My Eriksdotter är Leg. psykolog och verksam inom vuxenpsykiatrin i region Skåne och vid Lunds universitet. I denna essä analyserar hon det aktuella fenomenet ”självdiagnostisering” genom att placera det i sin idéhistoriska och samhälleliga kontext. Psyke & Samhälle har tidigare publicerat hennes text ”Selfiens dolda filosofi”.

På min mobilskärm syns en kvinna i 25-årsåldern i färd med att förklara termen dissociativ identitetsstörning för mig. Hon har ingen formell klinisk kunskap, utan lutar sig mot sin levda erfarenhet när hon beskriver hur hon landade i sin självbedömning: ”Inside me, I realized, was an inner world.” Jag förvirras av beskrivningen – har inte alla en inre värld? Är jag sjuk?

---

Intresset för att beskriva sina besvär med ett pseudokliniskt språk är utpräglat, och det är jag inte den första att notera och skriva om. Barn- och ungdomspsykologen Sofia Bilbao har larmat om tendensen hos unga att inhämta kliniska förklaringsmodeller för lidande på nätet, och i en text i Sydsvenskan (27/3, 2023) varnat för risken att dra generaliserade och felaktiga slutsatser.  I Flamman (27/3, 2025) redogör Lyra Ekström Lindbäck för hur det har gått inflation i begreppet “trauma”, som numera tycks kunna omfatta nästan alla situationer som lett till upplevt obehag. Även internationellt har tendensen att prata om sig själv, sitt mående och sina relationer med så kallat “therapy talk” eller “psychobabble” omskrivits i flera intervjuer, essäer och debattartiklar de senaste åren.

Självdiagnostiken, liksom tendensen att diagnostisera andra, lyfts alltså återkommande fram som ett Zeitgeistfenomen med negativa följder. Ekström Lindbäck lyfter flertalet sådana, däribland den paradoxala framväxten av psykisk ohälsa i takt med ökad förståelse för densamma. Och med avstamp i Abigail Shriers bok Terapisamhällets barn påtalar Kajsa Ekis Ekman i en krönika i Dalademokraten (19/3, 2025) på likande vis hur prat om psykisk ohälsa kan tänkas innebära en ökad risk för dåligt mående, och hon uppmanar läsaren till att skärpa sig och hålla saker inombords.

Varifrån kommer lockelsen att känna igen sig i en lista symptomkriterier? Torde det egentligen inte vara tvärtom, att de flesta människor skulle önska sig fria från psykiatriska diagnoser på samma vis som att ingen skulle önska sig cancer, eller diabetes?

Att önska slippa ta ansvar, som Ekström Lindbäck tycks driva som central hypotes för vad som motiverar självdiagnostiken, kan mycket väl stämma. Men när så många samtidigt rör sig mot samma flyktväg behöver vi även ställa oss frågan: vad har lett oss hit? Det bör inte vara ett kontroversiellt påstående att människor sällan flyr det ansvar som upplevs hanterbart, och att flykt ofta eller alltid bottnar i en vantrivsel. Men vad är det egentligen vi känner sådan ohanterbar vantrivsel inför? Detta beskriver ingen av de diagnoser som nuvarande system tillhandahåller. Är det verkligen oss själva vi vantrivs med, eller samhället som är obekvämt för oss?

Sensibilitetskulturen

För att förstå söker jag mig, som så ofta, bakåt. I boken Madness – a brief history (2002) redogör medicinhistorikern Roy Porter för galenskapens historia över drygt 200 lättlästa sidor. Han skriver pedagogiskt och sakligt hur den dominerande synen på psykisk sjukdom under större delen av mänsklighetens historia har hållit sig inom religionens ramar. Från upplysningen och framåt börjar dock synen på lidande att svänga, i takt med att känslotillstånd i allmänhet också börjar ses på i annat ljus. Nya filosofiska läror (däribland John “Liberalismens fader” Lockes tabula rasa) kommer att leda till en alltmer förmänskligad psykologi, och tidigare kopplingar mellan galenskap och gudsbestraffning utmanas i takt med den framväxande vetenskapen. Sensibilitetskulturen äntrar scenen! Alla kan (åtminstone i teorin) plötsligt drabbas av känslomässiga sammanbrott, på samma vis som alla kan drabbas av gikt, franska sjukan eller tuberkulos. Kanske är det till och med något önskvärt?

