Sara Westin är filosofie doktor i kulturgeografi och har en grundutbildning i psykoterapi med integrativ profil; affektfokuserad psykodynamisk terapi och KBT. I denna essä reflekterar hon utifrån begreppet bortdrivningsoro kring hur den nyliberala ideologi som dominerar i samhället avspeglas inom två på ytan helt skilda sfärer – bostadsmarknaden respektive anställningsvillkoren på universitetet.

Häromdagen hittade jag en tio år gammal anteckning från tiden jag arbetade som forskare. En A4-sida med nedklottrade reflektioner kring likheterna mellan min egen situation som tillfälligt anställd forskare vid ett svenskt toppuniversitet respektive situationen för de människor jag hade intervjuat i ett forskningsprojekt om renoveringen av miljonprogrammet. Utmärkande för de sistnämndas situation var att de stod inför hot om en påtvingad flytt. De kände oro inför att behöva lämna sina hem, inför att bli renovräkta – ett ord som beskriver när en hyresvärd i samband med renovering höjer hyran så mycket att hyresgästerna inte kan bo kvar, ett fenomen som ökat i Sverige under senare år (Westin 2011; Polanska & Axén 2021).

Som anteckningen – och mitt minne – vittnar om levde jag mig in i denna oro. Varför då, kan man fråga sig? På ytan var likheterna få; jag bodde vid tillfället tryggt, i en hyresrätt som redan hade stamrenoverats och där hyran var stabil och jag hade en bra lön. Men det gällde inte mitt boende utan mitt arbete; dagarna för det var nämligen räknade – som för alla tillfälligt anställda i gig-ekonomins tidevarv (se Eliasson 2019). För om några år skulle mitt visserligen ovanligt generösa forskningsstipendium vara förbrukat och har man som forskare inte lyckats skaffa fram mer pengar tar anställningen slut och någon annan intar ditt (åtråvärda) arbetsrum.

---

Jag återkommer till situationen i akademin, men först vill jag säga att pressen att tvingas lämna sitt hem, en plats man har en anknytning till, har ett namn: displacement pressure – ett kulturgeografiskt begrepp fritt översatt till bortdrivningsoro.[1] Oavsett vad den hotande tvångsflytten beror på, och oavsett om det sker en faktisk flytt eller inte, är det fråga om en reell oro som kan påverka människan – och hela bostadsområden – djupt (Davidson 2009; Westin 2021).

Bortdrivningsoro på den nyliberala bostadsmarknaden

Författaren Maria Küchen skildrar vad som hände när det hyreshus hon bodde i skulle ombildas till bostadsrätter, vilket tvingade henne och andra – som antingen inte hade råd att köpa eller som inte ville bli bostadsrättsägare – att gå i konflikt med grannarna och till slut även lämna:

Själv var jag livrädd. Jag kunde inte sova, inte äta, jag grät, jag mejlbombade politiker och andra för att få dem att förstå den katastrofala vidden av vad som pågick. Det hjälpte inte. Grannar som hade varit vänner blev fiender, började kalla varandra hemska saker. En dag låg det en bajskorv i trapphuset på mitt våningsplan där de flesta boende var emot en omvandling. (Küchen i Werne 2010, s. 8.)

Maria (ibid.) valde att fly pressen och oron och flyttade från Stockholm: ”Jag kände inte längre att jag som medborgare hade något värde i stadens ögon, i de styrandes ögon, jag var helt enkelt för fattig. Jag försörjde mig men det räckte inte, jag tjänade pengar men inte tillräckligt mycket pengar.” Maria blev bortdriven av politikers beslut att sälja ut majoriteten av stadens hyresrätter i innerstaden, och det hon ger uttryck för skulle kunna benämnas som ett svårt fall av bortdrivningsoro.

