Sommaren 2026. Enorma eldsvådor härjar i spåren av en värmebölja som är den mest omfattande i modern tid. Stora landområden i både Frankrike och Spanien står i lågor. De som kan flyr undan infernot. Det kommer varningar om att hela Europa kan komma brinna inom en snar framtid.
Detta är bara ett av många exempel på den förödelse som vi människor, genom vårt sätt att leva, har orsakat.
Dagligen nås vi av larmrapporter om den pågående klimatkrisen, fasansfulla bilder från krig och mängder av berättelser om de avskyvärda förhållanden som människor som tillverkar de varor vi förbrukar utsätts för. Men trots att vi alltså är väl medvetna om de katastrofala konsekvenserna av vårt sätt att leva, så fortsätter vi att flyga, shoppa och köra på som om allt vore okej. Hur kan det komma sig? Borde inte fakta och kunskap påverka våra handlingar?
I essän ”I know well, but all the same…” (2003) försöker den franske psykoanalytikern Octave Mannoni fånga essensen i denna motsägelse, genom att hänvisa till en särskild form av psykologiskt förnekande. I detta fall handlar det inte om att vi förnekar verkligheten som sådan – som när en person inte tar in att någon denne älskat har dött och under en tid fortsätter att agera som om den älskade levde – utan om att vi förnekar vad verkligheten har för betydelse. Vi vet, men låter det ändå inte få några konsekvenser. Ett vardagligt exempel skulle kunna vara någon som är väl medveten om att deras arbetsbelastning är ohållbar och kommer att leda till sjukskrivning, men som ändå fortsätter att ta på sig fler uppgifter – som om denna kunskap inte spelar någon roll.
Den slovenska psykoanalytiskt orienterade filosofen Alenka Zupančič menar i sin bok Disavowal (2024) att vi lever i en tid då denna variant av förnekande blivit en central del av vårt samhälleliga fungerande. Människor matas ständigt med information om de allvarliga katastrofer mänskligheten står inför – eskalerande temperaturhöjning, pandemier, ekonomisk instabilitet, krig med mera – utan att denna kunskap ger upphov till någon förändring.
Relaterat till detta finner vi fenomenet ”faktaresistens”. Till exempel argumenterar filosofen Åsa Wikforss i sin bästsäljande bok Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender (2020) för att vår tids kanske största samhällsproblem handlar om misstro mot kunskap och fakta. Hon menar att företeelser som “fake news”, konspirationsteorier och desinformation hotar demokratin – eftersom de undergräver synen på kunskap och sanning – och lyfter fram vikten av kritiskt tänkande och starka kunskapsinstitutioner som botemedel.
Iakttagelsen att vi lever i en värld där kunskap inte tycks spela någon avgörande roll är träffande. Men om problemet inte är brist på kunskap, utan att vi bortser från vad kunskapen faktiskt betyder, då kommer Wikforss förslag på lösning att ha ringa effekt. Om vi redan vet mycket väl, hjälper det inte att veta ännu mer.
Skribenten och författaren Elina Pahnke diskuterar i Aftonbladet (17/9–25) hur berättelsen om verkligheten blivit viktigare än verkligheten som sådan i dagens politiska debatt. ”Vare sig det handlar om tiggaren, som gärna får fortsätta vara fattig men som förbjuds att be om pengar, eller polisen, som trots sina alltmer utbredda befogenheter och sitt våldsmonopol inte under några omständigheter får kallas, säg horunge; orden trumfar handlingen”.
Jag tror att strategin att låta orden dölja verkligheten även den kan tolkas i Mannonis och Zupančičs anda. När tiotusentals barn dödas i Gaza förskjuts fokus snabbt till hur vi talar om konflikten – vilka ord som används och vilka positioner som anses legitima. Frågan om verkligheten i sig hamnar i bakgrunden. Jag tror inte att vi kan skylla på okunskap; vi vet mycket väl vilka oförrätter och övergrepp som pågår i världen. Men i stället för att agera fokuserar vi på hur olika parter uttrycker sig, och fortsätter sedan att leva som om den fasansfulla verkligheten inte existerade.
