| Fredrik Bensköld arbetar som skolkurator inom Göteborgs stad samt som privatpraktiserande samtalsterapeut. I denna essä tar han sig an begreppet vägran och utforskar dess existentiella och relationella innebörd. |
”Nej!” utbrister min femårige son från soffan en vardagskväll när klockan slagit läggdags. Han vägrar. Jag gör en åtbörd att lyfta upp honom men ger snabbt upp. Där ligger han tyngre än någonsin, beväpnad med sin vägran. Det är ett mycket effektivt vapen. Jag känner mig smått maktlös. Frustrationen stiger till vrede medan jag försöker planera mitt nästa drag. Han ser nöjd ut. Jag kommer att tänka på Tangping, “att ligga platt”, proteströrelsen i Kina där unga vuxna gör motstånd mot att träda in i förväntade produktionsförhållanden, arbete 9 till 9 sex dagar i veckan1. Att ligga platt. Jag vill hoppas att likheterna är få mellan mig och Kinas makthavare, men visst upplever vi båda grus i maskineriet. Och där ligger han platt. Det finns dock något annat bortom dessa uppenbara målkonflikter där vi vill olika saker.
Vägran är något i sig själv, oavsett vad den hejdar eller vad den söker åstadkomma genom exempelvis en sittprotest utanför riksdagen. Den är kommunikation och kraft.
Den som vägrar gör sig till den största kroppen i ett planetsystem, den som alla de andra måste förhålla sig till vare sig de vill eller inte. Vägran är ett tyst anrop till omgivningen.
Tyst vägran
I Marguerite Duras (2011) roman De små hästarna i Tarquinia finns ett utmärkt exempel på vägran som just kommunikation och kraft. Berättelsen utspelar sig i en slö italiensk semesterort under tryckande sommarvärme. Två kärlekspar, varav ett har en fyraårig son, tar sig igenom en loj tillvaro med ett glas bitter Campari efter ett annat, bland små nöjen och intriger. I kommunen har en ung man, en minröjare, tidigare omkommit. Hans kropp har sprängts i bitar. Minröjarens föräldrar har nu anlänt till byn för att samla ihop hans spridda kvarlevor. De ombeds skriva under sonens dödsattest men vägrar. Särskilt så hans mor. Detta pågår i veckor och gäckar omgivningen. Varför skriver hon inte under? Byborna har sina idéer om det. Är det för att hon klandrar kommunen för sonens död? Alla behöver de dock förhålla sig till kvinnans vägran – vad är det hon gör och vad betyder det för dem? Den är ordlös, men likväl är den en kommunikation. I sin tystnad sänder hon ut sitt lidande. En av sommargästerna tar parti för hennes sak, vad den nu är. Andra önskar att paret snarast lämnar byn. Kanske står de inte ut med vad hennes smärta väcker i dem. ”Hon hade blivit ett kraftcentrum av motstånd och vägran att förstå” (Duras, 2011, s.36), som berättaren skriver.
Existentiell ångest
Hur kan en tyst vägran utgöra ett sådant kraftcentrum att den påverkar hela sin omgivning? Låt oss ta en omväg.
I Begreppet ångest undersöker Sören Kierkegaard vad ångest är. Han beskriver den som “frihetens svindel” (Kierkegaard, 1996, s. 72). Den är en känsla som är riktad mot framtiden, mot det som ännu inte är. Ångest avslöjar när vi är i otakt med oss själva, den säger att vi har möjlighet att handla och vara annorlunda än vi gör och är. “Ångesten är frihetens möjlighet [..]”, skriver han (s.154). Denna frihet vill vi dock sällan veta av, varför vi försöker förneka eller döva dess rop med diverse förströelser och projekt. Vi har ett ambivalent förhållande till denna frihet – eller varför inte möjligheten till möjligheter – och känner samtidigt tilldragelse och motvilja.
Ingmar Simonsson (2002) menar i sin bok om Kierkegaard att denne föregriper Sigmund Freuds idé om ambivalenskonflikten – att känna hat och kärlek gentemot samma objekt. På liknande sätt kan vi se att vägran verkar på omgivningen. Minröjarens mor gör ett existentiellt val: genom sitt handlande har hon avtäckt en otäck avgrund under alla människor, möjligheten till möjligheter. Att vi kan göra och vara annorlunda. Hennes gåtfulla agerande är på tvärs mot det väntade men det kommunicerar friheten att agera annorlunda. Att helt enkelt vägra. Det gör att en del av kraftcentrat hos minröjarens mor handlar om vilken ångest hennes handling skapar hos omgivningen. Hon binder dem till sig genom ambivalensen mellan ångest och fascination inför hennes vägran. De ställs inför ett existentiellt val: att förneka anropet från hennes lidande inre – och inom sig agera ut ångesten som väcks genom, säg, att låtsas som om det regnar, att berusa sig, eller att fördriva henne från orten. Eller tvärtom svara an och ställa sig nyfikna inför anropet.