Problemet med bortdrivning i staden är inte nytt, ofta har det skett i samband med de stora stadsförnyelseprojekten under 1900-talets mitt. Flera internationella och nationella studier har skildrat de sår och den sorg det åsamkar individer och gemenskaper, särskilt redan utsatta grupper (se Fullilove 2004; Fried 1963; Hurtig 1995; Marris 1974). I Sverige har problemet aktualiserats på senare år i samband med att miljonprogrammet har behövt renoveras, men framförallt som en följd av att Sverige har blivit mer nyliberaliserat (Baeten et al. 2017; Hedin et al. 2012). ”Ett utmärkande drag för nyliberalismen är att den överger [den] liberala uppfattningen om separata ekonomiska, sociala och politiska sfärer, och utvärderar alla tre enligt en enda ekonomisk logik.” (Davies 2014, s. 20, min översättning). Nyliberalism, i kontrast till klassisk liberalism, särskiljer sig genom dess betoning på konkurrens – inte bara på marknaden utan i allmänhet (Read 2009, s. 27f).

Sociologen Håkan Thörn (2012) sammanfattar vilka konsekvenserna kan bli av bortdrivning:

På samhällelig nivå är effekten ökad segregation. […] På en social nivå trasar man sönder väl fungerande sociala miljöer och nätverk, som för många resurssvaga grupper har blivit livsnödvändiga i kölvattnet av ökade sociala klyftor och en nedmonterad välfärdsstat. På en psykologisk nivå har människor som tvingats flytta (särskilt äldre) drabbats av depressioner som de aldrig hämtat sig ifrån.

Redan 1872 konstaterade Friedrich Engels i sin bok The Housing Question att bortdrivning av arbetarklassen från städernas centrala delar är en effekt av kapitalismen (Hodkinson 2012, s. 433). Ur en ekonomisk synvinkel, där marknadens lagar om utbud och efterfrågan styr, är bortdrivning inte en olycklig sidoeffekt av att fastighetsägare höjer hyran, utan själva målet. Kan man inte betala en höjd hyra finns det alltid någon annan som kan!

En nationalekonom jag intervjuade angående den i Sverige sedan länge heta frågan om marknadshyror kontra reglerade hyror, förklarade utan omsvep att “fel personer bor på fel plats”. Med andra ord, har du en låg inkomst och bor på en attraktiv adress, med en hyra som hittills har varit överkomlig, är det något som är ”fel” (Westin 2021). Rent principiellt borde du – för samhällsekonomins skull, ja för välfärdsekonomins skull (där ordet välfärd i den ekonomiska litteraturen har omdefinierats till oigenkännlighet) – ge plats åt någon med mer pengar, som kan betala marknadspris.

Detta neoklassiska imperativ är en del av nationalekonomin och dess historia. Exempelvis listar ekonomerna Milton Friedman & George Stigler, i deras pamflett Roofs or Ceilings? The Current Housing Problem (1946), bortdrivning till följd av kraftigt höjda hyror som en fördel (s. 9). ”Det som är sant är att under fria marknadsförhållanden kommer de finare kvarteren att gå till dem som betalar mer.” (ibid., s. 10, min översättning).

I Sverige utvecklades under årtiondena kring 1950-talet en välfärdsinriktad politik som såg till att reglera mycket av kapitalismens verkningar, för att garantera en god bostad och ett tryggt hem till alla. Men på senare tid har vi alltså sett en marknadisering där till och med allmännyttiga bostadsbolag uppmanas agera ”affärsmässigt” (Grander 2020). Bostadskrisen och framförallt bostadsojämlikheten breder ut sig (Bengtsson 2022; Listerborn 2018). Genom kravet på ”affärsmässighet” har även allmännyttiga hyresvärdar kommit att betrakta bortdrivning vid renoveringar som en fördel – vilket märks genom uttryck som att “nå nya kundgrupper” (Westin 2011).

