
Gift vid första ögonkastet. Love is blind. Love on the Spectrum. Hotell Romantik. Bachlore/Bachelorette, Paradise hotell, Naked Attraction, Love Island, Bonde söker fru, Kärleken väntar, Perfect Match…
Kommersialiseringen av kärleken är det kapitalistiska samhällets sista utpost, hävdade sociologen Zygmunt Bauman i Liquid Love (2003). Och sedan sökandet efter kärlek plockades upp av underhållningsbranschen har det vuxit till en gigantisk industri. Mängden av dejtingrelaterade realityprogram och intresset för dessa vittnar om att de fyller en funktion och svarar upp mot samtida behov.
På kultursidorna debatteras dejtinglivets svårigheter med allt från kanske-män och ghostande till incels samtidigt som allt fler i Sverige lever som ensamstående. I den rödaste rosen slår ut (2019) illustrerar serietecknaren Liv Strömquist hur förälskelse och kärlek som rubbar fotfästet, får en att ge upp sig själv och gå helt upp i den andre, är svårförenligt med rådande individualistiska samhällsideal. Det finns idag således obestridligen en marknad, där produktionsbolag kan göra vinst på människans eviga kärlekslängtan.
Avritualisering
Sociologen Eva Illouz har under de senaste decennierna studerat kärleken i vår tid. I Därför gör kärlek ont (2016) beskriver hon den avritualisering som ägt rum på romantikens arena (liksom i samhället i stort). Medan det i förmodern tid fanns ett tydligt system för hur parbildning skulle gå till, från uppvaktning till giftermål, saknas idag dessa på förhand bestämda ritualer. Utan sådana normer befinner vi oss i stället i en tillvaro där vi överbelamras av val och tolkningsmöjligheter. Allt är möjligt och allt är tillåtet. I dagens uppluckrade existens är självet självt ett reflexivt projekt som saknar regler och ramar.
”Situationships” har enligt SvD (26/12, 2023) seglat upp som en populär relationsform och kan definieras som ”romantiska relationer utan tydlighet eller etikett”. Dessa kan innehålla såväl tid spenderad tillsammans som ömhet och sex. De kännetecknas samtidigt av en låg grad av åtagande och engagemang – en relationsform utan förpliktelser.
Och kanske är det inte konstigt att vi retirerar från ansvar i en kultur som har så svårt att acceptera den ångest som följer med vår valfrihet. Där vi förväntas göra rationella val, vilka vi sedan uppbär ett slags orimligt individuellt ansvar för utfallet av och hela vår självaktning sätts på spel. Att slippa välja och lämna över valet till utomstående krafter förefaller då oemotståndligt lockande. Kanhända är det sådant som ligger bakom denna till synes regressiva hållning, återgången till en ”arrangerad form”, där marknadskrafter tillåts ta över partnervalet? Så kallade experter kan nu kliva fram, allt från matchmakers (DN 30/5 2024) till rekryterade psykologer och sexologer som hävdar sig ha svaret på vem vi bör gifta oss med.
Och hur kan kärleken, på denna oreglerade marknad, egentligen bäst ritualiseras idag? Det verkar vara underhållningsindustrin som tagit på sig rollen att axla detta ansvar. Något som förenar de olika dejtingprogrammen är att de presenterar ett tydligt skript för deltagarna att förhålla sig till. Som i ”Gift vid första ögonkastet” (GVFÖ) – bröllop, bröllopsresa, samboskap. Börja med giftermålet och försök sedan på konstlad väg undkomma stadiet av ovisshet. Här erbjuds en klarhet samhället i stort saknar. Vart än kulturen kommer till korta, kan vi räkna med att marknaden tar vid.
Den terapeutiska kulturen
En effekt av att kärleksvalet utlokaliseras tycks också vara att tilltron till den egna känslan och det egna omdömet drastiskt sjunker. Någon annan vet bäst. Deltagare i flera säsonger av GVFÖ verkar brottas med ungefär följande logik: ”Det känns som att jag inte har ett intresse av den här personen, inte alls är sugen på att dela säng med den här människan, kanske knappt ens ge den en kram. Men den här personen är min match enligt utbildad auktoritet, således måste bristen på attraktion och intresse vara mitt eget fel och en följd av en inre brist som går att överkomma.”
