Karla Backlund är statsvetare och Sara Enegren är blivande psykolog. I denna essä för Psyke & Samhälle reflekterar de kring hur psykologi och politik behöver förstås ihop och hur insikter från psykologi kan vara användbara i strävan efter att skapa ett gott och levande samhälle.

Både psykologi och politik handlar i grunden om att främja ett gott liv, på individ- respektive samhällsnivå. Som nästan färdig psykolog respektive statsvetare och politisk tjänsteman är det därför kanske naturligt att våra diskussioner ofta handlar om just förhållandet mellan psyke och samhälle. Inte utan uppgivenhet återkommer vi gång på gång till det uppenbara i att människors mående påverkas av samhällsfaktorer, såsom möjlighet till sjukersättning och sociala skyddsnät, och vi har länge sett psykisk ohälsa som en av många politiskt ignorerade frågor. En insikt som vuxit fram i takt med att vi kommit ut i arbetslivet är dock att psykisk hälsa är mer än en politisk fråga bland andra. Vi menar att frågan om hur vi mår är grunden för all politik och därför helt avgörande för vår förmåga att föreställa oss ett bättre samhälle.

“Samhället är sjukt” är en formulering som unga kunnat relatera till i alla tider, men kanske har den idag en alldeles särskild tyngd? Klimathotet är överhängande, den tekniska utvecklingen accelererar i en takt som verkar svår att kontrollera och samhällsklyftorna bara fortsätter att växa. 

Oroligheterna på samhällsnivå speglas också i människors vardag.  Vi får notiser om att barn inte längre kan leka med fantasi eller göra kullerbyttor, men däremot drömmer om att tjäna mycket pengar, medan ungdomar fokuserar allt mer på det “lilla livet” och engagerar sig allt mindre i samhällsfrågor. 

De senaste årens nyord ger en lägesbild av den hopplöshet som många idag upplever: Doomscrolling – att överkonsumera innehåll på sociala medier, t.ex. stora mängder negativa nyheter, under en alltför lång tidsperiod utan uppehåll (underförstått, tills livet känns alldeles meningslöst eller dystopiskt). Brainrot – ett förslöat tillstånd som orsakas av ett oändligt skrollande av femsekunderscontent, så att man nästan känner sin kognitiva funktion förfalla. 

Vi kan inte se hur man skulle kunna tolka dessa fenomen som något annat än varningssignaler på att vi som samhälle gör något allvarligt fel. Inte minst för att det också visar sig i folkhälsan. Få har väl missat att vi under de senaste decennierna sett en ökning av psykisk ohälsa i befolkningen; såväl barn som vuxna uppger idag i högre grad psykiska besvär såsom stress, oro och sömnsvårigheter (Folkhälsomyndigheten 2024). Andelen barn och unga vuxna som har en psykisk störning eller ett psykiatriskt tillstånd ökar, särskilt vad gäller depressioner och ångestsyndrom (Socialstyrelsen 2019). Förskrivningen av antidepressiva läkemedel har ökat jämte den ökade diagnostiseringen – idag har var fjärde man och mer än var tredje kvinna någon gång hämtat ut antidepressiv medicin (Socialstyrelsen 2024; Folkhälsomyndigheten 2023).

Det låter minst sagt lite sjukt. 

Psykisk ohälsa – en individuell angelägenhet? 

Det är inte så att vi saknar ett samtal om psykisk ohälsa idag. Frågan är tvärtom ständigt närvarande – på arbetsplatsen, vid middagsbordet, i TikTok-flödet och i den politiska debatten – på ett sätt som nog saknar motstycke i historien. Samtidigt är det tydligt att vi missar något avgörande: den ökade medvetenheten har inte hindrat problemen från att eskalera. 

I ljuset av detta har kritiska röster höjts gentemot ett överdrivet psykologiserande av de problem människor möter i livet och samhället. Svårt i skolan? ADHD-diagnos och medicinering. Stressigt i arbetslivet? Testa mindfulness. 