---

Journalisten Stephen Metcalf (2017) påminner oss om att ett utmärkande drag hos nyliberalismen som ideologi är den ständiga omprövningen av individens status som antingen ”vinnare” eller ”förlorare”, och att den upphöjer konkurrens till den enda organiserande principen för mänsklig aktivitet. Förändringen mot ett allt hårdare tryck från marknaden på individen – att ha hög inkomst och därigenom ”förtjäna” ett gott och attraktivt beläget hem – ökar inte bara på bortdrivningsoron och klyftan mellan människor, utan också avundsjukan. Författaren Jonas Hassen Khemiri berättar i en intervju om när han under en period i livet började reflektera kring ämnet pengar (Lundströms bokradio 2015):

Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har alltid haft en bild av staden som en medborgare, och att då plötsligt bli… [avbryter sig själv] ja, men känna att jag gick runt i mina gamla kvarter, eller åkte runt på olika tunnelbanelinjer och började känna till kvadratmeterpriser. Att mitt perspektiv på staden förändrades. Att jag gick från medborgare till spekulant – det var en ganska konstig grej. Jag ville liksom inte ha den blicken på staden, men plötsligt hade jag den. Jag började veta att en kvadratmeter här kostar si och så mycket… Det är så jäkla underligt bara den illusionen att man skulle kunna äga en kvadratmeter och gå ut med den, typ. Och det förändrar också sättet att se på världen utanför sin borg, sitt hem. Har jag betalat sextio tusen för den här kvadratmetern blir det också väldigt svårt att acceptera människor som inte betalar för den kvadratmetern. Det här systemet fick mig att tänka annorlunda på priset på livsrum, på vem som har möjlighet att betala för offentligt rum. […] Vem har råd att leva, vem har råd att få plats i den här staden?

Temat avundsjuka – i sin missunnsamma, rivaliserande och inte sporrande form – dök även upp i en intervju jag gjorde med en hyresgäst som bodde centralt i Stockholm men som stod inför hot om renovräkning:

Det ligger hela tiden i botten. Att ”ni vet väl att ni är jävligt privilegierade”. Det får vi höra väldigt ofta, att ”ni vet väl att ni har så låga hyror”, ni borde vara tacksamma som har haft så låga hyror så länge. Varför det? Vi tycker inte att vi borde vara tacksamma, vi tycker att fler borde ha låga hyror. […] Som det ser ut idag finns det en avundsjuka, nästan ett hat, mot oss som har ett hyreskontrakt. Men det är ju för att det finns så få hyresrätter. Om fler skulle kunna få en hyresrätt till ett rimligt pris inom en rimlig tid då skulle den här avundsjukan försvinna.

Det synsätt hyresgästen och hens grannar har drabbats av är det ekonomiska. I en rapport om bostadsmarknaden från 1990 skriven av tre ekonomer påpekas just detta; att hyresregleringen har ”skapat en struktur av privilegier i form av låga hyror” (Meyerson et al. 1990, s. 22, min kursivering). Bortdrivningstrycket i dessa ord är påtagligt; ni ska inte tro att ni har någon rätt att bo kvar!

Mary Wrenn (2015), forskare i heterodox ekonomi, har argumenterat för att ökad avundsjuka är en av nyliberalismens effekter och att nyliberalism därför bör betraktas som ”en toxisk institution” (ibid., s. 509, min översättning). Avundsjuka bör i detta sammanhang förstås som ett psykologiskt och sociologiskt fenomen; det kräver sin sociala situation och den kan institutionaliseras (Cullberg Weston 2010, s. 219; Schoeck 1969, s. 10). Apropå att individer ställs mot varandra (som ofta är fallet vid en brist av något slag), har urbangeografen Päiva Rannila (2022) visat att människor i staden med små ekonomiska marginaler drabbas av ett osynligt och långsamt verkande våld – ett våld som arbetar gradvis genom en omgivning präglad av konkurrens, där människor blir desperata och börjar främja sina egna intressen och därigenom förlorar solidariteten med varandra.[2]