Skolvägran som aktiv
Hur en människa gör när hon vägrar kan ta sig olika uttryck. Vilken mening handlingen bär i det inre livet, och vilken den får för omgivningen, lär också kunna variera stort. Vi tar ett annat och mer vardagligt exempel, en uppdiktad men på sina sätt inte ovanlig scen ur ett familjeliv. Det är skoldagsmorgon. Mamman i familjen har spenderat en timme med att försöka väcka sin 12-åriga dotter. Dottern är nu vaken, det är till och med hög tid att lämna hemmet för att hinna i tid till skoldagens början. Dottern sitter hopkurad i sin säng. Mamman står i dörren. Hennes vädjan har övergått i hot och förtvivlan – ”Inte idag igen! Säg nu vad som är fel! Så här kan vi inte ha det. Annars får du inte ha telefonen under resten av veckan…”. Dottern skakar lätt på huvudet och gömmer det i sina armveck. Hon vet inte vad som är fel, hon vet bara att hon inte vill. Kanske har det här upprepats ett antal gånger de senaste veckorna eller månaderna.
Inom skolvärlden finns begreppet skolvägran, vilket syftar på att barnet undviker skolan till följd av stress, oro eller annat obehag inför skolan, eller på grund av mer allvarlig psykisk ohälsa (National Library of Medicine, 2002). Barnet skolvägrar. Magstarkt, anser vissa, att med det begreppet antyda att ansvaret ligger hos barnet. Logiken blir då att om vi bara får barnet att sluta vägra, då är problemet löst, barnet åter i skolan. Bör inte ansvaret vila mer på omgivande faktorer – hur skolan tillgodoser barnets behov, huruvida mobbning förekommer, familjefaktorer etc.? Jo, visst är det så. Elever som har hög skolfrånvaro vill ofta inte heller bli kallade “hemmasittare”. “Elev med problematisk skolfrånvaro” rekommenderas istället (Nylander, 2023). Något att vara vaksam på när vi använder begrepp som förlägger ansvaret omkring barnet, är risken att barnet förlorar agens och inte längre ses som handlande. För i vägran, som kan tyckas passiv, finns något synnerligen aktivt. Jag vägrar. Till att börja med finns där en indirekt uppmaning: lyssna på mig, hör mig! Vad nu än det efterföljande budskapet är.
Dottern i exemplet blir liksom minröjarens mor ett kraftcentrum som påverkar sin omgivning. Ingen i dotterns familj går fri från att påverkas av hennes skolvägran: föräldrarna känner sig misslyckade, frustrationen riktas växelvis mot dottern, mot dem själva och mot skolan; lillebror pejlar in stämningen i familjen och förstår sitt uppdrag: var inte krävande, håll dig i bakgrunden och tona ner dina behov. Föräldrar och skolpersonal känner sig snabbt maktlösa. Är det för att skolvägrarens handlingar väcker existentiell ångest, som i fallet med minröjarens mor?
Kanske så här: en skolvägrare visar på frihetens möjlighet – att det hade varit möjligt att agera annorlunda. För de vuxna kan det väcka ångest att ställas inför det valbara i det egna livet: insikten att man kan välja att inte längre gå till det arbete man vantrivs på, eller lämna det äktenskap där man försökt förneka sin olycka.
Vägran blottar också vad som anses möjligt och inte möjligt i skolorganisationen av ekonomiska eller andra anledningar. Det händer exempelvis att slutsatsen blir: vi kan inte göra annorlunda, barnet får helt enkelt sluta vägra. Visst skapar det ångest – ångest i familjen, ångest i skolorganisationen.
Att kommunicera smärta
Men mer än att blottlägga en ångestväckande frihet, gör den skolvägrande dottern något annat.
Hon kommunicerar en del av sitt inre som hon inte kan bära själv. Däri, tror jag, finns merparten av den kraft hon utövar. Vad innehåller detta som hon försöker förlägga utanför sig själv?