När samtalet når politikens arena tycks lösningarna stanna vid reaktiva och strikt individbaserade åtgärder, som nattlås för sociala medier, utökad förskrivningsrätt för ADHD-medicin eller en nationell stödlinje för psykisk ohälsa. De bredare samhällsfrågor psykiska besvär ofta bottnar i förblir märkligt nog utanför det politiska rampljuset. Visst pratar vi allt mer om hur vi mår, men frågan har också blivit fullständigt avpolitiserad. 

Detta är kritik vi både instämmer i och själva har formulerat. Dock betyder inte det att insikter från psykologi och psykoterapi ska hållas borta från samhällsfrågorna. I det offentliga samtalet upplever vi att psykologi ofta reduceras till det som händer i terapirummet. Men psykologi är mer än ett verktyg för att behandla individer. Det är också en vetenskap som liksom andra samhällsvetenskaper hjälper oss att förstå, och därmed förändra, samhället i stort. Vi tror att detta är särskilt angeläget i en tid då våra folkvalda ledare verkar så vilsna. Medan frågan om vad som egentligen är viktigt för en människa är en naturlig del i psykoterapi, lyser den med sin frånvaro i politiken. 

Drömmen om det goda samhället 

Det kanske låter självklart att politiken ska sträva efter ett samhälle där människor mår bättre. Men risken med avpolitiseringen och den utbredda acceptansen av psykisk ohälsa är att den börjar ses som statisk – “vissa mår dåligt och så är det bara”. Lösningen kan då endast ligga i ökad tillgång till terapeutisk eller medicinsk hjälp för de stackars olycksfåglarna. Detta är problematiskt eftersom det osynliggör hur psykisk hälsa påverkas av samhällsfaktorer. Men problemet går djupare än så: när vårt mående upphör att vara en politisk fråga riskerar vi också att förlora själva drivkraften till att förändra samhället. För om vi inte kopplar frågor om ekonomi, jämlikhet, klimat eller arbetsliv till hur vi mår – varför ska vi alls bry oss?

Egentligen handlar detta om politikens själva kärna. Visioner om “det goda samhället” måste per definition bygga på att människor kommer att må bättre i det. Men om mående endast ses som en individuell angelägenhet så finns det inte längre någon mening med att gemensamt försöka förbättra samhället. När måendet kopplas loss från politiska visioner så tappar vi förmågan att föreställa oss en bättre framtid. Det blir oklart vad “bättre” ens innebär. 

Snarare än att sträva mot en framtid där människors liv faktiskt är bättre, verkar politikens syfte idag vara att till varje pris upprätthålla status quo. Vi vill förvalta det som är eller det som varit, aldrig föreslå något nytt eller obeprövat, av rädsla för att det skulle kunna bli värre.

Men är det så vi vill ha det? Om inte, hur har vi hamnat här? Varför verkar det så svårt för både politiker och väljare att föreställa sig något annat? 

Ett talande exempel i vår samtid är uppgörelsen om det finanspolitiska ramverket, som sätter gränserna för alla offentliga utgifter och därmed i princip all politik. Sverige har idag enorma investeringsbehov i form av t.ex. nya stambanor, elnät, underhåll av vägar, järnvägar och renovering av avloppssystemen. Dessa investeringar uppgår sammanlagt till belopp som experter från både vänster och höger menar är omöjliga – eller åtminstone djupt oansvariga – att täcka utan statliga lån (Arena Idé 2024; Calmfors 2023). Investeringar i samhällsnyttig infrastruktur menar också så gott som alla partier är helt nödvändigt. Alla vill vi ha tåg som kommer i tid och rent vatten i kranen. Ändå förblir sådana lånefinansierade investeringar omöjliga i det nya ramverk som Moderaterna och Socialdemokraterna enats om. Motivet? Ordning och reda i statens finanser för att inte upprepa 90-talskrisen. Detta trots att Sverige idag, efter decennier av restriktiv finanspolitik, har en av EU:s lägsta statsskulder. 