---

Människan är ett känsligt djur som påverkas av omgivningen på flera olika sätt. Psykoanalytikern Paul Verhaeghe (2014, s. 33) påminner oss om att vår identitet till stor del är ett resultat av hur vår omvärld ser ut och hur vi blir behandlade. Ord och berättelser är ett exempel på något som kan ha en subtil men högst reell påverkan på hur vi betraktar oss själva. Det är exempelvis svårt för oss människor att upprätthålla självrespekt om vi upprepade gånger blir respektlöst bemötta. Det är av denna anledning Verhaeghe (ibid., s. 23) föreslår att ord som ”self-esteem” och ”self-respect” bäst kan förstås som ”other-esteem” och ”other-respect”. Här kan vi också tänka på karaktären Cassius i Shakespeares pjäs Julius Caesar; på hur han manipulerar Brutus bild av världen och sig själv genom att kalla honom för olika saker. ”Ju mer Brutus blir kallad dygdig, desto dygdigare anser han sig vara.” (Grunes & Grunes 2014, s. 87, min översättning).  

Överfört till fenomenet bortdrivning kan vi alltså även drabbas av sådan genom ord – exempelvis om vi upprepade gånger får höra av andra att vi inte hör hemma. Experter på bostadsmarknaden, ofta i form av ekonomer eller personer som har anammat ekonomens världsbild, argumenterar som vi har sett ofta för att hyresgäster som bor billigt i attraktiva stadsdelar borde lämna plats åt höginkomsttagare. Härmed gentrifierar ”experterna” genom ord (Westin 2021). En berättelse formas om människor som oförtjänta, som ”i vägen” – något som kan skada inte bara hemkänslan utan även ens känsla av att vara hemmahörande i staden (ibid.).

Det nyliberala företagsuniversitetet

Som framgick i inledningen är universitetsvärlden en samhällssfär som också kan producera bortdrivningsoro. Enligt en analys från Universitetskanslersämbetet är akademin ett särfall inom svenskt arbetsliv med en hög andel osäkra anställningar; dubbelt så stor som arbetsmarknaden generellt (Eliasson 2009; Eliasson 2024). Och där konkurrensen är hård frodas bortdrivningsoron. Även här verkar förklaringen stavas nyliberalism; åtstramningar och jakten på effektivisering, synen på universiteten som konkurrenter på en hårt pressad marknad samt synen på forskare som producenter av kvantifierbara resultat och av innovationer som ska leda till ekonomisk avkastning.

I böcker, forskningsartiklar och personliga bloggar har akademiker beskrivit hur akademiskt arbete och den akademiska kulturen har förändrats under nyliberalismen; på det nya ”företagsuniversitetet” (corporate university) råder ”akademisk kapitalism” där ens värde som forskare mäts kvantitativt snarare än kvalitativt och där pressen att producera i hård konkurrens är stor (se Butler et al. 2017). Alla som har arbetat vid ett universitet är nog bekanta med uttrycket ”Publish or perish” (”publicera eller försvinn!”). Allt eftersom produktivitetspressen på forskare har ökat har detta utvecklats till ”Publish often or perish” och till och med ”Publish often in highly ranked scientific journals or perish”. Universitetet har i politikers ögon blivit en ”kunskapsfabrik”, som förväntas ”följa logiken för effektivisering som används i en fabrik” (Rider 2016; SULF 2018). Detta leder till negativ stress, eftersom akademiskt arbete till sin natur aldrig är färdigt och därför alltid kan göras mer och bättre (Berg & Seeber 2016, s. 3).

Varför har då just akademiker – som kännetecknas av sin förmåga till kritiskt tänkande – fungerat som en så effektiv grogrund för nyliberalism? Ett tänkvärt svar på frågan ges av sociologen Rosalind Gill (2010, s. 241) när hon poängterar att akademikers anlag för att arbeta hårt och göra bra ifrån sig har passat som hand i handske med nyliberalismens krav på autonoma, självmotiverande och ansvarstagande subjekt. Nyliberalismen har gett upphov till en entreprenörskultur som säger att du är ensam ansvarig för huruvida du lyckas eller inte – en maxim som har kommit att omfatta alla aspekter av livet (Bröckling 2016, s. xiv; Davies 2014; Read 2009). ”Kapitalismen bygger inte på tanken om ett ’vi’ utan på tanken om ett antal isolerade ’jag’”, som kulturantropologen Mikael Kurkiala skriver (2019, s. 55).

