på samma plats som subjektet för ens känslor, eller så tog man mod till sig och ringde upp personen för att föreslå ett biobesök eller en fika.
De senaste 5-10 åren, i och med att dejtingapparna alltmer tagit över sättet vi träffar en partner på, har detta mönster drastiskt förändrats. I denna nya kontext inleds sökandet med att du via en dejtingapp får tillgång till ett antal okända personer som du på förhand vet söker en partner. Du tar sedan utifrån fotografier, och ibland en kort presentationstext, ställning till om någon av dessa är en möjlig kandidat i ditt sökande. Du väljer sedan ut en eller flera personer som du visar intresse för genom att ”svajpa höger”. I de fall där intresset är ömsesidigt så inleds en kortare eller längre skriftlig konversation som eventuellt mynnar ut i ett möte i verkligheten. Om intresset består efter detta följer vanligen en period av fortsatt dejtande som i bästa (men sällsynta) fall övergår i ett förhållande.
Om du sida vid sida betraktar dessa båda sätt att försöka träffa en partner så lägger du kanske märke till att relationsskapandet i dem sker i omvänd ordning. Det mest centrala i hur vi sökte kärleken före dejtingapparnas tid var att känslor som intresse, nyfikenhet och förälskelse kom före och var det som motiverade vårt kontaktsökande och vår önskan att närma oss någon. Därefter lärde man känna personen och kunde då bedöma sådant som gemensamma intressen, värderingar och annat. I dejtingapparnas tidevarv är det precis tvärtom. Först presenteras man för ett stort urval av potentiella partners. Dessa gallras sedan utifrån faktorer som utseende, utbildning, intressen, vad man värderar i livet och hälsoideal (rök- och alkoholvanor, träning, vilken kost man föredrar och dylikt). Om känslor och attraktion faktiskt kommer att uppstå visar sig först då man träffar personen och är alltså det sista steget.
Påminner processen man genomgår när man försöker träffa någon via en dejtingapp inte om något annat? Något vi trott att vi lämnat bakom oss för länge sedan och som vi nu endast förknippar med vissa andra kulturer. Det jag syftar på är det för vårt samhälle så främmande arrangerade äktenskapet. Fast nu i den individualistiska form som den nyliberala ideologin erbjuder. Ett arrangerat äktenskap innebär att två individer gifter sig, inte utifrån att känslor och attraktion uppstått dem emellan, utan på grundval av att deras respektive familjer valt en lämplig partner baserat på dennes sociala status, släktförhållanden, religiösa tillhörighet och liknande faktorer. Först därefter är det dags för de blivande makarna att träffa varandra och i bästa fall tillsammans skapa en relation som är känslomässigt givande för båda parter.
Den strukturella likheten mellan detta arrangemang och sättet vi träffar någon på via en dejtingapp är enligt mig slående. Inledningsvis görs urvalet av en potentiell partner utifrån yttre faktorer som utbildning, intressen, värderingar etcetera. Först sist i processen beaktas de känslor som man hoppas ska uppstå.
I sin dejtingappform är det naturligtvis inte familjen som bestämmer vem du ska bli ihop med, utan marknadskrafterna. Tinderprofilerna fungerar som individens reklampelare där alla försöker sälja in sig själva. Jag vet, de flesta vill ju tro att de själva som fria individer valt sin partner. Men i det nyliberala samhället har, som den kulturkritiska filosofen Byung-Chul Han uttrycker det, makten blivit osynlig genom att dölja tvånget bakom en mask av frihet. De påbud som vi i tidigare epoker i vårt samhälle (bland annat styrningen av vem man skulle gifta sig med) tvingades underkasta oss har i vår tid internaliserats i de inre prestationskrav (till exempel att hitta den perfekta partnern) som vi påtvingar oss själva.
Men en stor skillnad finns det faktiskt mellan det arrangerade förhållandets traditionella respektive nyliberala form. Även om känslor och attraktion är något som i båda fallen kommer sist i processen så förhåller sig de två epokerna radikalt olika till dessa. I det traditionella arrangerade äktenskapet så är att välja bort sin partner i princip inget alternativ. Det du ställs inför är att, som vi säger i vår tid, ”jobba på relationen” för att se om känslor kan uppstå. I Tindervarianten vet vi alla vad svaret är på frågan vad man bör göra om inte förhållandet känns rätt. Ut på marknaden igen! Som den gamla reklamsloganen lyder – ”Because you´re worth it!”.
