Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver har mötts av omfattande kritik från journalister, kulturdebattörer, psykiatriker och akademiker. Samtidigt verkar många personer som själva har adhd eller känner igen sig i de erfarenheter som skildras ha tagit emot serien på ett betydligt mer positivt sätt. De beskriver den som mänsklig, viktig och berörande. För vissa tycks den ha erbjudit ett språk för erfarenheter som tidigare varit förknippade med skam och känslan av att vara annorlunda eller otillräcklig.
Det är naturligtvis svårt att veta hur representativa dessa sistnämnda reaktioner som framförallt uttryckts i sociala medier och kommentarsfält är. De utgör ingen opinionsundersökning. Men diskrepansen är ändå intressant. Hur kommer det sig att ett program som av professionella och kulturdebattörer beskrivs som förenklat, partiskt och närmast som reklam för diagnoser och läkemedel samtidigt kan upplevas som så betydelsefullt av människor som själva lever med de svårigheter som skildras?
Jag tror att denna motsättning säger någonting viktigt, inte bara om Alla mina bokstäver, utan också om vårt sätt att tala om psykiskt lidande. I den polariserade debatten riskerar den ena sidan att göra diagnosen till en alltför heltäckande förklaring, medan den andra blir så upptagen av att kritisera diagnosen att själva erfarenheten som människor försöker uttrycka genom den riskerar att hamna i skymundan.
Kritiken mot serien rymmer flera viktiga invändningar. Psykiatern och forskaren Johan Bengtsson har i Svenska Dagbladet skrivit att adhd inte sitter i hjärnan och kritiserat föreställningen att en adhd-diagnos skulle kunna förklara varför en människa fungerar och mår på ett visst sätt. Diagnosen samlar ett antal svårigheter och beteenden under en gemensam beteckning, men säger inte i sig varför de har uppstått. Det finns inte heller någon undersökning av hjärnan som kan avgöra om en enskild människa har adhd.
Som kliniskt yrkesverksam psykolog delar jag i mångt och mycket denna kritik mot psykiatriska diagnosers förklaringsvärde och validitet. Det finns en cirkularitet i att först använda en människas koncentrationssvårigheter, impulsivitet och rastlöshet för att ställa diagnosen adhd och sedan använda diagnosen för att förklara varför hon är okoncentrerad, impulsiv och rastlös. Det som inledningsvis är en beskrivning får efter hand karaktären av en bakomliggande orsak. Diagnosen riskerar då att framstå som ett svar på en fråga som egentligen fortfarande är öppen.
Jag delar också kritiken mot den biologiska förenkling som präglar delar av serien. När en människas svårigheter placeras i hennes hjärna finns det en risk att blicken riktas bort från hennes livshistoria, relationer och sociala villkor. Arbetslivets ökade tempo, skolans krav, bristen på återhämtning och föreställningen att vi ständigt ska utvecklas och prestera mer bildar inte bara en neutral bakgrund till lidandet. De är en del av den värld där vissa mänskliga egenskaper blir till funktionsnedsättningar.
Psykiatern Peder Björling har i kommentaren ”Låt mig påminna om vad adhd faktiskt är” uppmärksammat att Bergfeldt inför sin utredning säger att målet är att hon ska kunna prestera bättre. Han frågar om det verkligen är psykiatrins uppgift att hjälpa en redan högpresterande människa att ytterligare öka sin prestationsförmåga. Kanske finns det en punkt där frågan inte längre bör vara hur individen ska förändras för att klara sitt liv, utan om livet hon försöker klara behöver förändras.
Även kritiken mot de ekonomiska intressen som omger adhd-diagnostiken, som bland annat Selma Brodrej skriver om i Dagens ETC, behöver tas på allvar. När privata företag tjänar pengar på neuropsykiatriska utredningar finns ett ekonomiskt incitament till att fler människor söker utredning. Läkemedelsföretagen gynnas på motsvarande sätt av att fler diagnostiseras och påbörjar medicinering. SVT borde därför tydligare ha redovisat de ekonomiska kopplingarna hos en av programmets mest framträdande experter.
Det är också möjligt att känna igen den narrativa båge som kritikerna har uppmärksammat: först ett lidande som saknar namn, därefter diagnosen som ger en förklaring och slutligen läkemedlet som möjliggör ett bättre liv. I Dagens Nyheter har Katarina Bjärvall liknat denna dramaturgi vid läkemedelsreklam.
Det finns således många skäl att granska det sätt på vilket Alla mina bokstäver berättar om adhd. Men det är samtidigt någonting i delar av kritiken som skaver. Bergfeldts serie gör ett seriöst försök att beskriva erfarenheten av ett lidande inifrån. Den gör inte anspråk på att gestalta alla människors erfarenhet av adhd, och den bör inte heller bedömas som om den gjorde det. Den visar hur en enskild människa försöker förstå sin splittring, sin trötthet, sin oro och känslan av att inte räcka till. Just genom att berättelsen är personlig kan den hjälpa andra att känna igen någonting av sig själva.
Jag tänker att den stora tonvikten vid diagnosen är problematisk och att en del av kritiken hade kunnat undvikas om lidandet i högra grad hade fått stå för sig självt. Bergfeldts svårigheter hade varit verkliga även om de inte hade samlats under beteckningen adhd. Hennes berättelse hade kanske också blivit öppnare om diagnosen inte så snabbt fått inta rollen som den punkt mot vilken alla erfarenheter rör sig.