Entreprenörsjaget är en avkomma till homo economicus, den modell av människan som ekonomivetenskapen baserar sina teorier om mänskligt beteende på (Bröckling 2016, s. iix). Entreprenörskulturen har skapat nya normer för beteende, som att tänka på sig själv som ett företag och därmed bygga upp ett (human)kapital i form av ett imponerade CV (i fallet med akademin), och dessa normer sprids genom ”löftet om framgång och hotet om misslyckande” (ibid., min översättning). Men – som Bröckling (ibid.) påpekar: ”ingen ansträngning kan eliminera risken för ett misslyckande.” Bortdrivningsoron finns där hela tiden.

Nyliberaliseringen av akademin producerar ångest (Berg et al. 2016) och har gett upphov till en våg av avhopp från desillusionerade akademiker. De texter som på ett eller annat sätt berör detta fenomen har blivit så många att de utgör en egen genre – ”quit lit” (McKenzie 2021). Francesca Coin (2017), sociolog, har reflekterat kring varför människor lämnar det som anses vara världens mest prestigefyllda jobb. Hon hittar en möjlig orsak i vad det nyliberala universitetet gör med subjektet. I detta system, präglat av rekordhög konkurrens, pressas subjektet till att leva upp till motsägelsefulla krav. Hen ska å ena sidan producera originell och välgjord forskning som bygger på både tidskrävande empiriska studier och välanalyserad teori, å andra sidan leva upp till förväntningar om att göra detta snabbt, eftersom det har skett en allmän acceleration och kvantitet har blivit avgörande. Konkurrensen och de oförenliga kraven ger upphov till social isolering och – intressant nog – en form av själv-misshandel. En själv-misshandel som den nyliberala universitetskulturen hyllar (ibid.).

---

Att försöka fungera under stor stress utan att kunna eller våga söka stöd hos andra är ett bra recept för att skapa känslor av maktlöshet, ångest och utmattning. Många forskare började sin bana för att de kände en passion för vetenskap och forskning, men med tiden har de blivit desillusionerade av krav som går emot allt vad de har lärt sig om vad som utgör god forskning. ”Snarare än ett arbete byggt på kärlek framstår akademiskt arbete ibland som en destruktiv relation, ett exploaterande system som kännetecknas av höga förväntningar och osäkra framtidsutsikter.” (Coin 2017, s. 713, min översättning). Coin talar om en ”inre förskjutning” i subjektet, mellan yttre krav på snabbhet och yta respektive inre ideal om noggrannhet och djup, och att fler och fler forskare finner en lösning på denna förskjutning i det djärva beslutet att hellre riskera arbetslöshet än att förlora sin värdighet (ibid., s. 714f, min översättning).

Att sluta kan ses som ett tecken på svaghet inför marknadskonkurrensens tryck, men det kan också tolkas som en motståndshandling mot den nyliberala diskursen om hur en lyckad akademiker ska vara (ibid., s. 707f). Coin citerar Margaret Thatchers postulat ”ekonomi är metoden: målet är att förändra själen” och menar att beslutet att hoppa av det nyliberala akademitåget kan ses som ett uttryck för självbevarelsedrift;  en olydnadshandling, en vägran att bli det subjekt som nyliberalismen tvingar en att bli. Med andra ord, att sluta blir en rebellisk handling, där definitionen av en rebell, lär vi oss av Albert Camus, är just ”en som säger nej”; ”hit men inte längre” (i ibid., s. 714, min översättning).

Bortdrivningsoro – ett existentiellt fenomen

Så här långt har jag lyft fram hur en nyliberal bostadsmarknad och en nyliberal universitetskultur producerar bortdrivningsoro hos den enskilde. Men behöver vi egentligen stanna vid dessa sfärer när vi talar om fenomenet bortdrivningsoro? Eller kan vi också med fördel förstå bortdrivningsoro i bred bemärkelse, och använda begreppet i fler sammanhang än ovan nämnda? Bortdrivningsoro kanske kan fungera som ett benämnande av den existentiella frågan: har jag rätt till en plats i samhället överhuvudtaget?