Är detta logiskt och hållbart? Eller är det rädslan som styr? 

Denna brist på långsiktighet är inte bara ett problem på policynivå, utan speglar hur vi människor ofta agerar när vi styrs av rädsla. “Politiken” kan framstå som ett abstrakt koncept, men bakom politiska beslut finns individer med samma känslomässiga drivkrafter och begränsningar som hos oss alla. Det berör kanske allra tydligast våra politiker, men även vi väljare är en del av politiken. Politiska beslut, som hur vi väljer att rösta, speglar ofta en dragkamp mellan rädslor och visioner. 

Ångestens diktatur

Många i vår samtid, väljare som politiker, tycks ha fastnat i en ångestens diktatur. Ångest är en stark drivkraft. Men även om rädslorna känns verkliga och till och med kan vara berättigade, gör de oss ofta kortsiktiga. De begränsar oss till att reagera snarare än agera strategiskt. Faktum är att det är själva syftet med ångesten – att på ett reaktivt sätt hantera faran här och nu. Med andra ord är det varken konstigt eller ett tecken på en djupare karaktärsbrist, utan bara så vi fungerar. Precis som människor i allmänhet kan politiska aktörer fastna i ett evigt minimerande av risker för att undvika misslyckanden. Men vi som samhälle måste fundera på om det över huvud taget är möjligt att driva ambitiösa politiska projekt, eller ens bygga samhällen som möter våra långsiktiga behov, om vi inte kan acceptera någon grad av risk. 

Utöver att ångesten leder till problem i sig så följs den ofta av depression. Kanske kan vi beskriva det som en “politisk depression”: ett begrepp som vanligtvis syftar på en individs känslor av hopplöshet och maktlöshet inför samhällets framtid, men som lika gärna skulle kunna tillämpas på politiken själv. Dagens politik tycks präglas av en brist på framtidstro och en svag tilltro till den egna förmågan. Passivitet, kortsiktighet och frånvaro av framtidsvisioner är bara några av symtomen. Konsekvenserna av detta ser vi i att över hälften av dagens unga inte längre tror att våra politiker kan lösa samhällsproblemen och i att tron på demokratin, själva grunden för vårt samhälle, minskar (Ungdomsbarometern 2024). 

Politiken behöver därför, precis som individer, börja aktivera sig och avstå från ångestdrivna beteenden. Man måste närma sig det som väcker obehag. Detta kräver inte bara mod, utan också en klar idé om varför man ska utsätta sig för risken. Här måste politiken återvända till sina grundläggande värderingar och mål. Vad är det egentligen vi strävar mot? 

Politik för ett liv värt att leva 

Inom kognitiv beteendeterapi talar man ibland om “döda människors mål” – mål som handlar om att undvika snarare än att uppnå något – som att inte känna ångest, sluta hetsäta eller aldrig misslyckas. Det är en “död persons mål” eftersom en död kan uppfylla det bättre än en levande människa. En död person använder aldrig droger, skriker aldrig på sina barn, får aldrig panikattacker och låter aldrig sina känslor gå ut över andra. På samma sätt ser vi hur politiken ofta agerar efter mål som handlar om att undvika katastrofer snarare än att formulera visioner för vad samhället ska vara. Att aldrig genomgå en ekonomisk kris eller att spendera så lite pengar som möjligt skulle ett samhälle helt tomt på människor klara bättre än ett levande. Det är ett dött samhälles mål. 

Döda mål leder lätt till känslor av hopplöshet, eftersom de varken ger riktning eller mening. Det handlar inte om att det är orimligt att vilja undvika ekonomiska kriser, utan om att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå långsiktiga, meningsfulla förändringar genom att utgå från vad man inte vill.