Om detta skriver idéhistorikern Karin Johannisson i flertalet av sina texter, däribland i Namn på känslor: Nostalgi – en fallberättelse (2004) och Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009). Är det en slump att startgroparna till självdiagnostiken tycks återfinnas i liberalismens vagga? Johannisson (2004) refererar till G.J, Barker-Benfield (1992), som menar att upplysningens “sensibilitetsvurm” kan förstås utifrån som ”ett oundgängligt socialt redskap i ett modernt samhälle präglat av marknadsstyrda relationer, interkommunikation och tvång att spela fram det egna jaget liksom att samspela med andra.” (s. 12). Känslighet (som under 1700-talets början associerades med intelligens och hög klass) blev med andra ord en form av kapital, någonting att nyttja i syfte att upprätthålla och påtala sitt värde i mötet med andra.

I spåren av denna samhällsutveckling följer uppkomsten av en plethora av vad man med dagens ögon kan betrakta som dråpliga diagnoser, men som under 1800-talets början anses utgöra fullgoda förklaringar till allehanda beteendestörningar och känslomässiga sammanbrott. Johannisson (2009) beskriver exempelvis hur “nostalgi” får sin egen diagnos, med särskilda kännetecken. Sjukdomen är högst dramatisk – och ofta dödlig.

Förutsättningen för att på ett övertygande sätt kunna beskriva något som (psykiskt) sjukt, kräver emellertid att det finns någonting friskt att jämföra med. Detta är ofta i regel enkelt när det rör fysiska sjukdomar, men kompliceras när allmänmänskliga upplevelser hamnar under lupp. Passande nog uppstår ordet “normal” för första gången i dess moderna betydelse, det vill säga i kontrast till någonting onormalt, avvikande eller maladaptivt, cirka 1850 (Svensson, 2012).

Den historiska scenen har nu ändrats; kulissen är industrialiseringen och det framväxande, ängsliga, borgerskapet. Den sensibilitet som tidigare signalerade manlighet och elegans, är nu snarare associerad till kvinnlighet och svaghet. Synen på sensibilitet är inte längre onyanserat positiv, känslomässighet bortom det “normala” (i synnerhet kvinnors) börjar betraktas som besvärligt, och läkare kan behöva tillkallas för stöd och råd.

Diagnostisering av det psykiska lidandet

Under 1900-talet fortsätter det psykiatriska projektet. Johannisson (2009) beskriver hur urbaniseringen kring sekelskiftet frammanar nya typer av symptom hos den nu trångbodda och överstimulerade människan: ångest, osäkerhet och fobier. Parallellt med att samhället antar alltmer industrialiserade former, får de moderna mentalsjukhusen också en strukturerad form och institutionaliserad status.

Krav börjar nu ställas på diagnostisk kompetens och vårdkvalitet, och i början av 1950-talet publiceras den första utgåvan av diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), i syfte att formellt reglera de många och spretiga diagnoser som vuxit fram. Diagnoserna har vunnit ny legitimitet och vetenskaplighet. Vi är idag på femte utgåvan av DSM, utgiven 2013, och ingenting tyder på att vi har funnit fram till den optimala uppdelningen av själsliga åkommor. Dessutom har läsekretsen otvivelaktigt blivit större än den först var tänkt att vara.

Karaktäristiskt för DSM-systemet är att det är kriteriebaserat, och åtminstone vid första anblick följer vad en lekman skulle kalla en checklista. Diagnoser verkar därmed kunna ställas på samma vis som när man i tonåren tog reda på vilken “flickvänstyp” man var genom att svara ja eller nej på ett antal påståenden. I synnerhet blir detta fallet när de diagnostiska termerna filtrerats genom TikTok och liknande sociala medieplattformar under viskleken-liknande former.

Många av de begrepp jag stöter på under mitt eget scrollande är fullständigt nya för mig, och har mig veterligen aldrig förekommit i någon av de etablerade diagnostiska manualer som används inom vård och forskning. För någon utan tillgång till råmaterialet, är det dock enkelt att föreställa sig hur övertygande många av de klipp som cirkulerar kan verka. Orden är svåra, långa och snarlika sådana som går att läsa i en vårdjournal.

Till skillnad från fysiska sjukdomar finns det dessutom vid psykiska besvär inga blodprov, röntgenplåtar eller titthålsoperationer som kan avslöja ett konkret fel på den som lider. Bedömningen av var gränsen bör dras mellan ett allmänmänskligt problem och ett sjukdomstillstånd är därmed ofrånkomligt präglad av subjektivitet, och synnerligen känslig för samhälleliga glidningar i normer och värderingar. Detta gäller även den diagnostik som förekommer i vården (den ökade frekvensen av ADHD- och autismdiagnoser, och den parallella framväxten av mottagningar för avskrivning av diagnoser, får tala för sig själv).