I boken Drömtydning (1900/1996) återger Sigmund Freud en mardröm som en pappa hade efter att hans unga son dött i en febersjukdom:
En far har vakat natt och dag vid sitt barns sjukbädd. Sedan barnet dött lägger han sig att vila i ett rum bredvid men lämnar dörren öppen så att han från sitt sovrum kan se in i det rum där barnets lik ligger, omgivet av stora brinnande ljus. En gammal man har anställts att vaka och sitter bredvid det döda barnet och mumlar böner. Efter några timmars sömn drömmer fadern att barnet står vid hans säng, fattar honom i armen och förebrående ropar till honom: ”Far, ser du inte att jag brinner upp?” Han vaknar, märker ett klart ljussken från rummet bredvid, rusar dit och finner den gamle väktaren inslumrad samt svepningen och en arm av den älskade döda kroppen bränd av ett ljus som fallit ned. (Freud, 1900/1996, s. 463)
Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1998) gör en mycket intressant, och i detta sammanhang relevant, reflektion över drömmen. Han ställer sig frågan vad som väcker fadern ur sin välbehövliga sömn. Enligt Freud har ju drömmar som funktion att låta oss sova vidare i stället för att väckas av de drifts- och känslomässiga strider som kan härja inom oss under natten. Så vad är det som gör att drömmen i detta fall misslyckas med sin uppgift?
Vid första anblick kan det tyckas som att den eldsvåda som uppstått är orsaken till att han väcks. Men Lacan menar att detta är en otillräcklig förklaring. Svaret ska i stället sökas inom själva drömmen, närmare bestämt i den del där sonen med anklagande röst säger: ”Far, ser du inte att jag brinner upp?” I detta drömelement återfinns, enligt Lacan, den fulla kraften av det trauma som sonens död inneburit för fadern – den outhärdliga maktlösheten, skulden och förtvivlan.
Det som väcker fadern är inte verklighetens eld (branden i rummet) utan den reala [1] eld som konfronterar honom med det ofattbara i att förlora ett barn. I stället för att sömnen låter honom slippa den smärtsamma verkligheten tvingar drömmen honom att möta det reala traumat. Fadern behöver därmed vakna för att kunna fortsätta drömma, alltså slippa den traumatiska verkligheten.
Enligt Zupančič finns det en strukturell likhet mellan vår konfrontation med de samhälleliga katastrofer vi ständigt ställs inför och Lacans tolkning av ”drömmen om det brinnande barnet”. I det enskilda mötet med en förfärlig händelse – ta till exempel någon av de extrembränder som media rapporterat om de senaste åren – ställs vi samtidigt öga mot öga med något ännu mer traumatiskt, nämligen sanningen att det är något grundläggande fel på vårt samhälle, att det kapitalistiska konsumtionssamhällets klimatpåverkan redan tagit oss in i en global härdsmälta.
I denna ångestfyllda konfrontation med det reala väljer vi att fly undan den traumatiska verkligheten. Kanske swishar vi 100 kr till brandoffren, eller skriver en förfärad kommentar på sociala medier. Men genom det sker ingen verklig förändring, vi undviker bara kunskapens traumatiska kärna, den reala eldsvåda som förintar vår värld. Vi vet mycket väl – men ändå fortsätter vi.
[1] Det reala syftar här på den psykiska erfarenhet som ligger bortom vår förmåga att symbolisera, förstå eller psykiskt bearbeta.
Referenser
Freud, S. (1900/1996). Drömtydning. Samlade skrifter vol. II. Stockholm: Natur och Kultur.
Lacan, J. (1998). The Four fundamental concepts of psychoanalysis. The seminars of Jacques Lacan. Book XI. New York: W. W. Norton.
Mannoni, O. (2003). “I know well, but all the same…”. I Perversion and social relation, ed. Molly Anne Rotenberg, Dennis Foster and Slavoj Žižek. Durham, NC: Duke university press.
Wikforss, Å. (2020). Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender. Stockholm: Fri tanke.
Zupančič, A. (2024). Disavowal. Cambridge: Polity Press.