Lingvisten Noam Chomsky (2008, s. 315) framhåller att kapitalismens – och den klassiska nationalekonomins – huvudpoäng är just att den naturgivna rätten till överlevnad utplånas. I övergången från feodalism (där människor trots icke önskvärda villkor ändå hade en ”plats”) till kapitalism behövde de styrande ”få människor att förtränga att de hade någon automatisk ’rätt till liv’ utöver den de kunde skaffa sig på arbetsmarknaden” (ibid.).

Med tanke på hur stort fäste det ekonomiska synsättet (på världen, på självet och på den andre) har fått i vår kultur (Verhaeghe 2014, s. 235) är det viktigare än någonsin, vill jag föreslå, att rusta sig själv mot att den äter sig in i och får oss att betrakta oss själva utefter denna logik. Vi behöver motberättelser, och som sporre kan vi tänka på att ekonomer (som vi alla har blivit, mer eller mindre) i grund och botten är skapare och upprätthållare av berättelser om verkligheten snarare än några neutrala uttolkare av den.

Hur som helst, det är vad ekonomer gör. Vi är historieberättare som till stor del utövar vår verksamhet i fiktionens rike. Vi uppfattar inte fantasin och det påhittade som substitut för eller en flykt från den konkreta verkligheten. Tvärtom är detta det enda sättet vi har funnit att på allvar tänka kring verkligheten. (Lucas 2011, s. 4, min översättning)

Bortdrivning behöver inte handla om att tvingas flytta, att lämna en fysisk plats, utan det kan vara en känsla, något djupt existentiellt som har med vår identitet och självbild att göra. Vi kan bli tvångsflyttade, bortdrivna, utan att ha rört oss en meter och vi kan bli det genom ord och symboler (Atkinson 2015; Davidson 2009; Westin 2021). Detta är en av de viktigaste kulturgeografiska, eller närmare bestämt fenomenologiskt geografiska, insikter jag tar med mig från mina år som bostads- och urbanforskare. Ett hem är ett rum som utgår ifrån subjektet; det är något vi erfar med utgångspunkt i vår kropp och därmed något mer än bostadens fyra väggar som ur ett fågelperspektiv kan fångas på en karta (Allen 2015, s. 29f; Merleau-Ponty 2002, s. 235). ”Poetiskt bor människan på denna jord”, som den existentiella filosofen Martin Heidegger (1974, s. 46) har uttryckt det.

En platsanknytning är – precis som andra typer av mänsklig anknytning – stark men sårbar, sårbar men stark. ”Hemma är en plats där vi kan balansera våra liv gentemot den obalans som världen utanför påtvingar oss.” (Allen 2015, s. 31, min översättning). Fenomenet bortdrivning uppstår när en skada har åsamkats denna anknytning. Sammantaget har vi att göra med ett fenomen som inte kan mätas (i form av statistik över x antal människor som har tvingats flytta/sluta) utan det måste förstås.

När jag reflekterar över vilken gemensam verklighet som knyter ihop de två världar jag i min anteckning för tio år sedan drog paralleller mellan blir svaret: en där hård konkurrens och marknadstänkande får härja relativt fritt. En verklighet med tydliga vinnare och förlorare baserat på ekonomiska värden som pengar respektive produktivitet i kvantitativ mening. När vi inte förmår leva upp till kraven upplever vi bortträngningstryck, vilket ger upphov till något jag har kallat bortdrivningsoro. Och som vi såg i exemplet med akademin kan vi till och med driva bort oss själva, tysta en del av oss, när vi anpassar oss till en nyliberal kultur. Kanske var det talande att den inflytelserike ekonomen Milton Friedman sa att ”den nyliberala människan respekterar inte geografi” (i Peck 2010, s. 123, min översättning). Men att inte respektera geografi är att inte respektera människans villkor, för rum och plats är grundläggande komponenter i vår livsvärld (Tuan 2014, s. 3).