Osäkerheten är dock än högre för de bedömningar som genomförs av självdiagnostikern, som ju saknar tillgång till att konsultera kollegor och delta i regelbunden klinisk fortbildning, utan får förlita sig på information från opålitliga källor. Ofalsifierbarheten i dessa förklaringsmodeller innebär dock att bevisbördan faller på omgivningen (och ingen vill väl göra den faux pas som det innebär att ifrågasätta en annans lidande!), vilket gör att den påstådda diagnosen tillåts besitta förklaringskraft – oavsett om den stämmer eller ej. Eller för att tala Kierkegaardska: subjektiviteten är sanningen.

Nya (eller nyliberala) krav på individen

Under de 300 år som följt efter sensibilitetskulturens födelse har samhällskroppen fortsatt att utvecklas i riktning mot marknadsekonomisering och rationalisering. Kraven på individen har samtidigt förändrats, i synnerhet de bortom arbetsdagens slut. Med begrepp som “normal” och “onormal”, i kombination med det senaste århundradets globalisering och ökade interkommunikation, har kraven kunnat breddas och bli allt luddigare. Det räcker inte nödvändigtvis längre att ha ett visst efternamn, gå i kyrkan och gifta sig heterosexuellt för att räknas som tillräcklig. De omfattande regler och ritualer som tidigare tillhörde enbart den absoluta överklassens etikett, har kommit att inkludera oss alla.

Visa framfötterna, men stick inte ut hakan. Var dig själv, men var inte “cringe”! What is your 5 to 9 before your 9 to 5? Klar hy, regelbunden träning, ett estetiskt hem, många vänner, kunskap i matlagning och hantverk… Hur ska man egentligen orka, och hinna, självförverkliga sig och samtidigt undvika att göra bort sig? Genom sociala mediers falska transparens och insyn i andras “vardag”, cementeras och förstärks bilden av vad som är rimligt att förvänta, ja rent av kräva, av sig själv. Och om du far illa, eller inte orkar? Den moderna människan kan forma sina känslor genom disciplin – allt annat är förstås avvikande.

När jag läser Ekström Lindbäcks text anar jag ett antagande om att frigörandet från ansvar hänger samman med en moral i förfall. Det kan mycket väl vara så, att vi som kollektiv håller på att förlora våra ideal och synen på ansvar, i takt med ökad individualisering. Samtidigt föreligger en påtaglig fara att härigenom döma självdiagnostikern. Även i Ekis Ekmans krönika, med sin uppmaning till skärpning och undertryckande av negativa känslor, avslöjas en önskan om att lägga ansvaret för förändring på individnivå. Men att låta självdiagnostikern bära skulden för en bristande samhällsmoral (särskilt i kontrast med ens egen svala intellektualitet och självmedvetenhet) är också det ett nyliberalt tankefoster, som för tankarna till Kim Kardashians omstridda uttalande: Get your f–king ass up and work. It seems like nobody wants to work these days.

Till självdiagnostikerns försvar

Jag menar att det är helt rimligt, knappast “nytt”, och definitivt inte omoraliskt, att vi i mötet med vad vi uppfattar vara orimliga krav och förväntningar söker fly dessa bäst vi kan. Liksom under 1700-talet styrs vi i högsta grad av marknadsekonomiserade relationer, där det egna värdet behöver tryggas på den sociala börsen. Det är inte heller så märkligt att det själsliga alltmer uppfattas som ett hot, snarare än en tillgång: våra inre världar är svårstyrda, tidvis omöjliga att klä i ord, de går inte att ta på och kan inte omedelbart jämföras med andras. Trots det ställer de ofta till det för oss när vi försöker uppnå våra mål och förväntningar.

Diagnoser är å andra sidan praktiska, konkreta och tydliga, och kan med enkelhet erbjuda en förklaring till varför vi inte är idealiska, antingen över huvud taget eller under avgränsade perioder. Att på detta vis söka en rationell och icke-hotande förklaring till vår (periodvisa) oförmåga att till följd av känslolivet göra det vi åtagit oss (eller som ålagts oss), är i min mening både förståeligt och lätt att empatisera med.

I brist på kollektiva förklaringsmodeller vänds blicken inåt, och pressen på att “do the work” ökar. För att påtala att man inte orkar, är sällan tillräckligt som argument för att övertyga vare sig oss själva eller andra om att vi behöver respit. När vanliga känslor förlorar i status (som förklaringsmodeller, ursäkter och legitima beskrivningar) behöver vi gå till nya ord, som ingjuter mer respekt. Eller som Johannisson (2001) konstaterar: ”ett latinskt namn och en sjukdom måste [alltså] uppfinnas för att ge allmängiltighet och status åt en känsla som tidigare hade uppfattats som en del av vardagens erfarenheter” (s.16). En diagnostisk term blir tillåtelsen att slippa vissa av de krav som uppfattas föreligga – utan att förlora ansiktet.

