Varför betalar moderna människor inträde till en teater för att eventuellt somna en stund? Vad är det som lockar i den upplevelsen? Detta är frågor leg. psykolog Mattias Björnström ställer sig efter att ha sett föreställningen Vissa somnar helt. I denna essä för Psyke & Samhälle reflekterar han kring om man kan se detta som en längtan efter en lugn oas i ett alltmer hetsigt samhälle och som ett svar på människans sökande efter att uppleva resonanta relationer till världen.

Pianisten Anders Teglund och konstnären Sara Granér har under några år uppfört föreställning Vissa somnar helt på olika platser i Sverige. Teglund spelar piano och Granér projicerar vad hon tecknar i realtid på en stor skärm.

Besökarna erbjuds att lägga sig på yogamattor i närheten av Teglunds piano och blicka upp mot skärmen. I inledningen skriver Granér en kort förklaring om att föreställningen utforskar området mellan sömn och vakenhet för att sedan teckna bilder som hon också manipulerar med digitala verktyg. Musiken böljar fram och även om teman och melodier återkommer är det stundtals svårt att uppleva någon tydlig form, vilket förstärker den smått hypnotiska stämningen. Granérs teckningar växer fram på skärmen och samspelar ibland rytmiskt med musiken.

Jag såg föreställningen på Varbergs Teater, sittande, då alla yogamattor redan var upptagna. Jag vet inte om det var så att jag somnade en stund medan tankarna flöt fram och tillbaka. Kanske befann jag mig i det där mellanläget mellan sömn och vakenhet som Granér i sin inledning förklarar kallas ”hypnogoga tillstånd”. Relativt snabbt hördes dock snarkningar från yogamattorna framför mig.

I kontrast till föreställningen Vissa somnar helt möttes jag för en tid sedan av en reklamskylt på Arlanda med texten ”Jetlag is for amateurs…”. Kastade man en snabb blick på skylten var det stor risk att man bara fick med sig det påståendet då hänvisningen till att ett fik som säljer juicer snart skulle öppna var skriven med betydligt mindre text under vad som verkade vara huvudbudskapet. Punkterna som avslutade meningen verkade syfta på frågan om jag ville vara en amatör eller inte. Som ett uppfodrande ”så, hur ska du göra med din jetlag?”, en uppmaning att ta kontroll över min kropp, min tidsuppfattning och min relation till världen. 

I båda de här exemplen finns tydliga ingångar till den analys och kritik av den senmoderna människans relation till världen som Hartmut Rosa (2019; 2020) för fram i böckerna Resonance: A Sociology of Our Relationship to the World och Det vi inte kan råda över: om vårt förhållande till världen. Rosas huvudtanke kan sägas vara att den logik som ligger bakom den senmoderna tidens utveckling är en ständig stegringsdynamik, en självpådrivande acceleration som kräver ständig förändring för att upprätthålla stabilitet. Just denna motsägelsefullhet, att det krävs kontinuerliga förändringar för att bibehålla status quo, är vad Rosa menar är specifikt för vår tid.

Vi står överallt och alltid ”på nedåtgående rulltrappor: om och när vi stannar upp, förlorar vi terräng i förhållande till en högdynamisk omvärld, som vi i alla hänseenden konkurrerar med.”

(Rosa, 2020, s. 18).

Vi behöver hela tiden ta steg uppåt för att inte åka neråt. Stegringsdynamiken, menar Rosa (2020), skapar också ett stort behov av att göra världen tillgänglig, att öka vad han kallar förfogbarheten. Rosa identifierar fyra olika sätt med vilka vi söker öka förfogbarheten – att synliggöra och öka kunskapen, att göra något nåbart och åtkomligt, att göra det möjligt att behärska eller kontrollera samt att ta i anspråk för att öka nyttan. Ett behov av att ständigt öka räckvidden för att inte halka efter i konkurrensen.

En viktig poäng Rosa (2020) gör i sin kritik av denna hållning är att jakten på att öka förfogbarheten ofta slår över i dess motsats: världen upplevs i stället som allt mer oförfogbar och hotfull.