Säkert vet deltagarna vad de känt, men produktionens narrativ har i många säsonger varit så tvärsäkert att deltagarna går med på förslagen att via ”känslomässigt arbete” söka framkalla attraktion eller i alla fall få dem att habituera till det motstånd de initialt känt inför partnern.
Detta utgör ett illustrativt exempel på det som bland andra Illouz (2016) förstår som den terapeutiska kulturens inverkan på känsloliv och livsföring. I GVFÖ krymps den mänskliga erfarenheten till på för hand bestämda kategorier, såsom ”rädsla för närhet”, ”försvar mot att bli sårad”, ”upprepa gamla mönster”. I säsong efter säsong visar sig den terapeutiska kulturens inflytande och diskurs så stark att den upprepat får deltagarna att tvivla på den egna upplevelsen.
GVFÖ har återkommande kritiserats för just detta, vilket tycks ha gett avtryck i senaste säsong. Experterna är lyhörda inför deltagarnas upplevelser och hälften av paren avbyter sin medverkan innan säsongssavslut. Därtill har den tidigare ”vetenskapligheten” de senaste omgångarna tonats ner och bytts ut mot att genomgående benämna det hela som ett ”experiment”. Experterna verkar förhålla sig mer ödmjukt till att matchningarna faktiskt inte är mycket mer än rena chansningar. Till och från verkar det nu knappt ens längre vara relationen och det bestående äktenskapet, som är målbilden. Det är i stället deltagarnas självutveckling som står i centrum. En av deltagarna medger att han ”inte riktigt tänkte på att det fanns någon där på andra sidan”. Produktionen tycks närmast desperat vilja utkräva deltagarna på svaret att de inte ångrar sin medverkan i programmet. Deltagarna har ”fått verktyg”, ”gjort en komprimerad livsresa” och ”lärt sig otroligt mycket om sig själva”. På återträffen har ett av paren som levt tillsammans hela året nyss separerat. Det är smärtsamt för dem båda och förgäves försöker den som gjort slut få händelsen att passa in i narrativet: Han har lyssnat till sig själv och kunnat sätta de egna behoven främst.
Rationalisering av begäret
Illouz (2016) problematiserar det hon kategoriserar som en rationalisering av känslolivet, där begäret således inte längre bestäms av det omedvetna, utan av medvetna val. Föreställningen att det vi vill ha inte är det vi behöver, basuneras ut som en slags allmän sanning. Vi förväntas alltså, om vi lyssnar till diverse relationscoacher och medial propaganda, sätta oss över våra känslor och med logiskt, rationellt förnuft välja en partner. Verkligheten visar dock att detta är mycket svårt – tvärtom tycks det vara en vanlig företeelse att träffa någon som passar listan till punkt och pricka, men ändå inte förmå känna intresse och attraktion. Eller tvärtom oväntat dras till någon som inte uppfyller någon av på förhand uppställda kriterier.
Det rationella förhållningssättet till kärlekslivet, rimmar väl med vad sociologen Hartmut Rosa (2020) ser som den kulturella drivkraften idag – att ställa världen till vårt förfogande och göra den kalkylerbar och förutsägbar genom kunskap och kontroll. Det passar dock särdeles dåligt ihop med kärleken, som inte går att styra över. Vi kan inte med förnuft bestämma vare sig vem vi förälskar oss i eller vår sexuella läggning, lika lite som vi kan bestämma över den andres känslor. Liv och verklig erfarenhet, beskriver Rosa, uppstår dessutom ur mötet med det oförfogbara. ”En fullständigt känd, planerad och behärskad värld, vore en död värld.” I en sådan värld slocknar begäret.
Försöken att matcha personer med varandra, som i GVFÖ, bygger tvärtom på föreställningen att förälskelse och kärlek är möjligt att förutse och beräkna. Personer får i djupgående intervjuer svara på frågor om sig själva och vad de önskar hos en partner. Illouz (2016) är kritisk gentemot sådana tillvägagångssätt. Hon menar att introspektion i syfte att upptäcka befintliga behov och önskningar är en chimär och att dessa i verkligheten uppstår som svar på olika situationer.
Tendensen att dela upp i olika beståndsdelar och sedan väga för- och nackdelar mot varandra, har också visat sig störa och påverka den intuitiva känslomässiga perceptionen. Såsom när den eventuella partnern mäts och bedöms utifrån olika karaktärs- och utseendemässiga parametrar. För mycket rationaliserande, får känslan att svalna.