Är det ilska mot föräldrarna? Är det självhat över att inte klara det som andra, kanske skolan, anser att hon bör? Är det äckel över den kropp som inte längre vill vara barnets, som blivit pubertal? Det är något smärtsamt som både den skolvägrande dottern och minröjarens mor omedvetet sänder ut, som slår rot i de omgivande kropparna. Dotterns föräldrar och även skolpersonalen känner av det. Inom dem väcks frustration, maktlöshet, ångest, men de förstår sällan att de i högre eller lägre grad är mottagare av dessa känslor och tillstånd.
Resonemanget ovan vilar på psykoanalytisk teori om projektiv identifikation. Melanie Klein formulerade begreppet 1946 och Wilfred Bion var en av dem som vidareutvecklade det. Det fick en bred användning av ett flertal teoretiker, vilket föranledde Thomas Ogden (1979) att i en artikel i International Journal of Psycho-Analysis söka klargöra olika betydelser av projektiv identifikation. Ogden sammanfattar fyra huvudsakliga aspekter: (1) ett försvar, ett sätt att evakuera oönskade delar av mig och istället förlägga dem hos en annan; (2) en form av kommunikation genom att få den andre att känna det jag känner; (3) ett sätt att relatera till andra; (4) en väg till psykisk förändring, genom att de känslor som jag inte kan hantera bearbetas av den andre, varpå jag kan identifiera mig med den andre och ta tillbaka känslorna som bearbetade.
Projektiv identifikation hjälper oss att förstå något av vad som gör att den tysta vägran kan utöva en kraft på omgivningen.
I sin passiva aktivitet är den kommunikation. För minröjarens mor och den skolvägrande dottern är den en bön: hjälp mig att bära det smärtsamma och försök förstå vad det vill säga. Och till att börja med – väj inte för anropet.
Anropet som inte når fram
Men hur ofta ser vi inte istället den vägrande som ointresserad, jobbig? Orkar vi ens försöka förstå det här motståndet? Att inte förstå är i sig ångestskapande, där blir en tänkbar lösning att snabbt tillskriva handlingen mening: minröjarens mor vill ha ersättning från kommunen; den skolvägrande dottern har en odiagnostiserad ADHD. Sådär ja, ordning i tillvaron.
Vad sker med en människa vars budskap inte når fram, när dess potentiella kraft inte lyckas tränga in i en annan kropp och påverka den?
Kanske det här: hon sluter sig, signalerna blir svaga, kraften avtar och hon blir mer passiv än aktiv. Kierkegaard (1996) kallar i Begreppet ångest ett sådant tillstånd för demonisk slutenhet. Här åsyftas inte några djävulskonster, utan istället motsatsen till det goda i form av frihet och dess möjligheter. En människa i demonisk slutenhet isolerar sig, tystnar, vägrar bli förstådd och undflyr relation till andra. För Kierkegaard är det här ett regressivt svar på förtvivlan inför frihetens ångest. På så vis är det demoniska ett slags självbedrägeri, skriver Simonsson (2002). Delvis kan vi finna tendenserna hos minröjarens mor liksom hos den skolvägrande dottern. Ännu tydligare kan det dock skönjas i ett tredje exempel.
I would prefer not to
Herman Melvilles (2024) Bartleby bör vara en av de mest namnkunniga vägrarna i skönlitteraturen. Han arbetar på en advokatbyrå som kopist av lagtexter. Berättarjaget i novellen är hans chef, advokaten, som känner sig alltmer förbryllad över Bartlebys motstånd på arbetsplatsen. “Ingenting förargar en seriös person lika mycket som passivt motstånd” (Melville, 2024, s. 26), reflekterar han. Han kallar det passivt motstånd, för det ger inte sken av varken starka känslor eller handlingar. När advokaten ber Bartleby ta sig an diverse uppgifter, blir den senares svar allt oftare ett lakoniskt: I would prefer not to, eller jag skulle föredra att inte göra det. Svårbegripligt i sin ihärdighet. Inom advokaten väcks ömsom omsorg, ömsom frustration och ilska gentemot denna sällsamma varelse. Bartlebys ordlösa smärta är utan stora gester, passiv, men ändå uppenbar. Advokaten lyckas dock inte förstå något av det. Bartleby fortsätter arbetsvägra och det ställer till problem för advokaten även efter Bartlebys avsked.
