om kulturens asketiska tendenser och hälsa som överordnat livsmål
I jämförelse med unga i andra tider, skiljer dagens yngre ut sig – de dricker mindre alkohol, röker mindre och har inte lika mycket sex (Folkhälsomyndigheten, 2023; Sherman, Twenge et al., 2015). Unga idag tycks alltså i större utsträckning avstå tidigare generationers dekadenta nöjen.
Njutningstvång
Men hur går det att förstå detta spartanska leverne? De senaste decennierna har ju tvärtom snarare kännetecknats av en direkt uppmaning att njuta (se tex Bauman, 2008; Žižek, 2016). De förbud och förmaningar som tidigare kantrat utsvävningar har lösts upp och det kollektiva samvete som höll mer primitiva impulser i schack, tycktes förbytt. Påhejat av kommersiella krafter upphöjs omedelbar behovstillfredsställelse via konsumtion och extravaganta upplevelser. Detta tycktes dock inte få människor att må bättre – inte ens de med oinskränkt tillträde till dessa domäner. Tvärtom verkade plikten att njuta urlaka lusten.
Självaktning framför lust
Nu verkar alltså ytterligare en förflyttning kunna urskiljas. Teoretiker talar om en sorts asketiska tendenser som breder ut sig i befolkningen. Filosofen och psykoanalytikern Robert Pfaller (2014) menar att det idag är självaktningen som trätt i lustens ställe. Det förväntas nu vara en inre drivkraft att fungera väl, göra rätt val och leva sunt. Detta föder, enligt Pfaller, självaktning – men inte lust.
Pfaller går så långt som till att säga att det postmoderna samhället förlorat sin förmåga till sublimering. Sublimering är inte bara omvandling av otillåtna impulser till mer acceptabla former, utan också vad som tillåter oss att handskas med något som är smutsigt genom att upphöja och prisa det. Pfaller menar att detta är en vanlig kulturell praktik och att kulturen tidigare erbjöd just denna möjlighet att göra smuts sublimt. I vårt nutida samhälle tycks ambivalensen inte kunna upprätthållas och företeelser blir enbart smutsiga. Om vi tittar på kulturen i disciplinsamhället, där en yttre maktinstans i högre grad utövade tvång och styrde människors liv, så fanns också belöning sanktionerat efter hårt arbete. ”Kom fira med oss!”, lät det kulturella imperativet, enligt Pfaller. ”Ja, jag vet att jag inte borde – men okej!”.
I kulturen idag saknas det offentliga rummets förenande sammanhang – en följd av privatisering, hyperindividualism och digitalisering. Och den kulturella uppmaningen idag är snarare: ”var dig själv!” – uttryck din inre autenticitet via dina livsval. Idag, i prestationssamhället, där tvånget är inre i stället för yttre, ges ingen respit efter möda och slit – internaliserat är istället det oupphörliga kravet på att göra gott och rätt för sig själv via fysisk aktivitet, sund kosthållning och prestation.
”…all form av lust har en ohälsosam, äcklig, tidsslösande dimension, som kräver av individen att hon går utöver sin normala ekonomi för tid och pengar.”
(Pfaller, 2014, s 139)
Detta är ett utrymme som helt enkelt inte får finnas i den nyliberala exploateringen av människan och känslolivet. Vi avkrävs nu i stället att njuta av det som är hälsosamt, rent och funktionellt. Prestationsmänniskan håller sig fit och frisk och drömmer inte om något annat än sitt eget välmående.
Allomfattande instrumentalisering
Förutom den påtagliga upptagenheten av vad som är hälsosamt och funktionellt, inte bara inom hälso- och sjukvård utan inom populärkultur och medialt, tycks dessutom precis vad som helst få lov att bli ett medel för att uppnå välmående (lyssna på podden Stormens utveckling, där Liv Strömquist & Ola Söderholm återkommande lyfter detta tema). Motion, sömn, vila, aktivitet och till och med relationer, tillmäts värde utifrån sina hälsofrämjande effekter. Nyligen avhandlades hur musik minskar stresshormonet kortisol och väcker positiva känslor. Men är det inte något torftigt över den alltmer förekommande vinklingen? Att allt från vänskap till musik instrumentaliseras, är värdefullt bara om det bedöms hälsosamt för den egna personen och att absolut inget i den nyttomaximerande logiken, tillåts vara ett ändamål i sig.
Hälsa som överordnat livsmål
Överlevnad har blivit viktigare än att leva, konkluderar den kulturkritiske filosofen Byung-Chul Han (2022) i Palliativsamhället.
Enligt ungdomsbarometern är ”träningsmänniska” det mest vanliga begrepp födda mellan år 1996–2010 använder för att beskriva sig själva (Generationsrapporten, 2024). Rapporten pekar vidare på ett stort intresse för träning, kost och hälsa, vid sidan om ett minskat politiskt engagemang och minskat intresse för jämställdhet och klimatfrågor. Parallellt visar generationen höga ohälsotal, främst kopplat till sitt psykiska mående. Nästan 3 av 4 stressar flera gånger i veckan över krav de ställer på sig själva.