Hur gick det då för mig och min tillfälliga anställning, lyckades jag få några forskningspengar? Jag sökte inte.

---

[1] Begreppet displacement pressure myntades av planeringsforskaren Peter Marcuse (1986, s. 335) i en text om gentrifiering i New York. På svenska har urbanforskarna Dominika Polanska & Åse Richard (2018) översatt det till ”bortträngningstryck” – en korrekt bokstavlig översättning som dessutom passar deras fokus; kollektivt och individuellt motstånd mot detta tryck. Med min översättning vill jag för det första undvika eventuella associationer till Freuds begrepp bortträngning och för det andra trycka ännu mer på det psykologiska, det subjektiva; på vad displacement pressure gör eller kan göra inom individen; väcka oro.

[2] Men som Polanska & Richard (2018) lyfter fram finns exempel på motstånd mot denna utveckling – i form av hyresgästmobilisering. Med andra ord får man inte glömma bort att individuell desperation inte är ett ödesbestämt svar på bortdrivningsoro.

Referenser

Allen, J.S. (2015) Home. How habitat made us human, New York: Basic Books.

Atkinson, R. (2015). “Losing One’s Place: Narratives of Neighbourhood Change, Market Injustice and Symbolic Displacement”, Housing, Theory and Society, 32(4): 373–388.

Baeten, G., S. Westin, E. Pull & I. Molina (2017) “Pressure and violence: Housing renovation and displacement in Sweden”, Environment and planning A, 49(3): 631–651.

Bengtsson, B. (2022) Marknadsmakt och besittningsskydd. Om hyrespolitikens förutsättningar, Bostad2030.

Berg, L.D, E.H. Huijbens, H. Gutzon Larsen (2016) “Producing anxiety in the neoliberal university” The Canadian Geographer, 60(2): 168-180.

Berg, M. & B.K. Seeber (2016) The Slow Professor: Challenging the culture of speed in the academy,Toronto: University of Toronto Press.

Bröckling, U. (2016) The Entrepreneurial Self. Fabricating a New Type of Subject, London, New Delhi, Singapore, Washington: SAGE.

Butler, N., H. Delaney & M. Sliwa (2017) ”The labour of academia” ephemera: theory & politics in organization 17(3), 467-480.

Chomsky, N. (2008) Att förstå makten, redigerad av Peter R. Mitchell och John Schoeffel, Stockholm, Ordfront.

Coin, F.  (2017) “On Quitting” ephemera: theory & politics in organization 17(3): 705-719.

Cullberg Weston, M. (2010) Avund och konkurrens. Känslor i vardagen, Stockholm: Natur & Kultur

Davidson, M. (2009) “Displacement, Space and Dwelling: Placing Gentrification Debate”, Ethics, Place and Environment: A Journal of Philosophy and Geography, 12(2): 219–34.

Davies, W. (2014) The Limits of Neoliberalism. Authority, Sovereignty and the Logic of Competition, London, New Delhi, Singapore, Washington: SAGE.

Eliasson, P-O. (2019) ”Lärosäten mest otrygga arbetsgivarna för högutbildade” Universitetsläraren, 28 november.

Eliasson, P-O.  (2024) ”Många visstider ger oro i hela organisationen” Universitetsläraren, 27 maj.

Fried, M. (1963) “Grieving for a Lost home: Psychological Costs of Relocation” i Duhl, Leonard J. (red.) The Urban Condition: People and Policy in the Metropolis, New York: Basic Books, 151–171.

Friedman, M. & G. Stigler (1946) Roofs or Ceilings? The Current Housing Problem, New York: The Foundation for Economic Education, 1(2).

Fullilove, M. (2004) Root Shock: How Tearing Up City Neighborhoods Hurt America and What We Can Do About It, New York: Ballantine.

Gill, R.  (2010) ”Secrets, silences and toxic shame in the neoliberal university”, I R. Flood & R. Gill (red.) Secrecy and silence in the research process: Feminist reflections, London: Routledge.