Ju mer man försöker kontrollera resultatet desto mer ökar risken att det slår tillbaka mot en.

Rosa menar att det alltid finns en konstitutiv oförfogbarhet, en rest som inte går att komma åt. Denna oförfogbarhet kan uppfattas som fientlig. Rosa tar exemplet på hur människor som hugger ner skog för att göra marken tillgänglig för odling skapar så mycket erosion ”att det blottlagda utsnittet av världen blev hårt och ofruktbart och i denna mening rent av fientligt” (Rosa, 2020, s.31).

Överfört till mitt exempel om jetlag blir den egna kroppen något som ska förfogas över och om den inte lyder kan den uppfattas som fientlig, icke samarbetsvillig. Den tröghet som finns inbyggd i den mänskliga kroppen ses som den retsamma rest av oförfogbarhet som stör den ständiga rörelsen framåt.

Rosa (2019) menar att kroppens biologiska begränsning skulle kunna vara en möjlig gräns till det framrusande samhällets ökande acceleration. Att långsamheten i regleringen av våra kroppar inte helt går att övervinnas.

Vårt återkommande behov av sömn går att se som en sådan tröghet eller gräns för vad som är möjligt för människan.

På internetforum för interkontinentala resor, menar Rosa (2019), finns det en sorts konsensus om att målet är att kontrollera kroppens funktioner och övervinna problemet med jetlag. Med hjälp av planering och disciplin ska sömnen tyglas. Kroppens långsamhet görs om till en fråga om viljekraft. Rosa citerar en framgångsrik affärskvinna som menar att hon inte får jetlag för att hennes kropp är underkastad hennes vilja och sammanfattar ”man behöver bara vara tillräckligt beslutsam, pigg och envis” (s.100, min översättning). Denna inställning, eller med Rosas ord, relation till världen och den egna kroppen är vad reklamskylten på Arlanda konnoterar till. Ur det perspektivet är reklamskylten inte bara en marknadsföring av ett enskilt företag utan även en påminnelse om allas vår plats på den nedåtgående rulltrappan. 

Utöver Rosas (2019) analys av accelerations- och stegringsdynamiken i det senmoderna samhället utvecklar han via begreppet resonans och dess motsats alienation en teori om hur människor relaterar till världen. 

Resonans är en levande relation som står i kontrast till en stum eller motbjudande upplevelse av världen, alienation.

Utifrån dessa begrepp analyserar han tre olika resonansaxlar – utsnitt av världen där resonans kan uppstå men där vi också kan möta världen som obehaglig. Den horisontella axeln inbegriper exempel inom familj, vänskap och politik. Till den diagonala axeln knyter han saker, arbete, skola och sport. Slutligen för han in religion, natur, konst och historia under den vertikala resonansaxeln.

Rosa visar till exempel hur förväntningar på resonanta upplevelser i den senmoderna tiden blivit allt tätare knutna till familjen och hur det finns en bild av familjen som en lugn oas i en i övrigt tävlingsinriktad värld full av konkurrens. Rosa (2019) hävdar dock att en sådan oas inte är möjlig – det går inte att upprätta isolerade öar av resonans i en annars motbjudande värld. Då familjen är en organiserande enhet i samhället, kopplad till lagar och sociala förväntningar, kan också den underkastas kontroll och förväntningar på optimering.

Resonans eller resonanta upplevelser blir enligt Rosa (2019) svårare att uppnå utifrån den förhärskande stegringsdynamiken – de är inte något som går att tvinga fram eller hålla kvar.

För att resonans ska uppstå behöver människan vara tillräckligt öppen för att kunna bli berörd och/eller förändrad av något i världen. Samtidigt behöver båda sidor av den resonanta relationen vara så avgränsade att de kan tala med sin egen röst, det vill säga; resonans är inte ett eko av något eller en total sammansmältning.