För att främja ett liv värt att leva – eller för den delen ett samhälle värt att leva i – behöver vi istället våga artikulera det vi faktiskt vill och sätta positiva, värderingsdrivna mål. En psykolog kan till exempel fråga sin patient: “Om du inte drack alkohol, vad skulle du göra istället?” eller “Om du inte skrek på dina barn, hur skulle då du vilja interagera med dem?”. På samma sätt önskar vi ställa frågan: Vad skulle politiken vilja göra om man inte lät sig styras av rädslan för allt som kan gå fel? Om vi vågade tro på att ett gott samhälle är möjligt, hur skulle det kunna se ut? 

Från individuell uppgivenhet till kollektivt ansvar 

Förändring är svårt. Det går ofta långsamt, blir sällan som vi tänkt, och kräver att vi accepterar osäkerhet och risken för motgångar och misslyckanden. För att det ska kännas meningsfullt krävs mer än visioner; det krävs också hopp. Hopp är inte en naiv förväntan om att allt kommer att lösa sig, utan en övertygelse om att det är värt att försöka även om resultatet är osäkert. Psykologin visar att hopp växer genom handling – när vi ser våra värderingar omsättas i praktiken. Vi behöver veta vad vi vill, men också tro på att det är möjligt. 

“Terapisamhället” kritiseras ofta för att lägga allt ansvar på individen. Det är riktigt att vi behöver acceptera det man själv inte kan påverka just här eller just nu, samt att det krävs större samhällsförändringar än ökad tillgång till terapi för att komma till rätta med våra problem. Som individ är det inte konstigt att känna sig maktlös när vi i våra nyhetsflöden dagligen översköljs av hela världens problem och lidande. – Det är väl inte mitt fel att världen ser ut som den gör, och inte mitt ansvar att bära alla världens problem? 

Samtidigt tror vi att just förmågan att skapa aktörskap är en styrka hos psykoterapin. Känslan av att man kan påverka situationen för sig själv eller de runt omkring är avgörande för att känna hopp. “Terapisamhället” är en produkt av sin samtid; att psykologiska insikter individualiseras och kommersialiseras till det yttersta är förväntat i ett individualistiskt, nyliberalt samhälle. Vad vi vill uppmana till är istället en kollektiv ansvarskänsla för vårt gemensamma samhällsprojekt. Vi som lever i Sverige, en av världens allt mer sällsynta demokratier, har faktiskt en röst och kan påverka. Vi måste se det ansvar vi har för att förvalta och utveckla det tillsammans. 

Om det finns något vi kan lära oss av både psykologi och politik så är det att förändring är möjligt. Ett liv eller ett samhälle präglat av oro, passivitet och brist på ambitioner kan omformas till något nytt och bättre. För att politiken återigen ska kunna formulera visioner om “det goda samhället” så måste vi börja se människors välmående som den grundläggande politiska fråga det faktiskt är. Och för att det ska kunna ske måste vi våga ställa de stora frågorna. Vad ska ett gott liv innebära i vår tid? Vad ska människor kunna förvänta sig av samhället runt omkring dem? Först då kan vi börja drömma större – och skapa ett samhälle där individer inte bara överlever, utan verkligen mår bra.

Referenser

Arena Idé (2024). Det finanspolitiska ramverket – En skuggöversyn.

Calmfors, Lars (2023). Nytt ramverk för finanspolitiken. 

Folkhälsomyndigheten (2023). Psykisk hälsa och suicid i Sverige – Statistik om nuläge och utveckling fram till 2022. 

Folkhälsomyndigheten (2024). Statistik om psykisk ohälsa i Sverige.

Socialstyrelsen (2019). Inrapporterade depressioner och ångestsyndrom bland barn och unga vuxna – utvecklingen till och med 2018.

Socialstyrelsen (2024). Förekomst av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna: Aspekter av socioekonomiska utmaningar och förutsättningar.

Ungdomsbarometern (2024). Rapportsläpp: Generationsrapporten 2024.