Grander, M. (2020) Allmännyttan och jämlikheten: Svensk bostadspolitik vid vägskäl? Stockholm: SNS.

Grunes, D.T. & J.M. Grunes (2014) What Shakespeare Teaches Us about Psychoanalysis: A Local Habitation and a Name, New York: Routledge. 

Hedin, K., E. Clark, E. Lundholm & G. Malmberg (2012) “Neoliberalization of housing in Sweden: Gentrification, filtering, and social polarization” Annals of the Association of American Geographers 102(2): 443–463.

Heidegger, M. (1974) Teknikens väsen och andra uppsatser, Uddevalla: Rabén & Sjögren.

Hodkinson, S. (2012) “The return of the housing question” ephemera: theory & politics in organization 12(4): 423-444.

Hurtig, E. (1995) Hemhörighet och stadsförnyelse: belyst i fyrtiotalsstadsdelen Sanna i Göteborg, Göteborg: Chalmers tekniska högskola.

Listerborn, C. (2018) Bostadsojämlikhet. Röster om bostadsnöden. Stockholm: Premiss förlag.

Lucas, R.E. Jr. (2011) “What economists do” Journal of Applied Economics XIV (1): 1-4.

Marcuse, P. (1986) ”Abandonment, gentrification, and displacement: The linkages in New York City” i L. Lees, T. Slater & E. Wyly (red.) The Gentrification Reader, London: Routledge, 2010, s. 333–347.

Marris, P. (1974) Loss and Change, London: Routledge & Kegan Paul.

McKenzie, L. (2021) “Unequal expressions: emotions and narratives of leaving and remaining in precarious academia”, Social Anthropology 29:2, 527-542.

Merleau-Ponty, M. (2002) Phenomenology of Perception, London & New York: Routledge.

Metcalf, S. (2017) “Neoliberalism: The idea that swallowed the world”, The Guardian, 18 augusti.

Meyerson, P-M, I. Ståhl & K. Wickman (1990) Makten över bostaden, Stockholm: SNS.

Peck, J. (2010) Constructions of Neoliberal Reason, Oxford: Oxford University Press.

Polanska, D. & Å. Richard (2018) ”Bortträngning pågår. Renovering som kulturellt trauma” Sociologisk Forskning, 55(2–3): 415–39.

Polanska, D. & H. Axén (2021) Den orättvisa rättvisan: en rättspraxis som renovräker, Stockholm: Verbal förlag.

Rannila, P. (2021) “Housing Violence in the Post-welfare Context”, Housing, Theory and Society, 39(2), 238–255.

Read, J. (2009) “A Genealogy of Homo-Economicus: Neoliberalism and the Production of Subjectivity” Foucault Studies, Nr 6, 25-36.

Rider, S. (2016) Marknadstänkande präglar högre utbildning, Tidskriften Respons, 19 februari.

Schoeck, H. (1969) Envy. A theory of Social Behaviour, Indianapolis: Liberty Press.

SULF (2018) ”Högskolan är ingen kunskapsfabrik – hel årskull utbildas idag utan extra ersättning” Pressmeddelande, 27 juni.

Tuan, Y-F. (2014) Space & Place: The Perspective of Experience, Minneapolis: The University of Minnesota Press.

Verhaege, P. (2014) What About Me? The Struggle for Identity in a Market Based Society, Melbourne & London: Scribe.

Werne, K. (2010) Du sköna nya hem. Om utförsäljningen av allmännyttan, Stockholm: Ordfront.

Westin, S. (2011) ”’…men vart ska ni då ta vägen?’: Ombyggnation ur hyresgästernas perspektiv” Rapport nr 57, Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Westin, S. (2021) “Un-homing with words: Economic discourse and displacement as alienation”, Cultural Geographies, 28(2):  239-254.

Wrenn, M.V. (2015) “Envy in Neoliberalism Revisiting Veblen’s Emulation and Invidious Distinction,  Journal of Economic Issues, 49(2), 503–510.