Ett sätt att förstå berättelsen, menar skribenten Victor Steuck (2025) i en artikel i tidskriften Medium, är att Bartleby är en symbol för misslyckad kommunikation – budskap som inte når sin mottagare. Berättelsen avslutas nämligen med att advokaten får veta att Bartleby tidigare varit tjänsteman på Washingtons Dead letter office, dit olevererade brev kommer för att brännas. Tänk på den fjärde aspekten av projektiv identifikation (ovan). Vi ser då att Bartleby inte lyckas kommunicera delar av sitt inre för att med hjälp av andra nå psykisk förändring. Kanske är det så här: advokatens inre hamnar helt klart i rörelse i Bartlebys närvaro, han nås av anropet, men han lyckas inte förstå det, inte svara an på ett sätt som rör Bartleby. De förblir främlingar för varandra.
Det finns här också ett mått av existentiell ångest såväl hos advokaten som närvarande i berättelsen. Bartlebys vägran är helt på tvärs mot modernitetens prestationskultur, och kom ihåg att det är på Wall Street det utspelar sig. I would prefer not to väcker möjligheten till möjligheter – vi kan alla handla annorlunda än vad vi gör. Advokatens eget vara ställs på sin spets. Bartleby väcker ångest och fascination hos advokaten som växlar mellan omsorg och uppfordringar. Steuck (2025) ser det som att advokaten enbart lyckas mobilisera sympati och inte solidarisk medkänsla för Bartleby. Men det ska sägas att den senare ger inte sken av att vilja eller längre kunna förstås av en annan. Bartleby har gått i existentiellt ide, in i demonisk slutenhet. Vägen ut är, skriver Kierkegaard (1996), att tala om denna existentiella ångest, tala sig till frihet. Jag tror att vi behöver se det som utspelar sig mellan advokaten och Bartleby som kulmen på ett tragiskt livsöde av idel misskommunikation. Bartlebys ordlösa utsändningar har varit och förblivit brev utan mottagare.
Revolt utan relation
Bartlebys motstånd blir under berättelsens gång alltmer utbrett i takt med att hans livsutrymme minskar. Hans vägran är en revolt utan relation, skriver Steuck (2025) välfunnet. Den når inte riktigt fram och förändrar inte heller något inom honom själv. Advokaten lyckas inte ta emot och reagera på Bartlebys budskap på ett sätt som hjälper Bartleby själv. Bartleby framstår mer som metafor och symbol än en hel människa, men hans reaktion vill jag tro är realistiskt mänsklig. Vägran är den sista utposten och när kommunikationen inte finner sin mottagare, så sluter sig Bartleby helt.
Att vara den minsta planeten
Att vägra kan tyckas vara något passivt, men i den finns agens, ett anrop från en människas inre, ett budskap att höra. Ofta är det en sista utväg när orden inte finns, räcker till, når fram. I värsta fall har den som vägrar låst alla dörrar in till sig, kanske på grund av tidigare besvikelser eller rädsla för livet. För att åter nå ett slags öppenhet snarare än slutenhet, bör omgivningen inte låta vägran vara en revolt utan relation. Utan tvärtom göra sig mottaglig, vara i relationen. Om jag i stunden med min son avstod från striden och istället var närvarande i den tysta kommunikationen mellan oss, som två planeter där han är den största, då skulle jag både känna och förstå mer av vad som där och då rörde sig inom honom.
Litteratur
Duras, M. (2011). De små hästarna i Tarquinia. Stockholm : Lind & Co.
Nylander, L. (14 februari 2023). ”Kalla oss inte hemmasittare” – nytt hopp får elever till skolan igen. Forskning.se. https://forskning.se/2023/02/14/kalla-oss-inte-hemmasittare-nytt-hopp-far-elever-till-skolan-igen/
Kierkegaard, S. (1996). Begreppet ångest. Guldsmedshyttan : Nimrod
Melville, H. (2024). Bartleby, skrivaren : en berättelse om Wall Street. Lund : Bakhåll
Ogden, T. (1979). On Projective Identification. International Journal of Psycho-Analysis, 60:357-373. Tillgänglig via: http://www.sakkyndig.com/psykologi/artvit/ogden1979.pdf
Simonsson, I. (2002). Kierkegaard i vår tid. Stockholm : Themis
Steuck, Viktor. (1 augusti 2025). The trap of preferring not to. Medium. https://medium.com/@victorsteuck/the-trap-of-preferring-not-to-c840b53f93ab
National Library of Medicine. (5 juni 2022). School refusal. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK534195/
- Se till exempel BBC.(16 februari 2022).‘Lying flat’: Why some Chinese are putting work second. https://www.bbc.com/news/business-60353916 ↩︎
Skolkurator inom Göteborgs stad och privatpraktiserande psykoterapeut.