Självförakt över improduktivitet, prokrastinering, orkeslöshet – över att inte mäkta med, förmå eller kanske ens vilja. Självhat inför en upplevd ”oförmåga”, ”svaghet” eller en mer diffus ”brist på karaktär”. Känslan av att vara otillräcklig, misslyckad eller värdelös.
Den prestationsbaserade självkänslan skapar skam – inte bara över vad vi gör eller inte gör, utan över själva måendet i sig, som om också det vore något vi förväntas bemästra. I terapirummet är denna typ av föreställningar mer regel än undantag.
Jag tänker ofta på terapirummet som en plats där samhällsideologier blir synliga i människors självbild. Det som framträder hos den enskilde är inte bara individuellt, utan tycks spegla ett bredare kulturellt budskap.
Inför valrörelsen år 2006 gick Socialdemokraterna till val under parollen ”Alla ska med”. I år både heter och riktar sig regeringens budget till ”hårt arbetande människor”. Detta språkbruk har anammats såväl till höger som vänster, något som både uppmärksammats och kritiserats på olika håll.
Socialdemokraternas partiledare söker förtroende för att ”förbättra vardagen för hårt arbetande människor” och riktar sig till ”dig som gör rätt för dig.” ”Vi står på hårt arbetande människors sida”, säger den moderate finansministern.
Så vem står då på alla andras sida? På barn och ungas, på pensionärernas och studenternas sida. För att inte tala om på de mest utsattas – personer med psykiska eller fysiska funktionshinder, de avvikande, missanpassade eller kriminella – på alla som inte orkar, vill eller kan.
Alla ska visst inte längre med.
Ekonomisk logik framför humanism
Vi har ersatt humanism med kallblodig ingenjörskonst, menade psykologen Alain Topor i en debattartikel i DN (23/2 2026) tidigare i år, där han ifrågasatte formen på den kritik som lyfts mot de omdebatterade utvisningarna. ”Ni säger att utvisningar av de duktiga invandrarna som kör buss, arbetar på sjukhus och inom äldrevård är ’orättvisa’. Förklara då: Vilka är de rättvisa utvisningarna?”
Det successivt skärpta migrationsregelverket, däribland avskaffandet av gymnasielagen och spårbytet, samt hårdare krav för arbetstillstånd och uppehållstillstånd, har minskat möjligheten att stanna i Sverige – också för personer som studerar, arbetar och är etablerade i samhället.
Att protester mot dessa utvisningar nu väckts är självfallet betydelsefullt – men att föra fram duktighetsprincipen som skäl är, precis som Topor framhåller, inte i första hand en humanistisk hållning. I stället är kritiken immanent och håller sig inom systemets ramar. Den vilar på en ekonomisk logik som inte i första hand tar hänsyn till personens behov eller situation.
Filosofen Judith Butler (2016, 2024) betonar att en avgörande politisk fråga inte bara är vilka rättigheter människor har, utan vilka liv som över huvud taget erkänns som värda att skydda. Innan en människa kan omfattas av solidaritet måste denna person först erkännas som någon vars liv räknas.
Det är därmed inte allas rätt till skydd som försvaras, utan bara de som bedöms vara skyddsvärda. Människovärdet i sig är alltså inte givet, utan måste motiveras, bevisas och presteras.
”Det är helt avgörande att unga som har gjort allting rätt – lärt sig svenska, sköter sig och blivit en del av vårt samhälle – inte hamnar i kläm”, säger ett moderat oppositionsråd till Aftonbladet (12/2) och upprepar mantrat: ”Moderaterna står på de skötsamma och hårt arbetande människornas sida”.
Vinnare och förlorare i meritokratin
Denna syn vilar på en meritokratisk princip – det vill säga att social status, makt och belöningar bör fördelas utifrån individens förmåga, utbildning och prestation (se tex. Sandel, 2020). Detta i kontrast till ett samhälle där börd, slump eller privilegium avgör människors möjligheter.
Meritokratin kan tänkas svara mot ett djupt mänskligt behov: tilltron till att våra handlingar spelar roll och att vi själva kan påverka vår livssituation. Samtidigt är det ett system som ofrånkomligen producerar vinnare och förlorare.
De som lyckas kan tillskriva sin framgång sin egen ansträngning och begåvning, medan de som inte gör det får bära sin situation som ett implicit misslyckande. Om utfallet uppfattas som förtjänt, blir avvikelsen från det förväntade inte bara en besvikelse utan en orättvisa.
Meritokratin fungerar därför inte bara som en organiserande princip för arbete, utbildning eller migration. Den erbjuder också ett sätt att förstå oss själva och våra relationer till andra. Om framgång antas vara resultatet av individuella prestationer blir också misslyckandet något personligt. Den logiken följer oss numera långt utanför arbetsmarknaden och har kommit att prägla vår människosyn och till och med våra mest intima relationer – vänskap, kärlek och sexualitet.
Ett tydligt exempel är narrativ som florerar inom manosfären och i synnerhet bland vissa incels – heterosexuella män som uppfattar sig ofrivilligt utestängda från romantiska och sexuella relationer (se tex Ging, 2019; Bratich & Banet-Weiser, 2019). Frekvent uttrycks föreställningar om att det inte spelar någon roll vad en gör för att förbättra sig själv – insatsen förändrar inte ens möjligheter till sex och kärlek.
Skillnaderna mellan dessa exempel är uppenbara, men strukturen densamma:
Livet gestaltar sig för oss som ett slags kontrakt: uppfyll villkoren, få utdelning. Och när meritokratin visar sig inkapabel att följa ens sin egen logik följer en upprördhet över det brutna löftet.