Konstituerande för den resonanta relationen till världen är också en grundläggande otillgänglighet, det som är oförfogbart. Det finns situationer, relationer eller sammanhang där möjligheterna är större att uppleva resonans men det är aldrig något som går att utlova. Något så enkelt som att lyssna på ens favoritmusik kan vara grunden till en resonant upplevelse, men många vet också med sig att om man lyssnar på musiken gång på gång kommer den till slut att kännas främmande och konstig, kanske till och med tom och motbjudande.

Rosa (2019) betonar också att resonans inte är en känsla, det är ett sätt att relatera, varför upplevelsen av negativa känslor som sorg eller ensamhet kan utgöra grund för resonans. Han tar exemplet med att någon sett en film och säger: filmen var väldigt bra, jag grät hela tiden!

I mina två inledande exempel kan man se att de förordar väldigt olika relaterande till världen. Den framgångsrika kvinnan som inte får jetlag har inget intresse av att vara öppen inför världen så att den på något sätt kan beröra eller påverka henne. Hon beskrivs som så avgränsad från världen att hon inte kan höra den överhuvudtaget. Och osäkerheten kring om man ska lyckas somna på flygresan är inget hon inte kan kontrollera, för henne är inget otillgängligt. 

Föreställningen Vissa somnar helt uppmanar besökarna till en annan inställning, titeln betonar ovissheten och det oförfogbara i sömnen. Då teckningarna och musiken inte har något tydligt narrativ eller betydelse får de på ett sätt tala för sig själv och dina tankar får tala för sig själva. Kanske blir man berörd på ett sätt som man bär med sig från kvällen, kanske somnar man helt.

Rosa (2020) menar att strävan efter att öka förfogbarheten och effektiviteten leder till krav på att verkligen få vad man betalt för. 

Han lyfter ett exempel på hur konsertbesökare blivit besvikna på att musikerna inte levererat vad som utlovats. Har man betalat för en upplevelse är det minsann upp till arrangören att tillhandahålla den! Det man betalat för ska vara verkligt, det ska gå att få tag på, kontrollera och det ska ge någon sorts effekt.

Rosa ställer dock frågan vad det betyder när man köper en konsertbiljett. Kan man göra anspråk på att ”artisterna är punktliga, på gott humör och inspirerade? Att det inte finns något störande biljud? Att konserten eller föreställningen varar i minst 90 minuter?” (2020, s. 126) Behöver arrangören ansvara för att en gitarrsträng gick av eller att ett trumstativ ramlade omkull?  Kan man kräva pengarna tillbaka om man inte somnar under föreställningen Vissa somnar helt? Man kan tolka titeln som ett sätt att förhålla sig till den frågan, att spela med förväntningar och kontroll.

Så varför betalar man då för att kanske somna på en teater? Det är inte sömnen som lockar utan ordet ”vissa”, ett ord som erbjuder ett förhållande till ovisshet. Man skulle kunna se det som att föreställningen erbjuder ett varsamt förhållningssätt till osäkerhet, där påståendet på Arlanda snarare betonar kontroll och effektivitet. Det är en svår balansgång att förhålla sig till ovissheten. Att kalla föreställningen ”Vi kanske kommer uppträda” och ibland dyka upp på scenen och ibland inte hade inte upplevts som varsamt. 

I slutet av föreställningen ställs frågan om sömn och vakenhet på sin spets när Granér med några streck förvandlar vad som till en början var skuggor från tre träd till dödskallar som ligger nedgrävda i jorden. Att somna kan också innebära att dö, som i att ”somna in”, då människans relation till världen helt upphör. Så hur behåller man ett levande förhållningssätt till världen utan att antingen ge upp, lägga sig ner och somna in eller pressa varje droppe ur livet och på samma gång uppleva världen som stum och fientlig?

Rosa ger inga tydliga svar men hans analys och kritik av den moderna människans relation till världen pekar på vikten av att låta något finnas bortanför horisonten. Att ha en livgivande relation till det man saknar och inte kan förfoga över.

Referenser

Rosa, H. (2020). Det vi inte kan råda över: om vårt förhållande till världen. Daidalos. (Originalverk publicerat 2018)

Rosa, H. (2019). Resonance: A Sociology of Our Relationship to the World. Polity Press. (Originalverk publicerat 2016)