Investeringen i den egna hälsan har blivit ett livsstilsideal och ett slags överordnat livsmål. Ett – i Hans vokabulär – ”likadanas helvete”. På den välstädade ytan finns bara mer av detsamma, först i bristen framträder subjektiviteten.
Produktionskravet i prestationssamhället belägger allt det som verkar kontraproduktivt med skuld och självhat hos den enskilde. Att prokrastinera, ruminera eller vara för passiv blir brott mot effektiviteten och måste röjas undan. Borta förefaller förståelsen för människans mer destruktiva sidor. Dessa blir likaledes skamfyllda och kan inte förstås i några andra termer än ”låg självkänsla”, vilket i sig ses som misslyckat.
Samtiden predikar en rent omänsklig renlevnadslära. Trots dessa samhälleliga asketiska tendenser och hälsa som livsstil, är levnadsvanor med relaterade sjukdomar fortfarande en av folkhälsans stora utmaningar (Folkhälsomyndigheten, 2023). Här finns en tydlig klassaspekt. Ju högre utbildningsnivå desto bättre hälsa. Livsvillkor och levnadsvanor av betydelse för hälsan uppvisar samma mönster.
Inom hälso- och sjukvården kartläggs patienters levnadsvanor på rutin och därefter ges rådgivning om lämplig förändring av desamma. ”Fysisk aktivitet på recept”, har varit populärt och till och med ett intäktsbaserat kvalitetsmått inom primärvård. Livsstilsråd basuneras ut av samtliga yrkeskategorier på ett smått tvångsmässigt sätt. Men likt psykolog Magnus Karlsson Good (2023) lyfter i terapibloggen Terapeutiska tankar; ”det finns bara ett litet problem – det verkar inte funka.” Hälsonyttan av livsstilsråd har generellt dåligt vetenskapligt stöd.
– Magnus Karlsson-Good, leg psykolog, Terapeutiska tankar
”Det är lätt att ta fram rekommendationer och riktlinjer som leder till bättre folkhälsa. Det är svårare att vara en psykolog på en vårdcentral med 30 minuter till godo och krav på sig att inte bara hjälpa personen med vad den faktiskt själv önskar utan dessutom pracka på hen tips om att äta frukost och att gå till utegymmet.”
Som vidare poängteras bygger livsstilsråden på en underförstådd föreställning om att det är avsaknad av information som är boven i dramat. Men, som också Karlsson-Good frågar sig – det går väl ändå inte att på riktigt tro att någon kan ha undgått att det är bra att träna, äta nyttigt och låta bli att röka? Skådespelet riskerar bli både förminskande och nedlåtande gentemot patienten. Så utan att komma åt grundproblemet, förstärks i stället hälsoidealet och parallellt med det skammen över att inte nå upp till det förväntande. Att konformt internalisera hälsohetsen framstår som enda sättet att vinna självaktning.
Nyttiga idioter
Så i den nyliberala självoptimeringens och självexploateringens anda blev vi alla nyttiga idioter. Och kanske har den välsmorda, hälsosamma, moralistiska livsstilen börjat bli något andefattig? Kanhända bör vi tvärtom utmana hälsohetsens tvingande krav och istället tillåta oss något enkom för att det är gott, kul eller lustfyllt. Det innehar ju ändå en viss charm att leva i en tid där det i sig, utgör en slags motståndshandling.
Referenser
Bauman, Z. (2008). Konsumtionsliv. Göteborg: Daidalos.
Byung-Chul, H. (2021). Palliativsamhället. Stockholm: Ersatz.
Folkhälsomyndigheten. (2023):
Resultat i tabellform. Bilaga 1 till Folkhälsan i Sverige – Årsrapport 2023 (folkhalsomyndigheten.se)
Generationsrapporten, (2024).
(c)+Ungdomsbarometern+2024+–+Generationsrapporten+2024+v.3.pdf
Karlsson Good, M. (2023). Är det dags för sjukvården att sluta ge livsstilsråd? Och om den svaga evidensen för fysisk aktivitet för fysisk aktivitet vid depression. Terapeutiska tankar – en blogg om terapi och psykologisk forskning.
Pfaller, R. (2019). Det smutsiga heliga och det rena förnuftet. I Lundin & Wessely (Red.), Pfaller. Den förnekade kunskapen: En introduktion till Robert Pfallers filosofi.(s. 123-147). Hägersten: Tankekraft Förlag.
Twenge, J. M., Sherman, R.A., Wells, B.E. (2015). Changes in American Adults’ Sexual Behavior and Attitudes, 1972-2012. Arch Sex Behav. 44 (8), 73-85.
Žižek, S. Om Lacan. (2016). Hägersten: Tankekraft förlag.