”Erotiken inbegriper upplevelsen som helhet och kan därför inte reduceras till kunskapskategorier.”
(Illouz, 2016, s 262)
Matchmakingindustrin utgår från synen på självet som en fast och robust enhet och glömmer både att olika relationer plockar fram olika sidor hos oss och att kärleken i sig innefattar en transformation, där vi inte förblir desamma.
Den narcissistiska kulturen
Den kulturkritiske filosofen Byung-Chul Han (2015) förstår kärlekens kris som en följd av ”den andres erosion”, som han menar äger rum på alla livsområden och löper parallellt med rådande självupptagna jagfixering som inte lämnar utrymme för någon annan än egot.
”Eros riktar sig till den i emfatisk bemärkelse andre, som inte låter sig inordnas under jagets regim. I detsammas helvete, som dagens samhälle allt mer liknar, finns därför ingen erotisk erfarenhet.”
(Han, 2015, s 7–8)
Den samtida benägenheten att vända oss inåt, välja rätt, utveckla, optimera och omskapa oss får konsekvenser, menar Han (2018). Den medför att jaget ”producerar sig självt”, vilket skapar en jämförelse och konkurrens med andra. Historikern Christopher Lasch (1979) beskrev narcissistiska tendenser han uppfattade i den senmoderna kapitalistiska kulturen och såg dessa som en social patologi. Han noterade en alltmer bristfällig gemenskap och ansvarskänsla och hur självförverkligande i allt större utsträckning kom att gå före gemensamma intressen. Rädslan för beroende av andra och strävan efter självständighet kapade mellanmänskliga band. Vår tids fixering av jaget, är rent av motsatsen till kärlek.
Tv-serien ”Love is blind” lyckas på ett närmast fulländat vis profitera på den tomhet som väcks i den narcissistiska kulturens glättighet och därför svarar an på den allmänmänskliga längtan att bli sedd bortom yta och fasad. Deltagare får i detta program först inte se varandra, utan träffande nog mötas i ”kapslar”, där de kommunicerar med varandra åtskilda av en skärm, för att testa frågan just om kärleken är blind. Också detta program utger sig vara ett ”(socialt) experiment”. Love is blind sägs vara ”designat för att eliminera den inverkan utseende har på dejtingprocessen, som gör att deltagarna behöver skapa band genom kommunikation och känslomässig intimitet”. Paradoxalt nog, tycks programmet få en motsatt verkan. Snarare än att ytligheten skalas bort, är det som att det narcissistiska jaget tvärtom får fullt spelrum. Skärmen som håller deltagarna åtskilda blir till en projektionskärm, där den främmande Andre hålls borta. Det finns ingen annan där som kan bryta in med sin Annanhet och störa den egna målbilden. Ingen annan där med sina gester och sin mimik, sitt kroppsspråk, sin blick, lukt, uppenbarelse och sitt varande. I stället bedöms personen bakom skärmen strikt utifrån hur väl den korresponderar med den egna kravlistan. Check, check, check.
Att underhållningsprogram som har som syfte att frambringa kärlek, själva blir alltmer narcissistiska, är illavarslande. För det är ju kärleken, som Han (2015) uttrycker det, som är vår enda väg ur narcissismen.
Det är svårt att ge ett svar på huruvida kärleken är blind eller inte. Än mer viktigt förefaller det vara att ställa frågan om dagens fokus riskerar att göra oss blinda för kärleken? Likt teologidoktor Joel Halldorf, poängterar i Arbetet (15/4, 2024):
”Kärleken kommer inte till oss i form av en perfekt pusselbit som fyller mina behov. Det är precis tvärtom: Kärleken kräver att jag öppnar mig för det okända och låter mig förvandlas.”
Referenser
Bauman, Z. (2003). Liquid Love. Cambridge: Polity Press.
Han, B-C. (2018): The Expulsion of the Other: Society, Perception and Communication Today. Cambridge: Polity Press.
Han, B-C. (2015). Eros Agoni. Stockholm: Ersatz.
Illouz, E. (2016). Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring Göteborg: Daidalos.
Lasch, C. (1979). Den narcissistiska kulturen. Stockholm: Stolpe.
Rosa, H. (2020): Det vi inte kan råda över: om vårt förhållande till världen. Göteborg: Daidalos.
Strömquist, L. (2019). Den rödaste rosen slår ut. Stockholm: Galago.