När den nya förklaringsmodellen, diagnosen, inte tycks leda till någon egentlig förbättring, uppstår dock problem. Kanske avfärdas den i mötet med vården, eller än värre: kanske erhålls en manualbaserad behandling utan effekt. Möjligen sås här ett frö av tvivel kring egendiagnosen, men sannolikare är att bitterhet börjar gro. Samma vårdapparat från vilken språket som använts kommer från, tycks alltmer förlora självdiagnostikerns respekt. Formerna av en ouroboros, ormen som biter sin egen svans, kan anas. Detta märks i synnerhet av på TikTok, där självutnämnda experter uttrycker sig kritiskt om vården som ovetenskaplig och okunnig kring psykopatologi och verksamma behandlingsalternativ. 

Ett utarmat språk

Samtidigt riskerar vi att också förlora ord för det vi verkligen känner, vilket Ekström Lindbäck lyfter. Psykologen och psykoterapeuten Jonathan Shedler uttrycker i The Guardian (20/8, 2023) en liknande oro för att vi får svårare att använda oss av ord som “arg” eller “rädd”, och att “triggad” istället har fått ta deras plats. Bekymret med dessa omskrivningar riskerar inte bara leda till osäkerhet gällande vad vi menar i kommunikationen med varandra, utan också till att vår egen introspektiva förmåga kan komma att halta. Det inre blir än mer dunkelt, en allt obehagligare och obegriplig plats.

En annan av mina kollegor, Mikaela Blomqvist, formulerar i Göteborgsposten (3/4, 2025) ett svar till Ekström Lindbäcks text: ”Symptomen är en tom form för det psykiska lidandet. Via dem visar sig den olycka som inte kan formuleras i ord.”. Psykologer som Blomqvist liksom jag själv kan alltså komma att få mer att göra, när de lager som döljer orsaken till det verkliga lidandet blir allt fler för oss att psykoterapeutiskt skala bort. För självdiagnostikern lider, oavsett vems ord vi väljer att klä det i.

Referenser

Blomqvist, M. (2025). Lyra Ekström Lindbäck är helt fel ute. Göteborgsposten, 3 april 2025. Vad händer med utmattningen när diagnosen försvinner? | Göteborgs-Posten

Cai, D. (2023). Esther Perel Thinks All This Amateur Therapy-Speak Is Just Making Us Lonelier. Vanity Fair, 26 juni 2023. Esther Perel Thinks All This Amateur Therapy-Speak Is Just Making Us Lonelier | Vanity Fair

Ekis Ekman, K. (2025). Terapisamhällets olyckliga barn. Dalademokraten, 19 mars 2025. Terapisamhällets olyckliga barn – Dala-Demokraten

Ekström Lindbäck, L. (2025). Traumakulturen gör oss alla till offer. Flamman, 27 mars 2025. Flamman | Traumakulturen gör oss alla till offer

Ekström, L. (2023). Här är första mottagningen för de som vill ompröva sin adhd eller autism. SVT, 30 juni 2023. Hämtad 2025-04-04 från: Här är första mottagningen för de som vill ompröva sin adhd eller autism | SVT Nyheter

Hamdan, I. (2023). Tiktok-psykologen varnar: Unga självdiagnostiserar med appen. Sydsvenskan, 27 mars 2023. Tiktok-psykologen varnar: Unga självdiagnostiserar med appen – Sydsvenskan

Johannisson, K. (2004). ”Namn på känslor: Nostalgi – en fallberättelse”. Ingår i: Jakob Christensen, Anna Cullhed och Ann Öhrberg (red.), Sjuttonhundratal, 2004, 11-27.

Johannisson, K. (2009). Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Stockholm: Bonnier.

Morgan, E. (2023). ‘That’s triggering!’ Is therapy speak changing the way we talk about ourselves? The Guardian, 20 augusti 2023. ‘That’s triggering!’ Is therapy-speak changing the way we talk about ourselves? | Psychiatry | The Guardian

Porter, R. (2002). Madness. A Brief History. Oxford: University Press.

Svensson, C. (2012). Diktaren på dårhuset: Om Esaias Tegnérs sjukdom och sjukdomsdiktning. Stockholm: Gidlund.

Socialstyrelsen (2023). Fortsatt kraftig ökning av ADHD-diagnoser. Hämtad 2025-04-04 från: https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fortsatt-kraftig-okning-av-adhd-diagnoser/

Waldman, K. (2021). The rise of therapy speak: How a language got off the couch and into the world. The New Yorker, 26 mars 2021. The Rise of Therapy-Speak | The New Yorker