Samtidigt är det begripligt att programmet använder diagnosen för att ringa in berättelsen. Diagnosen erbjuder en struktur som gör erfarenheterna lättare att känna igen och tala om. Den gör berättelsen mer begriplig för en bred publik. Problemet uppstår först när denna struktur förväxlas med en fullständig förklaring till människans lidande.
Det är här jag menar att tre frågor som behöver hållas levande samtidigt alltför lätt blandas samman. Vi behöver undersöka vad adhd-diagnosen faktiskt kan förklara, men också lyssna till hur den enskilda människan upplever sitt lidande och vilken betydelse diagnosen kan få för hennes självförståelse. Till detta kommer frågan om de samhälleliga villkor som bidrar till att forma lidandet och avgör vilka sätt att fungera som blir problematiska.
Att adhd-diagnosen inte kan ge en fullständig förklaring till varför en människa lider innebär inte att lidandet som hon försöker förstå genom diagnosen är mindre verkligt. När dessa frågor glider samman riskerar kritiken av diagnosen att uppfattas som en kritik av personen som har fått den. Den som känner sig sedd av serien kan höra ännu ett besked om att hennes svårigheter egentligen inte finns, att hon överdriver eller att hon bara behöver skärpa sig. Samtidigt kan varken diagnosen eller den enskildes berättelse ensam förklara de samhälleliga villkor som formar hennes lidande. För att förstå psykiskt lidande behöver vi kunna röra oss mellan dessa tre nivåer utan att låta någon av dem upphäva de andra.
När en människa får en neuropsykiatrisk diagnos är det inte ovanligt att diagnosen inledningsvis får en mycket stor plats. Tidigare erfarenheter omtolkas och sådant som förut framstod som en rad separata misslyckanden fogas samman till en mer begriplig berättelse. Nästan allt kan under en period komma att betraktas genom diagnosen.
En sådan överidentifikation kan vara problematisk, men den är också lätt att förstå. Efter år av osäkerhet och självkritik har människan fått ett sammanhang som tycks bringa ordning i det som tidigare varit kaotiskt. Förhoppningsvis kan diagnosen med tiden få en mer begränsad betydelse. Den kan bli en del av vem man är utan att bli allt man är. Då behöver diagnosen inte avvisas, men den kan kompletteras med människans livshistoria, relationer, personlighet, sociala villkor och eget sätt att skapa mening.
I en tidigare intervju i Psyke & Samhälle samtalade jag med författaren Jessica Haas Forsling om hennes erfarenhet av att använda antidepressiv medicin. SSRI hade hjälpt henne ur ett tillstånd där hon inte längre orkade ta hand om sitt barn och finnas vid sin döende mammas sida. Samtidigt upplevde hon att läkemedlet dämpade känslolivet och tog någonting ifrån henne.
Hennes erfarenhet passade inte in i den polariserade debattens ytterligheter. Hon var varken entydigt positiv eller entydigt negativ till läkemedlet. Det hade hjälpt henne att hantera livet, men hjälpen hade haft ett pris. När personer på båda sidor av debatten läste hennes berättelse tycktes de uppmärksamma den del som bekräftade deras egen uppfattning och bortse från resten. Själv konstaterade hon att sanningen går förlorad när den ena eller andra sidan suddas ut.
Jag tänker att något liknande skett i debatten om Alla mina bokstäver. Den medicinska berättelsen riskerar att skymma de psykologiska, existentiella och samhälleliga dimensionerna av lidandet. Men kritikerna riskerar i sin tur att förminska den lättnad som en diagnos och en behandling faktiskt kan innebära för en enskild människa.
Att kritisera läkemedelsindustrin är inte detsamma som att förneka att läkemedel kan hjälpa. Att problematisera diagnosernas validitet innebär inte att de svårigheter som samlas under diagnosen är overkliga. Och att förstå lidandet i relation till samhället betyder inte att vi kan bortse från hur lidandet faktiskt upplevs av den människa som bär det. Det är därför olyckligt om debatten återigen stelnar i två positioner: för eller emot diagnoser, för eller emot läkemedel, biologiska orsaker eller samhälleliga förklaringar. Människans erfarenhet är mer motsägelsefull än så. Den kan inte utan att vi förlorar något väsentligt pressas in i någon av dessa positioner.
Alla mina bokstäver är ingen heltäckande skildring av adhd. Serien ger diagnosen en alltför stor förklarande kraft och kunde tydligare ha granskat både den biologiska förståelsemodellen och de ekonomiska intressen som omger diagnostiken. Samtidigt lyckas den gestalta någonting som flera av kritikerna tycks ha svårare att få syn på: hur det kan kännas att leva med svårigheter som andra människor inte ser och som man själv inte förstår. Den erfarenheten behöver granskas och sättas in i ett större sammanhang. Men den får inte ogiltigförklaras.
Om vi på allvar vill förstå psykiskt lidande behöver vi både lyssna till människors egna berättelser och samtidigt inte okritiskt godta varje förklaring som erbjuds. Vi behöver kunna ifrågasätta diagnosen och ändå värna den erfarenhet som människan försöker uttrycka genom den. Först då kan diagnosen bli ett möjligt språk bland flera, snarare än den slutgiltiga sanningen om människan.