På incelforum beskrivs den sociala hierarkin ofta som ogenomtränglig, liksom erfarenheter av att vara fundamentalt avvisad i det samhälle som premierar framgång och attraktivitet. På så vis tycks meritokratins princip om utlovad belöning via självoptimering förkastas. Samtidigt vittnar språkbruket om en djupt internaliserad ekonomisk logik: relationer beskrivs i marknadstermer där såväl den egna personen som den andre förstås som ett objekt med ett visst kapitalvärde. Incels förefaller därmed både ha genomskådat systemet och samtidigt vara präglade av dess mest extrema varulogik (Holmgren, 2026).
Dessa skilda uttryck har följaktligen en gemensam nämnare: svårigheten att ens när systemet sviker förmå tänka utanför meritokratin och varulogiken.
Och varför skulle vi?
Vissa liv mer värdefulla än andra
Alla människor sägs vara lika mycket värda. Butler (2024) har som nämnt ovan visat hur detta påstående förbiser en mer grundläggande fråga: den om hur en människa konstrueras – och vilka som konstrueras som just värdefulla. Hon visar hur en urskiljning görs via principen om icke-våld och främst utifrån regelns undantag. Många uppfattar ”självförsvar” som ett godtagbart skäl till att använda våld och därmed bryta regeln. Med det följer dock nästa fråga:
Vad och vilka är en del av det själv som är du och som ska försvaras?
Det är i försöken att besvara denna fråga som vi finner olika former av gruppidentifikation, såsom exempelvis nationalism. Denna distinktion är inte neutral, utan politisk – om alla liv ansågs ha samma värde skulle förlusten av dem leda till reaktioner. Och öppen sorg är förenad med en enorm politisk potential, menar Butler (2016).
Således skiljer vi mellan dem vi vill försvara och de som exkluderas. I Sverige förefaller de meritokratiska värderingarna och den medföljande ekonomiska logiken upprätthålla just denna skillnad.
Tillsammans pekar de ut en riktning för vem som är värd att sörja och därför skydda. Vems liv som inte är likgiltigt, utan väcker empati och omsorg. Vem som anses självklar och obestridlig. Och vem som inte gör det, utan faller utanför denna skyddsram. Enligt denna logik tycks numera lönsamhet och skötsamhet –”hårt arbetande”, enligt regeringens definition – utgöra kriterier för att tillmätas ett värde.
Moralisk prövning av liv
Tillbaka till migrationspolitiken: År 2023 ersattes bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter med synnerligen ömmande omständigheter i Utlänningslagen. I juridisk mening innebär “synnerligen” en betydligt högre tröskel – och en tydlig begränsning av möjligheten att få uppehållstillstånd på humanitära grunder.
Därtill gäller sedan den 13 juli skärpta krav på vandel vid uppehållstillstånd. De nya reglerna ger Migrationsverket ökade möjligheter att neka eller återkalla uppehållstillstånd till följd av bristande skötsamhet. Begreppet vandel används för att beskriva en persons ”skötsamhet, hederlighet och regelefterlevnad”. Bedömningen blir därmed i praktiken en moralisk prövning kopplad till rätten att få eller behålla uppehållstillstånd. Det som vägs in är inte bara om en person har begått brott, utan även företeelser som böter, skuldsättning, svartarbete eller felaktiga uppgifter till myndigheter. Det utgör ett illustrativt exempel på det Butler (2024) pekar på när hon framhåller att vissa av våra moraliska principer redan på förhand formas av politiska intressen och ramar.
Myndigheter får alltså stort utrymme att bedöma människors levnadssätt. Att staten agerar moralpolis är något vi i första hand har associerat med auktoritära regimer Sverige vanligen tagit avstånd från. Men för somliga personer gäller: rätten till trygghet och skydd riskerar att tas ifrån dig om du inte presterar.
”Bete dig”, står det på Liberalernas partikeps. Budskapet är tydligt: välfärden villkoras och inte till för den som inte lever upp till kraven.
Ja, hur var det nu? Självförakt över improduktivitet, prokrastinering, orkeslöshet – över att inte mäkta med, förmå eller kanske ens vilja. Känslan av att vara otillräcklig, misslyckad eller värdelös. Det är svårt att se dessa reaktioner som patologiska, när de tvärtom framstår som en helt konsekvent läsning av meritokratins tydliga språk: du erhåller ditt människovärde genom prestation.
Till försvar för den dåliga människan
Ett samhälle som inte kan tolerera människans oförmåga kan inte heller tolerera människan själv. Att i alla lägen vara funktionell, skötsam och lönsam stämmer illa med människans natur. Vi är alla dåliga på våra alldeles egna sätt – det är något som följer med själva villkoret att vara människa. Caroline Ringskog Ferrada Noli sätter träffsäkert fingret på perfektionismens bräcklighet och ensamhet i en kulturartikel på Aftonbladet (18/10 2025); ”att vara dålig är att vara sårbar, och att vara sårbar är premissen för kontakt. Det går inte att förena sårbarhet med prestation.” Kanske är det någonstans där vi behöver börja för att ens föreställa oss ett liv utanför meritokratins och marknadens logik.
Referenser
Butler, J. (2024). Våld och ickevåld (L. Apelmo, övers.). Fronesis, (84–85), 187–198.
Butler, J. (2016). Frames of war: When is life grievable? Verso. (Originalarbete publicerat 2009)
Sandel, M. J. (2020). The tyranny of merit: What’s become of the common good?. Farrar, Straus and Giroux.
